Rapport måndag den 27, ett inslag om vuxna människor med Down syndrom.
Människor med detta handikapp blir allt äldre i åldrarna pga att de sjukdomar som ofta medföljer sedan födsel typ hjärtfel kan åtgärdas idag. Liksom att de oftare än vi andra drabbas av demenssjukdomar. Undertexten i inslaget är att de ligger samhället till last. Vi får via tv äran att se en förtjusande liten kvinna med Down syndrom som är 56 år gammal och som är klädd i fin klänning och som berättar om hur det var att vagga ett barn. Jag blir rörd. Hit i programmet är det ok.
Men så kommer den helt vansinniga slutklämmen från en professor som kanske är helt omedveten om hur hans uttalanden skulle klippas och klistras in i slutet av detta reportage.
Han säger:
Jag tror inte vi kommer att se så många med Down syndrom framöver. Genom fosterdiagnostiken kommer de flesta att välja att dessa inte föds. Att graviditeten avslutas.
Min känsla: vilken rutten journalist.
Vilken rutten programchef.
Vilken förfärande okunskap om etik och framförallt vilken vidrig okänslighet inför både kvinnan i reportaget och vi som ser på. För mig som arbetat med barn med olika handikapp och bl.a. Down syndrom i kreativ själavård kan jag bara säga: de är gudasända … för oss till behag!
Jag undrar: kommer några att reagera?
