KAN KVINNORS RÖST HÖRAS I KYRKAN?

Vänner,

Erik Westerberg har givit mig tillstånd att publicera nedanstående analys av påvens kvinnosyn. Det är en briljant text som tydliggör ideologin bakom vår kyrkas diskriminering av kvinnor.

Gert Gelotte

Precis som Jamie Manson framhöll i sin krönika i National Catholic Reporter från den 19 maj, 2016 är det nu hög tid att börja tala klarspråk om påvens kvinnosyn. Själva det faktum att det i kyrkan existerar än mer rabiata röster och att reformer som vi alla vet i bästa fall går med myrsteg får inte skymma ett tydligt mönster. Ett enhetligt ideologiskt och kunskapsteoretiskt mönster som faktiskt löper som en röd tråd genom det påven hittills sagt om den s.k.  ”komplementariteten” mellan man och kvinna.

En av de senaste i raden av komplementära yttranden som alternativ till den ”feministiska fällan” kom i mitten av maj när påven mötte kvinnliga ordensledare i Rom. Där förklarade påven, enligt Manson, ännu en gång den kunskapsteoretiska grunden för sitt synsätt:

”Because women look at life through their own eyes and we men cannot look at it in this way. The way of viewing a problem, of seeing things, is different in a woman compared to a man. They must be complementary, and in consultations it is important that there are women”

Här framträder tydligt ett genomgående mönster I påvens kvinnosyn. Å ena sidan har Gud skapat ett manligt väsen och en manlig kropp väsensskild från ett kvinnligt väsen och en kvinnlig kropp. Å andra sidan, skapar denna väsensolikhet ett kunskapsteoretiskt problem inte minst för en homosocial kyrklig hierarki som per ”dogmatisk” definition endast får innehålla män.

Låt oss börja med det senare, kvinnor ska alltså, i alla fall i teorin, kunna ha konsultativa roller i kyrkan. Detta resonemang upprepas ofta av påven men har hittills aldrig följts upp av konkreta och administrativa förslag. Möjligen kommer här den nyligen tillsatta utredningen om ett diakonämbete för kvinnor att bryta ny mark. Ty bland utredarna finns i dagsläget 6 kvinnor och 7 män. Det finns dock en gammal slagsida som jag tror går att spåra till den påvliga metafysiken kring den kvinnliga särarten. Ty specifikt för den kvinnliga särarten är just att kvinnan är tyst, mottagande och undergiven; en ”ikon” av jungfru Maria och Kyrkan. Denna ikon passar därför sällsynt illa i det offentliga  kyrkliga rummet. Det är istället först i hemmet och i moderskapet  som bladguldet i denna Mariaikon kan börja skina. Hon är dessutom i kraft av sin gudagivna särart, specifikt förbjuden att predika i mässan. Mannen däremot är genom sin särart en ikon av apostlarna. En ikon av lärjungarna som kallades ut i världen att förkunna.

Som Jamie Manson framhåller lyckas Franciskus här med konststycket att till och med spela bort Maria Magdalena, ”Apostlarnas apostel” och  de kvinnliga kyrkolärarna som åtminstone retoriskt fyllde en viss plats i föregångarnas teologiska diskurser. Här är istället kvinnan en tyst Mariaikon och mannen en talande och diskursiv apostlaikon.

Frågan; ”Kan kvinnors röst höras i kyrkan?” är alltså möjligen felställd om vi utgår från påvens metafysiska stereotyper. Möjligen borde vi påvens efterföljd istället ställa frågan; ”Behöver kvinnors röst höras i kyrkan?” Ställer vi denna fråga verkar det däremot som påven hittills svängt mellan två svar. Det första svaret är; ”Nej, det behövs inte”. Däremot behöver kyrkan göra något för kvinnan, eller som han uttryckte det i början av sitt pontifikat; ”Kyrkan behöver en teologi för kvinnan”. Det andra svaret är; ”Nja, kvinnor kan teoretiskt fylla ut konsultativa roller, men det är ändå männen i apostlarnas efterföljd som vet bäst”.

Kyrkan och kvinnan

Låt oss börja med det första svarsalternativet.  En helt binär och distributiv syn på kvinnor, på ena sidan och kyrkan på den andra. Ni som i likhet med mig har rötterna i Svenska Kyrkan kommer säkert ihåg alla dessa ”Kyrkan och…” konferenser. ”Kyrkan och idrotten”, ”Kyrkan och handikapprörelsen”, ”Kyrkan och alkoholen”… Alltid binärt och samtidigt distributivt; Kyrkan som stiftsorganisation, och någon grupp som det var synd om eller ett växande problem som denna ”kyrka” skulle ta sig an. Som Gunnel Vallquist en gång skrev det blir åtminstone här i Europa litet sociologiskt och teologiskt tokigt med denna binära och distributiva ställning med tanke på att de som faktiskt bär upp lokalkyrkans liv redan då på sjuttiotalet faktiskt var kvinnor. Jag tror att Svenska Kyrkan idag till stor del kommit bort från de där gamla folkkyrkliga fantomsmärtorna och ibland gör till och med Rom det som i fallet ”Kyrkan och de fattiga”. Här har inte minst påven Franciskus själv bidragit till en ecklesiologisk omvändelse till ”de fattiga i kyrkan”. Dock verkar det ännu så länge ta stopp vid ”Kyrkan och kvinnan”. Det enkla skälet till denna bisarra motsatsställning är i mina ögon helt enkelt vår tvåtusenåriga homosociala klerikalism

Allmänbegrepp skriva i singularis brukar vara tecken på rent ideologiska frågeställningar där redan själva premissen också ingår i slutsatsen. Tyvärr är åtminstone officiella katolska sammanhang nerlusade med allmänbegrepp i bestämd form singularis; ”kvinnan”, ”mannen”, ”moderskapet”, ”familjen”, ”äktenskapet” ”sexualiteten”, ”feminismen” och ”världen”. Träd av allmänbegrepp som inte sällan skymmer skogen av samtidsanalys.

