Vänner,
så var det dags igen:
La Republica samt TT–Reuters rapporterar att offren för mer än 20 års sexuella övergrepp på eskimåer i Alaska har erhållit drygt 300 miljoner kronor i skadestånd från amerikanska jesuiter. Enligt Los Angeles Times har ett tiotal jesuitpräster och tre missionärer från Oregon anklagats för övergrepp i 15 byar mellan 1961 och 1987. TT citerar:
– I vissa byar är det svårt att hitta en vuxen som inte blev sexuellt utnyttjad av män som använda religion och makt för att våldta, skämma ut och sedan tysta hundratals barn ur ursprungsbefolkningen i Alaska, säger Ken Roosa, advokat för ett av offren.
– Det är en hel generation av barn som har drabbats, kommenterar Barbara Blaine från ett Chicagobaserat nätverk för folk som utsatts för övergrepp av präster.
– Vad som hände i de här byarna är att de skickade in ett rovdjur dit där folk inte hade någon kontakt med omvärlden i fyra, fem, sex månader. Och under den tiden kunde en man utnyttja vartenda barn.
Offrens advokater anklagar det katolska stiftet i Fairbanks för att bära ett lika stort ansvar för övergreppen. Någon uppgörelsen med stiftet har inte träffats.
Vänner, är det inte snart dags för en diskussion om vilka systemfelen är i katolska kyrkan? Att allt skulle vara en enda lång serie av diverse olyckliga omständigheter kan jag inte tro.
Gert Gelotte
Sexuella övergrepp på barn är fruktansvärda brott. Jag möter många offer i min praktik som psykiater där traumat aktualiseras då man söker som vuxen med olika psykiska problem. Detta är ett mycket större problem i samhället än vad man tidigare velat tro. Att det förekommer i Katolska kyrkan också är särskilt smärtsamt, eftersom präster ofta är dem man ser upp till och litar på och de förväntas återspegla Kristi kärlek.
Men Katolska kyrkan återspeglar i detta avseende bara samhället i övrigt. Det nya är att man nu inte försker dölja problemet, utan redovisar vad som skett och tar fram handlingsplaner. John Jay-rapporten är unik eftersom den belyser problemets omfattning inom en viss sektor, bland präster i Katolska kyrkan i USA. Skulle man göra liknande undersökningar i andra sektorer i samhället skulle man sannolikt få liknande resultat. Det är inte ens säkert att katolska kyrkan är ”värst”.
Jag håller med er båda, och precis som Bengt säger är det extra smärtsamt när någon man ser upp till och litar på är den som begår övergreppen.
Vill man kan man likna det vid incest, också där är det (oftast) fadersgestalten som förgriper sig på någon som ser upp till och litar på denne, och fadern har alla möjligheter att utnyttja denna maktposition.
När kyrkan beter sig så gör det förstås extra ont, när man i stället önskar att kyrkan kunde stå som en motpol till den ondska incest representerar.
Bengt,
du skriver: ”Det är inte ens säkert att katolska kyrkan är “värst”.”
Nej, låt oss hoppas det. Men om det ”bara” är lika illa i kyrkan som överallt annars är det förfärligt nog. Borde det inte vara bättre? Är inte en förhoppning om att officiella företrädare för katolska kyrkan inte är värst på sexuella övergrepp mot barn och ungdomar det mest eländiga försvar som tänkas kan?
Men Bengt, du som är psykiater och har professionell erfarenhet av offren, vad anser du att kyrkan/vi skall göra så att det om möjligt blir lite säkrare att vara barn i kyrkan än det är utanför kyrkan?
Gert Gelotte
Gert och Bengt
Jag anser att ett steg är utfrågningen och kollen av dem som vill gå prästseminariet. jag gissar att denna koll inte var speciellt tuff på 60- och 70-talen, vet inte ens om frågorna ställdes då ”Har du någonsin dödat någon? Känner du dig sexuellt attraherad av barn?”
Nu är jag född 1975, och har inte läst mycket om saken, men jag har alltså denna känsla.
