Vänner,
kanske har vi alla gjort samma erfarenhet, att de mest konservativa katolikerna ofta är de yngsta. Ibland kan det tyckas som om Vatikan II-generationen är ett utdöende släkte som följs av en generation uppfylld av längtan efter ett förflutet den egentligen vet ganska lite om. I och för sig har väl unga människor alltid varit svaga för auktoritära organisationer, med tydliga regler och symboler för vem som är inne och vem som är ute, men kombinerat med Jesus, som inte var mycket till traditionalist, blir effekten påtagligt märklig.
Vad som kan hända när en församling präglad av Vatikan II tas över av en ung stockkonservativ präst kan ni läsa om i bifogad artikel från NCR. En del kommer säkert att känna igen sig.
Gert Gelotte
https://www.ncronline.org/blogs/ncr-today/north-carolina-church-exile-battles-restorationists
Stort tack, Gert!
En lätt översättbar berättelse till svenska om man säger så! Visst är det fantastiskt att se människor som inte bara lämnar eller går till andra kyrkor utan som firar eukaristin i en gymnastiksal eller en byggnad lånad av kommunen/staden. Jag vill ändå stoppa in ett litet ”men” i allmänbegreppen ”vi gamla”, fostrade i konciliets anda och ”alla de unga” traditionalisterna.
En viktig och växande grupp troende som inte följer dessa allmänbegrepp är just HBTQ-vänliga troende som väljer att tillhöra HBTQ – vänliga församlingar. Eftersom hets mot HBTQ – personer tyvärr inte alltid följer samfundsgränser så är sällan dessa ”Regnbågsförsamlingar” entydigt konfessionella. Många katoliker väljer att förbli katoliker och många pingstvänner väljer att förbli pingstvänner också när de gemensamt firar eukaristin.
Dessutom återupptäcker många troende i dessa församlingar att deras gamla kyrkliga traditioner, trots allt, förvaltat den farliga berättelsen om den radikale fariséen från Nasareth. I ljuset av denna berättelse är det nog den unga prästen i artikeln som är den verkliga ”nyskaparen” och ”modernisten”. Den präst som trycker in hostian i munnen på en synskadad kvinna som sträckt ut ena handen vid kommunionen, eftersom kvinnan håller hunden med den andra, har nog en lång, lång väg tillbaka till ”Traditionen”.
Erik
Erik,
jag ”tillhör” själv ett slags improviserad konfessionsöverskridande församling. Nämligen den pilgrimsgrupp i vars vandringar jag deltar. När vi tar rast för att fira mässan är formell kyrko- och församlingstillhörighet en ickefråga.
Kanske ser vi en uppdelning av den svenska kristenheten i gränsväktare och gränsöverskridare.
Gert
Gert,
Du tillhör nog framtiden, helt enkelt. I Stockholms innerstad har vi lyxen att ha två vettiga r.k – församlingar, än så länge…
Erik