”I kväll tisdag håller Sara Stridsberg sitt inträdestal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst i Börssalen.”
”På fotografierna av Gunnel Vallquist finns den klara, öppna, ljust regnblå blicken. Den höga pannan omgiven av en enkel grå frisyr, och så ljuset som strömmar ur hennes ögon. Ett skimmer som får även den hårdaste ateist att undra vem det är som har tänt det där ljuset som strömmar ur människoblicken. ”
”Under tiden som hon sitter och översätter rinner femtiotalet, hela sextiotalet och nästan hela sjuttiotalet förbi utanför hennes fönster. Gunnel Vallquist själv beskriver de 28 åren som en total underkastelse, ett arbete ”präglat av de tyranniska anspråk som bara kärleken kan ställa”. Likt en Albertine hålls hon under långa perioder inspärrad av en svartsjukt dominerande herre som heter Marcel och som kommer att bestraffa varje utbrytningsförsök och varje försök till att syssla med annat än att översätta denna överdimensionerade bok.”
”Om Gunnel Vallquist skulle man kunna säga att hon – som vi alla – är en motsatsernas människa. Lojal och trogen mot en gammal depraverad dåre till kyrka och samtidigt i öppen opposition mot denna. En kamp dokumenterad i en tusensidig dagbok, en ögonblicksskildring från Rom under åren 1964–1966 då hon bevakade Andra Vatikankonciliet. När hon hoppar av Bibelkommissionens arbete i början av 1980-talet gör hon det för att hon inte kan acceptera hur man hanterar ordet hjärta.
Och det är fascinerande, att hon i denna genomsekulariserade tid och detta extremt sekulariserade land skapade ett sådant intresse för katolska frågor genom sina böcker. Hur gick det till? Ett svar är att hon i kraft av sig själv och sin intellektuella och andliga auktoritet gjorde det stort och skapade en läsekrets med böcker som ”Ett bländande mörker”, ”Vägar till Gud”, ”Helgonens svar” och ”Steg på vägen”. Ett annat svar är att det efter gudarnas fall och död fanns ett hål i den svenska folksjälen där man hungrade efter samtal om existentiella frågor och trosfrågor. Ett tredje svar är kanske det magnetiska i hennes stilistik, hennes språkliga klarhet och förmåga att komma åt en smärtpunkt – och en ensamhetspunkt – hos läsaren, och kanske också en hoppets slumrande punkt.”
http://mobil.dn.se/kultur-noje/stridsbergs-intradestal-i-svenska-akademien/
// Irène
PS
http://www.katolskvision.se/blog/?p=18461
Irène,
efter mötet mellan påven och lutherska världsförbundets ordförande i Lunds domkyrka där de tillsammans läste samma trosbekännelse är Gunnel Vallquists ekumeniska fråga mer påträngande än någonsin tidigare:
”Vad väntar vi på?”
Gert
PS. Det vore intressant om någon som anser att vi bör vänta kunde ta upp en diskusion om detta genom att här framföra sina skäl.
Sara Stridsbergs tal över Gunnel Vallquist gav andlig näring inför julen och lång tid framöver. Nu är det upp till oss alla att föra hennes ekumeniska strävanden framåt. Inte bara genom teologiska dialoger – de behövs, men leder inte alltid till den ständiga reform kyrkan är i behov av – utan genom handling. Vi måste visa att kyrkan är EN. Jag blir alltmer övertygad om att det är vi troende och praktiserande kristna som helt enkelt bara måste GÖRA ENHET.
Madeleine,
jag instämmer! Teologiska dialoger behövs, men de har inget målsnöre. Teologiska dialoger och konflikter har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Väntar vi på teologisk enhet innan vi börjar leva enhet når vi aldrig fram. Det finns alldeles för många teologer och kyrkliga makthavare för vilka revirtänkandet är centralt.
Det som är möjligt är enhet i mångfald och den har vi redan med alla kristna som vill ha den. Tillsammans kan vi leva den. Låt oss göra det. Låt oss VÄGRA SPLITTRING och GÖRA ENHET.
Gert
YES! Kan vi konkretisera handlingarna inför nästa år … världen skriker efter enhet och fred mellan religoner … Alltså konkreta förslag!!!
agneta