Ulla Gudmundson har gjort en utmärkt analys av påven Franciskus i Utrikesmagasinet -UI:s forum för analys och opinion
”Lundamötet var en milstolpe på en lång resa mot katolsk-luthersk försoning. Katolska kyrkans bannlysning av Martin Luther upphävdes inte i Lund, men att ledaren för en kyrka med 1,2 miljarder medlemmar som alltid sett sig som den ”sanna” kyrkan sitter ner med ordföranden i Lutherska Världsförbundet (LWF) med ”bara” 74 miljoner medlemmar (i 145 kyrkor) och med sin underskrift bekräftar utfästelser om vänskap och samarbete i ett gemensamt dokument (Från konflikt till gemenskap, 2015), det är nytt.
Franciscus gest är kontroversiell i hans kyrka. Att han kallat proselytism (försök att omvända människor till katolicismen) för ”högtidligt nonsens” skorrar säkert i öronen på en hel del katoliker, inte minst konvertiter. Han har anklagats för ”protestantisering” av katolska kyrkan och för doktrinförvirring. Vid hans besök i Roms evangeliska kyrka kastade ogillande katoliker sten och glåpord.”
”Till Franciscus stora förtjänster hör att han uppmuntrar parrhesia, fri, öppen och kritisk diskussion i kyrkan. Kritiska teologer och reformkatoliker bekräftar att taket har höjts och att de inte längre känner rädsla att lufta sina ståndpunkter. Också kvinnlig prästvigning, som varit förbjuden att ens nämna, kan nu diskuteras. Franciscus frigör energi. Kanske är det hans största bidrag till förnyelse.”
