Vänner,
i slutet av den ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka undertecknade påven Franciskus och Lutherska världsförbundets president biskop Munib Younan ett dokument där de förband sig och sina kyrkor att arbeta enligt fem ekumeniska imperativ. Dessa är:
Första imperativet: Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.
Andra imperativet: Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga tros- vittnesbördet.
Tredje imperativet: Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta be- tyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.
Fjärde imperativet: Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.
Femte imperativet: Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.
Dessförinnan hade de konstaterat att vi delar dopet samt gemensamt läst trosbekännelsen i sin helhet. Har vi inte då inte redan den enhet vi säger oss förpliktigade att sträva efter? Vad mer skulle finnas att uppnå? Oenighet om ords innebörd kommer det alltid att finnas, liksom synpunkter på moral, särskilt sexualmoral. Om vi strävar efter en perfekt enhet, som jag tror biskop Anders Arborelius uttryckte det kommer vi aldrig fram. Perfekt enhet existerar inte, har aldrig existerat och kommer aldrig att existera eftersom vi är människor.
Om kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap har vi redan det möjligas enhet. Vad som återstår är viljan att leva den – och att komma till tals med de kristna som älskar att använda sin tro som revirmarkör.
Gert Gelotte
