Vänner,
Katolska kyrkan och Svenska kyrkan erkänner varandras dop. När påven nyligen firade gudstjänst i Lunds domkyrka läste han och ärkebiskop Antje Jackelén gemensamt samma trosbekännelse. Ändå sägs tillräcklig enhet för ett gemensamt nattvardsfirande vara långt borta. Hur långt då? Vad är det som fattas?
Oenighet om ords tolkning kommer det alltid att finnas, likaså olika teologiska förklaringsmodeller av mysteriet Gud. Men det är ju inte på teologin vi tror. Och kristendomen är ingen åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Tro i betydelsen förtroende, tilltro, förtröstan.
Förutom dopet och trosbekännelsen lever vi alltså i samma hopp. Så vad väntar vi på? Vad ytterligare är nödvändigt, oundgängligen nödvändigt?
En seriös diskussion kring denna fråga vore intressant.
Gert Gelotte
