Vänner,
vi som vill reformera kyrkan brukar få höra att vi vill politisera den. Men har inte kyrkan alltid varit politiserad – det vill säga utformad med det omgivande samhället som förebild? Kardinalkollegiet brukar jämföras med den romerska senaten. Påven bär den romerske kejsarens titel ”pontifex maximus” och tog över kejsarens roll när det Västromerska riket gick under. Investiturstriden, som präglade högmedeltiden, var i hög grad en strid om politisk makt.
I dag är kyrkan en absolut monarki, feodalt organiserad med biskoparna som påvens vasaller. Förebilden är politisk. Så styrdes flertalet europeiska länder fram till franska revolutionen.
Att kyrkan inte har någon egen struktur är inte så konstigt. Det finns ingen organisationsmodell i evangelierna. Kyrkan organiserades därför med det omgivande samhället som förebild.
Kyrkan har alltid påverkat samhället och samhället kyrkan. Det är naturligt att så sker även i vår egen tid. Och eftersom absolutismen och feodalismen inte är förutsättningar för vare sig kristen tro eller Guds rike, så kan kyrkan naturligtvis även organiseras på ett sätt som passar vår egen tid. Precis som den kunnat organiseras för att passa en tidigare tid – med de förutsättningar som fanns då.
Gert Gelotte
Gert
En intressant iakttagelse jag gjort är att kyrkan inte gillar att tex det civila samhällets regeringsföreträdare lägger sig i kyrkans angelägenheter.
Senaste exemplet är Tyskland där vissa biskopar blev urförbannade på att CDU politikern och talmannen i förbundsdagen Norbert Lammert och utbildnings-och forskningsminister Annette Schavan mfl i slutet på januari 2011 i ett brev vände sig till tyska biskopar och uttalade sin uppfattning om katolska kyrkans prästbrist, pliktcelibat och vir probati.
Men däremot anser kyrkliga företrädare att de när som helst när andan faller på har rätt att uttala sig om det sekulära samhällets angelägenheter och politiska ställningstaganden.
Påven anser sig ha rätt att sitta i Vatikanen och tex fjärrstyra biskopar i USA att förbjuda katoliker att rösta på vissa politiker som förespråkar legalisering av abort.
B16 drar sig inte ens för att despotiskt tillåta att biskopar använder sig av nattvard som ett sanktionsinstrument.
// Irène
Gert.
Kritiken om politisering kan man verkligen ta lätt på, i synnerhet som den demokratiska modellen ligger helt i linje med den tidigaste kyrkans sociala ideal (socius = vän), innan det monarkiska biskopsdömet tog överhanden och födde papismens despotiska imperium.
Kristna är kallade att relatera till varandra som vänner, som de systrar och bröder vi är i Herren. Vänskap och despoti är oförenliga storheter. Vänner samtalar som myndiga jämlikar och kommer överens om vilken kurs vi ska ta gemensamt. Och enligt Petrus är vi i andlig mening kungar och präster, som har att bära fram andliga gåvor inför Herrens ansikte. Vi är alla legitima aktörer i den gudstjänstfirande kyrkan.
Och kyrka bildas så fort två eller tre möts i Jesu namn. Alla räknas och envar ges en meningsfull roll: ”…när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning” 1Korinter.14:26. Det var i hemmen man samlades i urkyrkan och en bättre umgängesform finns knappast, där alla får en chans att komma till sin rätt under familjära, informella former.
Det gäller också rätten att göra sin röst hörd när beslut ska tas. Efter varje beslut borde vi kunna säga som man gjorde efter det första kyrkomötet i Jerusalem: ”Den helige anden och vi har beslutat…” I detta vi i Kristus finns vi alla utan åtskillnad. Med Guds Andes inneboende har vi blivit myndigförklarade medlemmar i Kristi kropp som alla står i direkt förbindelse med huvudet. Som är Kristus.
Vad är demokrati om inte ett ömsesidigt erkännande av varandras gudagivna myndighet? Envars gudomliga mänsklighet?
Samuel.
PS. För övrigt är hela prästämbetesinrättningen en anakronistisk och synkretistisk kvarleva utan NT-grund. I synnerhet gäller detta översteprästämbetet (pontifex maximus) som bara Kristus var värdig att ikläda sig och genom ett fullkomligt offer fullborda en gång för alla.
Många kloka saker sägs både i inlägget och i kommentarerna ovan. Historielösheten är utbredd inte bara i samhället utan förstås även i Katolska kyrkan.
Därför är det oerhört viktigt att hela tiden påminna om hur RKK påverkats av det kulturområde den grundades i och de sammanhang som senare omgivit den.
Läser man Katekesen är författarna noga med att redogöra för de judiska influenserna i RKK däremot förbigår man i stort sett det minst lika påtagliga inflytande den hellenistiska världen stått för. Vilket är olyckligt eftersom det minskar förståelsen av kyrkan.
Ser man RKK i ett historiskt perspektiv och ser hur den förändrats blir det lättare att inte stanna upp i utvecklingen, utan just hitta en form som fungerar i samhället idag.
/Anneli
Apropå politik, läste på dagen.se att Italien vunnit striden mot Europadomstolen för mänskliga rättigheter angående striden om krucifix i italienska klassrum. Det är inte ett brott mot mänskliga rättigheter att ha crucifix i klassrummet trots att inte alla i klassrummet är kristna. Glädjande!
Jag har tänkt vidare på ämnet Katolska kyrkan i historien, ämnet har varit uppe på olika sätt under en tid.
När slutade egentligen Katolska kyrkan att vara modern?
Strukturerna byggdes upp med den Romerska som förebild i mångt och mycket, vilket då var det modernaste som fanns.
Dräkterna som idag känns museala har en gång i tiden följt tidens mode. Visserligen med en särskild symbolisk betydelse, men symbolik var allmänt väldigt inne åtminstone fram till 1600-talets slut.
Är det renässansens naturvetenskapliga upptäckter och upptäckarlusta som först gör att Katolska kyrkan hamnar i otakt med sin samtid?
Eller blir det svårsmälta för kyrkliga ledare att omvärlden så sakteliga börjar se individen i mängden? För att inte tala om upplysningstidens upptäckt av demokratin, åtminstone rent teoretiskt.
Är det då påvarna på allvar börjar sätta sig på bakhasorna? Jag vet inte, är det någon annan som gör det?
/Anneli
Under rubriken ”Demokratin är kärnan i oss” skriver professor emeritus Leif Lewin på DN Kultur om något som vi skulle kunna kalla vår skapelsegivna natur: självbestämmande eller med ett annat ord: frihet, som ett universellt värde:
”Innebörden av ett universellt värde är … att människor överallt har goda skäl att anse det värdefullt, därför att dess förverkligande gör att vi närmar oss ett mål som (så gott som) alla omfattar. Ett sådant mål är självstyrelse. Var i världen man än ställer frågan om hur gemensamma angelägenheter ska hanteras, får man svaret att alla bör få vara med och bestämma”
Det synes mig som om suveränitet över ens eget liv är en gudomlig gåva till människan. När Jesus frivilligt gav upp sin suveränitet – i ordets absoluta mening – gav han oss frihet från syndens slaveri.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/demokratin-ar-karnan-i-oss
Samuel.