Subjekten som tror att de vet

Till dessa allmänbegrepp kommer också den mästerliga kunskapsteoretiska insikten hos celibatära män i långkjol som Kardinal Parolin eller kanske ännu hellre Paris kardinal André Vingt – Trois. Kardinal Parolin ”vet” verkligen vad kvinnor innerst inne vill är att inte begränsas av institutionella ytor och könskvotering. Inga på förhand uppställda mallar här inte!

André Vingt – Trois insikter torde dock vara närmast kristologiska. I en troligen ofrivillig Stand – Up akt från en presskonferens i Vatikanen den 5 oktober 2015 fick kardinalen en fråga från en irländsk journalist ; ”Vad säger du till dem som säger att om jag skulle vilja ha expertråd angående olika former för familjebildning, skulle inte min första tanke vara att fråga 300 celibatära män som, så vitt vi vet, aldrig uppfostrat ett barn?” På denna fråga svarar kadinal Vingt – Trois;”Även en kardinal är född och uppfostrad i en familj”. Ärkebiskop Bruno Forte kom också in som sidekick; ”Vi har alla en stor erfarenhet från biktstolen”( Mickens, Robert. ”The pope has smoked out his opposition”,National Catholic Reporter, October 26, 2015)

Idag drar dessa båda herrar ner både spontana skratt och stående applåder, någonting har troligen hänt med åtminstone med oss vanliga i Guds folk, när det gäller att helt enkelt skratta åt tokerierna. Förr grät vi, skämdes och försökte sopa i manegen och ”översätta” så gott vi kunde till något mindre ofrivilligt komiskt på svenska.

Judith Butler, vår tids Galileo Galilei?

Till sist, och här skärper jag gärna tonen, befinner vi oss som kyrka med just stort ”K” och med påven inkluderad nerkörd i ett kunskapsteoretiskt dike inte helt olikt det som präglade 1500 och 1600 – talens kyrkliga syn på astronomin som vetenskapsfält.

I det berömda inqvisitionsprotokollet från 1632 fördöms Galileo Galilei för att å ena sidan visat med hjälp av sin kikare att jorden ej är orörlig, utan även har en daglig rotation. Samtidigt fördömdes också en rad av hans mer spekulativa teser som nyplatonska heresier. Alltså på en gång en dom över ett observationsinstrument och diverse mer eller mindre spekulativa slutsatser föranledda av dessa observationer.

På ett liknande sätt angriper påven Franciskus i ”Amoris Laetitia” något som kallar ”genusideologi” (Gender Ideology) en ideologi som påven beskyller för att förneka de biologiska skillnaderna mellan de två könen (paragraf 54). Dessa genusideologer begår dessutom en svår synd i det att de försöker ersätta Skaparen  med sitt eget omnipotenta meningsskapande av könet som ”endast” en historisk konstruktion. Jag frågar mig om inte samma gamla sammanblandning av analysinstrument och mer eller mindre spekulativa slutsatser gör sig gällande här som i fallet Galileo. Förvisso torde det finnas en och annan genusteoretiker som tror att verkligheten börjar och slutar utanför den egna nästippen, men för de flesta av oss är genusbegreppet ett humanvetenskapligt analysinstrument som vi i egenskap av historiker kan säga något om. Om det finns ett evigt oföränderligt  biologiskt djupskikt bortom historien, en manlig och/eller kvinnlig särart, ja det är helt enkelt inte ”vetbart”. Allt vi kan säga något om är istället just historiska konstruktioner och matriser underställda historiens kontinuitet och förändring.

Två råd till påven Franciskus

Förmätet eller inte har jag två råd till påven Franciskus:

Ta bort ordet ”och” byt istället till ordet ”i”, då slipper vi den binära och distributiva motsatsparet ”Kyrkan och Kvinnorna” i bestämd form singularis, Här behövs alltså en ecklesiologisk omvändelse. I sig inget svårt alls, det inte ens en reform utan tillbaka till rötterna, ja, tillbaks till traditionen. Du behöver egentligen bara meditera litet mer över ”apostlarnas apostel”.

Ta dig tid och läs den radikalaste av genusteoretiker Judith Butler. I böckerna ”Giving an account of oneself” och ”Senses of the subject” kommer du att hitta ett källflöde närt av en djup förtrogenhet med rabbinsk tradition. Där kommer du att hänföras över det ogenomskinliga, bräckliga och samtidigt storartade i en mänsklig berättelse som är allt annat än omnipotent och som långt ifrån ersätter Skaparen med det skapade. Ta därefter Butler i handen och låt henne guida dig till uråldriga rabbinska kommentarer till Bibelns båda skapelsemyter. Du kommer att bli både förvånad och förhoppningsvis också hänförd. Gud är dessbättre alltid större än våra allmänbegrepp.

Erik Westerberg