Vänner,
Kyrkan i Afrika brukar anföras som ett skäl att inte genomföra genomgripande reformer – som kvinnliga präster. Den djupa konservatismen finns, men det finns också undantag, som den nigerianske teologen och jesuiten Fr. Orobator. I en artikel i NCR argumenterar han passionerat för kvinnors rättigheter och kyrkans behov av kvinnors fulla kapacitet:
Diskrimineringen av kvinnor i den katolska gemenskapen är så manifest att kyrkan ”snubblar på gränsen till att kompromentera sin identitet som frälsningens ursakrament.”
”Vi står inför Gud, som Kain, konfronterade med en fråga som vi helt enkelt inte kan svepa undan … Frågan är: Kyrka, var är din syster? Kyrka, var är din mor?”
” Så länge jag deltar i exkluderingen känner jag mig sårad. Jag känner mig ansvarig.”
Pater Orobator sätter fingret på en mycket öm punkt. Vår, de katolska männens, delaktighet och ansvar för kyrkans diskriminering av kvinnor. Många katolska män inbillar sig själva att det finns en neutral position i den delaktigheten. Då brukar det heta: Om kyrkan inför kvinnliga präster så har jag inget problem med det. Bakom den formuleringen döljer sig en djup ovilja att ta ställning, en flykt från personligt ansvar.
Gert Gelotte
