Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
1Kor. 13
En kritik riktades till Katolsk Vision angående att vi bloggar om än det ena än det andra. Jag vill här bemöta det då jag finner det härligt att vi fritt bloggar om än inte om än det ena än det andra. Och jag vill ta upp ett ämne som många kan tycka är ointressant men som jag finner vara verkligt essentiellt. Låt oss kalla det ” den fria dialogens språkliga demokrati”.
När ordet är fritt är människan fri och i denna frihet kan hon vara klok, dum, olärd, vettig, lärd, spontan, humorbefriad eller en sanslös dåre, etc. Det är, enligt min mening, en fråga om mellanmänsklig och primär demokrati. Att när jag talar får jag vara den jag är.
Demokrati i kristen mening inbegriper det dubbla kärleksbudskapet.
Kyrkan styrs rakt uppifrån och ner via ordrika ofta intellektuella skrifter men framförallt skrifter fyllda med ett för allmänheten (och den oinvigde katoliken) kyrkopolitiskt språk. Och den är för det mesta totalt humorbefriad samt saknar det poetiska språk som ger luft/andrum. I det ordklimatet är det svårt för den människa som inte har just det språket att göra sin röst hörd utan att känna sig missförstådd. I värsta fall förlöjligad. Själv tillhör jag den kategori som ofta känner mig just löjlig.
Vågar inte alla tala uppstår ett icke demokratiskt läge.
Låt oss åter fantisera om hur det skulle vara om kretsen kring Jesus, de tolv lärjungarna, nervöst måste granska sina ord och sina känslor för att Jesus inte skulle utesluta dom som mindre kunniga, mindre aktsamma om lagar och skrifter. Än värre om Kristus sa det bedrövliga orden ”du uttrycker dig oprofessionellt” Ej relevant. Icke adekvat. Okorrekt. Troligen skulle glädjen sjunka och rädslor uppstå. Thomas tvivlaren skulle aldrig bli kallad ”tvivlaren” i det att han med all säkerhet drypt av någonstans och gömt huvudet i sanden i det att han känt att han gjort bort sig. Hemlösa, horor, spetälska… ingen av dem hade vågat tilltala vår Herre. Den poetiska människan skulle bli så blyg att hon gömde sig i mängden bakom de lärde om hon nu inte istället sökte sig tillbaka till de fria berättarna (som fanns i mängder under den tiden).
Som tur är var ordet fritt. Petrus sa dumheter liksom Thomas liksom säkert många fler. Judas reagerade på kvinnan när hon smörjde fötterna på vår Herre och tjöt till. Petrus skar örat soldaten i affekt (inte att ta efter).
Det är sannerligen mina ord roligt att vi här på Katolsk Vision vågar bloggar precis som de vi är. Det vore sannerligen roligt om allas röster kunde höras inom vår kyrka i väst. Kanske katoliker i Latinamerika och tredje världen har något väsentligt at lära oss. Att det är inte farligt att inte göra bort sig, att stava fel, det är inte farligt att inte veta vem Thomas av Aquino är, det är inte farligt att inte allt veta….