Dessa frågor är hårda och tuffa men viktiga att ställa.
Vänner,
Jag tror också att kontrollen av dem som börjar på prästseminariet är bättre nu, och det är ju bra. Så läste jag till exempel att en psykolog som deltar i denna antagningsprocess tyckte att kandidaterna borde ha erfarenhet av att ha älskat en kvinna innan de lovade celibat. Och det kan man ju hålla med om. Även om det doftar lätt av hyckleri.
Jag menar dock att man måste se pedofilin i ett större sammanhang som handlar om kyrkans syn på sexualiteten. Av tradition ses den ju som ett hinder för högre andligt liv.
Vi som varit med några år och haft lite insyn i stiftet är väl bekanta med konsekvenserna. Själv kan jag väl räkna upp en sex, sju präster i bekantskapskretsen som misslyckats med sitt celibat, några genom att de gjort församlingsbor med barn. Och då känner jag av naturliga skäl bara till dem som misslyckats offentligt.
För vissa människor kan celibatet vara bra, ordenslivet förutsätter det, men för de allra flesta tror jag celibatet är direkt skadligt. Vi som varit med några decennier i stiftet är väl bekanta med konsekvenserna – präster som är som hårt åtdragna råbandsknopar av självkontroll eller totalt oförmögna till normala sociala relationer. De är inte majoriteten, men vi känner alla till dem – eller hur?
Det är möjligen någorlunda enkelt att lova celibat när man är några och tjugo, känner sig odödlig och är full av förtröstan. Det tycks vara värre att upprätthålla det, tio, tjugo eller trettio år senare – när beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet har gått över.
Ensamheten är svår att bära och sexualiteten rymmer ju så mycket mer än samlag. Hur ser livet ut för den som måste akta sig för fysisk beröring – år efter år efter år?
Att sexuell undernäring till sist, hos en del, pyser ut både här och där är nog inte att förundra sig över.
Jag anser att om vi skall komma tillrätta med pedofilin bland katolska präster och andra symptom på sexuell undernäring, så kommer vi inte förbi två uppenbara åtgärder.
För det första måste tvångscelibatet för präster avskaffas. De få fördelarna vägs mer än nog upp av de iögonfallande nackdelarna. Ett frivilligt celibat är en helt annan sak
För det andra är det mycket hög tid att vi tar oss an homofobin i kyrkan. Man väljer inte sin sexualitet. Homosexuella har samma behov av fysisk närhet och kärlek som heterosexuella och därför också samma rätt – i den mån man kan tala om rätt till kärlek.
Nu kan man invända att pedofili varken har med homosexualitet eller heterosexualitet att göra. Och så är det nog. Men en av orsakerna till pedofili torde vara bristande känslomässig mognad med resultatet att vi får en mans sexualitet i ett förvuxet barns sinne.
Många av de äldre präster som de senaste åren ertappats som pedofiler torde ha börjat sin karriär som celibatära prästkandidater i slutna seminarier redan före puberteten. Det är ett övergrepp som idag torde vara avskaffat. Men att prästrekryteringen fortfarande, på grund av celibatskravet, drar till sig en del omogna personligheter har vi väl alla erfarit.
Detta skall alltså motverkas med strängare kontroll av blivande prästkandidater. Må så vara. Mot står prästbristen, som torde fresta till chansningar. Varför inte i stället göra upp med kyrkans krampaktiga förhållande till sexualiteten?
Gert Gelotte
Gert
Men det ju massor med människor som misslyckas med troheten till frun/maken också. Ska man inte behålla äktenskapet för endast TVÅ, med den logiken? Jag menar, det finns ju massvis med pedofilfall där familjefäder är inblandade
(ok, det har varit lite VÄL många i RKK på 70- och 80talen)
Räcker det inte med tuffare kontroll av seminarie-aspiranter?
