Ja, så satt man där i Malmö och såg påven i två dagar. Jag vet inte vad jag upplevde. Å ena sidan någon typ av barnslig glädje när han kom in i en liten söt golfbil. Att bli delaktig i en eufori. Jag klappade med och taizesångerna är alltid medryckande. Dessutom är påven trevlig, ser trevlig ut och verkar närvarande. Jag blir nog lutherskt nykter i mitt förhållningssätt, trots allt. Jag tror dessutom att han vill försoning och ett samarbete med andra troende gemenskaper. Men vad ville den euforiska massan? Jag tror inte de flesta bryr sig, de har nog roligt tillsammans som det är. Ungefär så: roligt och andligt identifierat på ett gemytligt och invant sätt. En sådan mängd människor blir ju häftigt och som tur är …i detta fall inte farligt. Jag menar massmöten är massmöten.
Men när jag sedan på kvällen i Aktuellt såg Nike Nylander skickligt intervjua Antje Jackelen och biskop Anders så trodde jag inte så mycket längre på en genuin önskan från svenskt håll om att en dag bilda en enad kyrka och en enad kristenhet något som Nike efterlyste och frågade dem om. Antje Jackelen stod värdigt tyst med sin lite vemodigt men intelligenta blick medan biskop Anders slingrade sig. Det var nog rätt självklart för de flesta tittare att katolska kyrkan i Sverige inte gärna vill dela nattvarden med lutheranerna. Det var detta som Antje framhöll som det viktigaste. Och någon gemensam nattvard blev det ju inte heller i Domkyrkan. Bäst så…hade de nog kommit fram till.
Så Swedbankens arena och mässan. Iskallt efter ett tag. Grått. Solen kom ungefär lägligt när påven avreste från Sturup. En vacker mässa men jag tycker det var synd att inte mässan kunde vara inomhus. Långt ifrån påven och en stor fotbollsplan mellan folk och altare där man väntade liksom på att Zlatan eller han Rosenberg i Malmö FF skulle dribbla boll. Svarta människor i klungor på ena sidan läktaren brevid altaret och vita prelater på den andra. Lite lustigt med det svart-vita, fast en stackars svartklädd präst satt länge fel bland de vita. Konstig scenografi. Förstod man inte symboliken? Och så denna stora massa som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. De ropar ”Papa” som andra ropar ut sina fotbollsslogans och håller spädbarn över kanter för att de ska bli välsignade ungefär som Michael Jackson gjorde med sitt barn, över ett balkongräcke. Stackars barn.., de kunde få men för livet. 10.000 skriker och ropar och du hålls i armar o dinglar utöver ett räcke framför någon okänd vit man i vit golfbil. Det är snurrigt det hela. Unga familjemödrar som fanatiskt framhåller sitt barn på det sättet.
Jag vill inte bli lutheran men de personer som stannar kvar i minnet förutom starka och vackra texter, predikningar och sånger är tre personer: Påven och en värdig Antje och en mycket värdig president för Lutherska Världsförbundet. Fantastiskt med de fem överenskommelserna.
Jag vet vad jag borde känna men jag förmår inte känna så mycket. Det var det, liksom.
Om påven bara inte hade bott över i en forskningsinrättning där man laborerar med grishjärtan …hur fint folk eller hur fromt folk som än sägs verka där. Det förtog min känsla av värdighet. Fransiskansk värdighet. Kanske var det så himla viktigt för ledningen för denna forskning att de fick äran och the glory …att de inte tänkte på att detta kan skada påven om det kommer ut alltmer och om fler tidningar skriver om det. En fin påve men i händerna på vad?
Vi svenskar är inte så sekulariserade. Vi tror på naturen och djurens rätt. Detta är vår känslighet. Nära en religion. Astrid Lindgren blev älskad riket runt för sina krav på bättre djurhållning. Katoliker är inte kända för att vårda och ömma för djuren (som ex. buddister och hinduer och indianer) . Bara den helige Fransiskus är det.
Och …svenskarna älskar sina tysta naturpromenader. Kanske är vi inte riktigt det folk som kan vänja oss vid massmöten.
Agneta
