Vänner,
”efter oss syndafloden” är en kommentar som tillskrivs ömsom Louis XV ömsom hans officiella älskarinna madame de Pompadour. Syndafloden kom och svepte undan Louis XVI och den franska feodala monarkin. Behovet av politiska reformer hade diskuterats under större delen av 1700-talet. Men ingenting blev gjort. För många hade för mycket att förlora, monarkin förföll orubbligt stabil och det gick alltid att skylla på att tiden inte var mogen.
Politiska reformer i ett samhälle är som säkerhetsventilen på en ångpanna. Reformstopp är som att stänga ventilen. Explosionen som följer motsvaras i samhället av revolution. Franska revolutionen svepte undan allt, det som var dåligt såväl som det som var bra. Det är så revolutioner fungerar.
I katolska kyrkans historia skedde motsvarande under 1400-talet. Reformbehovet var stort. Nästan alla insåg att reformer var nödvändiga men ingenting skedde. för många hade för mycket att förlora, kyrkan uppfattades som orubbligt stabil och det gick alltid att skylla på att tiden inte var mogen. Reformationen var en revolution. Den svepte undan allt, dåligt som bra och 500 år senare lever vi fortfarande med konsekvenserna.
Man skall vara försiktig med resonemang på temat ”nu som då”, men nog finns paralleller. Katolska kyrkan i vår tid är i akut behov av reformer. Nästan alla inser det, men ingenting görs. För många har för mycket att förlora, kyrkan tycks orubbligt stabil och det går alltid att skylla på att tiden inte är mogen.
Men när blir tiden mogen? Hinner den bli det innan det är försent? Reformer kan kontrolleras. Det går att ta bort det som är dåligt och bevara det som är bra. Revolutioner tar inga sådana hänsyn. Efteråt måste framtiden byggas på det förflutnas ruiner.
Gert Gelotte