Z,
jag ser inte sambandet mellan att avskaffa tvångscelibatet och att många misslyckas med sina äktenskap. Och jag tror inte det räcker med en tuffare kontroll av seminarieaspiranter. Dessutom tycker jag egentligen inte att det är min sak att motivera varför präster skall få ha ett sexualliv. Det är snarare förbudsförespråkarna som bör förklara varför det förbudet är så bra att det är värt alla nackdelar och motiverar tvång.
Gert Gelotte
I denna diskussion skulle jag vilja tillföra följande. Pedofilskandalerna tror jag beror på att ”intagningstratten ” till prästseminarierna är för vid. Man tager vad man haver. Pga stor prästbrist. Men det finns ”filter” i den breda tratten. Dessa filter ger utslag tex om den tilltänkte prästkandidaten har en för liberal syn på införandet av kvinnliga präster. Då blir det nobben. Då spelar övriga meriter och god lämplighet ingen roll. Tyvärr tycks inte katolska kyrkan ha bemödat sig om att vara lika noga och ambitiös att i antagningsförfarandena ”filtrera bort” olika typer av personlighetsstörningar hos tilltänkta seminarister som bla kan leda till pedofili eller andra ”övergrepp” som osynligt kan ske i biktstolens skydd.
Om prästbristen möjliggör att olämpliga prästkandidater antas till prästseminarierna, så är det hög tid att hitta nya lösningar som inte får ödesdigra konsekvenser i församlingslivet i form av bla pedofili. Förslag : Äktenskap inget hinder för annars lämplig man att bli präst. Införande av kvinnliga präster samt tillåtelse att ”när en vigd präst inte är närvarande så kan lekmän, män som kvinnor, tillåtas fira eukaristin ” (CITAT ur Gerts inlägg ”Kyrka utan präst” på vårt Forum)
Hellre en gift katolsk präst eller en kvinnlig präst eller en lekman som firar eukaristi än en prästvigd pedofil om jag får välja.
// Irène Nordgren
Som katolik blir jag alltid lika förvånad när någon kommenterar pedofilskandalerna med att det händer i andra miljöer också. Jag upplever det bara som ett dåligt argument för att komma undan det centrala problemet som jag anser är det obligatoriska celibatet och den osunda miljö som dettta ger upphov till. Pedofili är ett mycket allvarligt problem men kyrkan måste också ta itu med den sexualfientliga miljö som denna manliga prästerliga miljö skapar. Alltför att underbygga detta påfund. Vi har många goda präster som gör ett fint jobb men alltför ofta ser vi också präster med uppenbara personliga emotionella problem.
Jag anser att Vatikanens oviljan till att se hur verkligeheten förhåller sig underminerar dess trovärdighet. Äkta ömsesidig kärlek är förbjuden men sexuella relationer tycks gå bra så länge de sker i smyg. Det handlar inte bara om pedofili utan om sexuella övergrepp i alla former. I Afrika har läkare berättat om hur de regelbundet utför aborter på nunner och andra älskarinnor till präster. Nyligen kunde vi på italiensk TV se hur en högt uppsatt präst i Vatikanen, Msgr Stenico och chef för prästerna, inne i Vatikanen stämt träff med en ung homosexuell man som han uppvakatade genom att förklara att ”gaysex is not sinful”. Efter att ha blivit avstäng hotar han nu med att avslöja ett helt närverk av homosexuella präster i Vatikanen. Om detta är ett uttryck för hämd kan man bara fråga sig hur stabil och lämplig denna man är att leda andra präster. Är hans påstående sant då bekräftas bara det många redan misstänker. Hyckleriet finns på högst nivå.
Eric
Eric
Ja ibland syns toppen på isberget, som nu i fallet med Msgr Stenico mitt i Vatikanen.
http://www.youtube.com/watch?v=UkjBQpgYcVs
Katolska kyrkan skiljer sig ju i praktiken inte nämnvärt från andra institutioner när det gäller etik/ moral. Vid omoral gäller även här mottot ”Det som inte syns det finns inte ”.
Jag har för mig att hyckleri var det som Jesus avskydde mest. Inte syndare. Utan just hycklare………
// Irène Nordgren