Vänner,
på planet hem till Rom och Vatikanen sa påve Franciskus blankt nej till en framtid med kvinnliga katolska präster. Han åberopade Johannes Paulus II ord om att dörren är stängd och tycktes barrikadera den ytterligare. Att han dessförinnan vräkte ur sig ett lika dåligt som gubbigt skämt om svenska kvinnor gjorde förstås inte saken bättre.
Min prognos är att Franciskus uttalande kommer att förvärra lojalitetskrisen inom kyrkan i Västeuropa och USA. Kampen för kvinnliga präster kommer inte att avta, snarare tillta och de ”illegala” vigningarna lär bli fler.
Revolutioner bryter ut där reformer blockerats så länge att gamla lojalitetsband brister.
Gert Gelotte
Gert,
Han sa att svenska kvinnor är starka och att det kanske är därför svenska män tar kvinnor från utlandet (med tillägget ”om det stämmer”) .
Det var faktiskt ett djupt kvinnofientliga uttalande. Om kvinnor är starka ska de alltså ”straffas”:
1. Männen vill inte ha dem
2. De får inte bli präster
Man kan faktiskt tänka sig att påven har tagit till sig uppgifter om svenska män som tar fattiga och underdåniga thailändska kvinnor från utlandet. Och att han nyttjar detta vid avfärd efter inbjudan från vår värdiga kvinnliga ärkebiskopen Antje…är faktiskt inte skämtsamt. Det säger en hel del.
Agneta
Agneta,
jag tror Franciskus menade det som ett skämt. Men som alla skämt har även detta en allvarlig insida och jag instämmer i att det inte bör tas skämtsamt. Det var heller inte min mening. Den som vräker ur sig sådana dumheter, som Franciskus gjorde, uttrycker en nedlåtande syn på kvinnor. Det är ett stort problem. Det allvarligaste problem katolska kyrkan har att hantera. Sexismens synd är bjälken i vår kyrkas öga.
Gert
Gert, vi är kraftfullt överens!
Agneta
Som icke katolik och anhängare av kvinnliga präster noterar jag dock med förvåning Gert Gelottes kommentarer och ordval – han som verkligen är van att handskas med ord och är väl bekant med deras nyanser – om påvens svar på presskonferensen: ”…vräker ur sig sådana dumheter . . .” och ”uttrycker en nedlåtande syn på kvinnor” samt avslutar med anklagelsen att påvens uttalanden personifierar sexismen.
Om Gelottes känslighet inför påveorden är så stor, undrar jag hur han reagerar inför verkliga sexistiska uttalanden.
Tack, Gert.
Ja, det var var verkligen ett sorgligt slut på två viktiga dagar. Dock tror och hoppas på att snöbollen nu är i rullning och att vettiga människor i Lutherska Världsförbundet kan få påven bort från Johannes Paulus II, dogmatiska nyskapande och in i den stora kristna (och katolska!) traditionen. Det gemensamma och radikalt jämlika kristna dopet torde vara en viktigare grund för kyrkans ämbeten än mer eller mindre lökigt sexistiska allmänbegrepp
Erik,
jag tror också att snöbollen är i rullning. Frågan är hur och vart? Diskrimineringen av kvinnor är ett mycket akutare problem än vad jag får intryck av att Franciskus inser. Helmut Schüller skrev för ungefär ett år sedan att det just nu finns ett öppet reformfönster i kyrkan. Används inte fönstret är risken/chansen för spontana reformer stor. I exempelvis Österrike är prästbristen så allvarlig och den inomkyrkliga oppositionen så välorganiserad att vad som helst kan hända. Det kan handla om en revolt mot celibatsplikten, men också om prästvigning av kvinnor, alternativt fler mässor utan vigd präst. Inför hotet om massnedläggning av små väl fungerande församlingar på grund av prästbrist ställs en avgörande fråga på sin spets:
Vad kommer först, prästen eller församlingen? Är hierarkin, som vi känner den, absolut nödvändigt för att kyrkan skall existera eller finns kyrkan där det finns kristna? Jag menar att svaret är självklart. Kyrkan finns där det finns kristna. Hur dessa kristna organiserar sitt kyrkliga liv är av underordnad betydelse.
Vad anser du?
Gert
Gert,
Precis så där tänker också jag och förr eller senare tror jag också att det dokument som LVF och påven gemensamt undertecknade i måndags tvingar oss katoliker och lutheraner i samma riktning. Dopet ger oss en fundamental värdighet. De katolska döpta som idag inte kan fira eukaristi därför att feodala ordningsfrågor saknar lösningar ska inte behöva lämna kyrkans synliga enhet.
Vi har helt enkelt inte längre råd med kyrkosplittring här i Europa. Kanske kommer vettiga lutherska teologer att hjälpa påven över de värsta blindskären kring ämbets- och genusfrågorna. Hoppas bara att det inte tar för mycket av en tid som vi nte längre har.
I värsta fall en klok olydnad av en kritisk mängd. Om en hel biskopskonferens enas om kvinnliga präster och institutiionaliserad intrerkommunion då blir det ju trots allt svårare att dra heresikortet också för Rom.
Erik,
jag tror/hoppas på ”klok olydnad av en kritisk mängd”. Att de reformer som behövs och som du beskriver skulle genomföras på något annat sätt håller jag för mycket osannolikt.
Gert
Erik
Uppskattar mycket att du och sr Madeleine rycker in här på KV blogg. Vi behöver draghjälp. Ju fler röster som offentligt framöver nu stöttar ekumenik, driver frågan om kvinnliga präster och gemensamt eukaristifirande mm desto mer gehör får vi.
Svenska katoliker är så ovetande om hur mycket längre katolskt reformarbete som tex frågan om kvinnliga präster hunnit utomlands, vilket framgår av sr Madeleines kommentar.
Den konservativa katolska falangen – såväl i Sverige som i övriga världen – är oerhört mycket bättre på att organisera sig, göra sin röst hörd och bedriva lobbyarbete.
// Irène
Ja, Irène, jag kan bara hålla med samtidigt är det spännade att vara i ett land där kristna som regelbundet samlas för att fira eukaristi för det mesta vet om att vi är en liten minoritet som inte längre har råd med kyrkosplittring. Jag kommer ihåg den tämligen konservativa kardinalen i Strassbourg som en gång blev överfallen av synnerligen våldsamma katolska integrister. Medan en journalist hjälpte honom upp på benen och gav honom en näsduk att torka blodet från ansiktet sa han relativt lugnt: ”Hur kan människor hetsa upp sig så över något som trots allt är folklore när människor runt omkring oss hungrar efter mening och frälsning”. Sedan detta överfall införde kardinalen också en form av instutionaliserad interkommunion mellan lutheraner gifta med katoliker.
Erik och Syster Madeleine
Även jag är tacksam och glad över er närvaro här … vad har vi att förlora i denna ansträngning för ett rikare och öppnare diskussionsklimat? Det är ju underbart att få vandra på denna vingliga stig!
Agneta.