Det är märkligt hur saker som sker till synes oberoende av varandra ibland verkar fösa en åt ett och samma håll.
En animerad diskussion där vikten av att kunna urskilja det väsentliga framträdde i blixtbelysning. Ett möte med en person ur det förflutna som påminde om att man genom att ta ställning kan påverka en annan människas liv. När jag slutligen råkade slå upp historien om mannen med den förtvinade handen i Matteusevangeliets 12:e kapitel satte jag mig vid datorn.
Mannen med en förtvinad hand
”9 Sedan gick han därifrån och kom till deras synagoga. 10 Där fanns en man med en förtvinad hand. De frågade Jesus: ”Är det tillåtet att bota på sabbaten?” De ville ha något att anklaga honom för. 11 Han svarade: ”Om någon av er har ett får och det faller ner i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? 12 Hur mycket mer värd än ett får är inte en människa. Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten.” 13 Sedan sade han till mannen: ”Håll fram din hand.” Han höll fram den, och den blev lika frisk som den andra. 14 Fariseerna gick då ut och överlade om hur de skulle röja Jesus ur vägen.”
När jag läser den här berättelsen är det två saker som slår mig, dels att fariseerna inte kunde urskilja vad som var väsentligt, dels att det tydligen inte alltid var riskfritt ens för Jesus att hjälpa en behövande.
Sedan tänker jag på de andra som förmodligen fanns där, de som inte sade eller gjorde något. Vad hade hänt om någon av dem t.ex. varnat Jesus? Det får jag förstås aldrig veta.
Även idag kan det vara förenat med obehag och kanske till och med risker att försöka hjälpa sin nästa. Det kan t.ex. drabba den som stöttar en mobbad kollega på arbetsplatsen. Han/hon får troligen ingen uppskattning för det, utan kan av övriga arbetskamrater blir strängt tillsagd att det här är en konflikt mellan två vuxna människor som man ska låta dem lösa själva. I värsta fall blir den som försöker hjälpa själv mobbad. Om det inte finns en omgivning som väljer att blunda för det som sker, är det svårt att mobba någon.
Ovanstående exempel ligger på individnivå, men även en större organisation kan slå tillbaka mot den som påpekar att något är fel. Se bara på den anställda vid ett demensboende i Piteå som till att börja med fick ta emot kritik från kommunledningen för att hon protesterade mot att de gamla lämnades ensamma på nätterna. Först när media tog upp frågan svängde pendeln över och politikerna övertrumfade varandra i att säga hur förskräckligt det hela var. Men för att komma så långt krävdes att fler än den som först slog larm insåg situationens allvar och engagerade sig.
Oviljan att se vad som verkligen sker i ens omgivning finns förstås inte bara i samhället i stort, utan är också högst påtaglig i Katolska kyrkan. De ständigt aktuella sexuella övergreppen är ett slående exempel.
Jag och säkert många med mig har upprörts över hur många präster som begått övergrepp och den grymhet de visat. Men antalet personer som aktivt försökte dölja och bortförklara övergreppen är ännu större. Om dessa från början valt att försöka stoppa brotten i stället för att skydda förövarna och kyrkans rykte, hade mycket elände kunnat undvikas.
Allra störst är dock gruppen som visste eller anade vad som pågick, men valde att vända bort blicken och inte göra något alls. Hade de i stället sagt ifrån hade även de kunnat påverka skeendet och förhindra övergrepp. Det har förstås funnits modiga katoliker som sett vad som skett, försökt stoppa det och hjälpa offren. Men de har mötts av motstånd och smutskastning från kyrkligt håll. Och även här var det först när media ingrep som vidden av katastrofen stod klar och så småningom erkändes.
Nu när påsken står för dörren kan det vara på sin plats att be om öppna ögon, medkänsla och mod så att vi verkligen kan vara medmänniskor både i och utanför kyrkan.
/Anneli Magnusson
