Vänner,
avståndet mellan kyrkans sakrament och flertalet katolikers vardagsliv ser ut att vidgas. Hur många uppfattar exempelvis dopritualens formuleringar om djävulen och den döpta som en ny skapelse som meningsfulla, som mer än traditionella formuleringar? Inte särskilt många, skulle jag tro. Så är det med mycket i kyrkan. Vi upprepar inlärda ord som förlorat sin innebörd.
Joseph Martos skriver initierat och tankeväckande i National Catholic Reporter om hur ritualer och trossatser, som en gång uttryckte troserfarenheter, förlorat kontakten med de troendes vardagsliv.
http://ncronline.org/news/spirituality/twice-removed-why-our-sacraments-often-dont-connect-real-life
Martos är pensionerad professor i teologi och filosofi och har skrivit flera böcker om katolsk sakramentslära.
Gert Gelotte
Jag håller på att läsa hans bok ”Deconstructing Sacramental Theology and Reconstructing Catholic Ritual” – den är fenomenal!
Gert
”…….exempelvis dopritualens formuleringar om djävulen …..” I vår samtidskontext känns dessa formuleringar inte bara meningslösa utan direkt frånstötande.
Min ena svärson – som är icketroende – gick med på katolskt dop av första barnet men blev så chockad att han vägrade gå med på dop och djävulsutdrivning av barn nr 2……..
// Irène
Irène,
ja ”frånstötande” är ett bättre ordval. Jag har läst med många gånger – av pietet, för att slippa bråk, vilket gränsar till feghet, och för att det saknas alternativ om man vill vara med i gänget. Men varje gång jag/vi låtsas tro på något vi inte tror på – exempelvis djävulen och att små barn skulle behöva befrias från arvssynden bidrar vi till att vidga klyftan mellan sken och verklighet. Vi undviker också att konfrontera frågan vad vi verkligen tror på och vad vi enbart vårdar som kulturarv. Det senare är inte nödvändigtvis fel – men får inte förväxlas med tro.
Gert
Gert
”…….vad vi verkligen tror på och vad vi enbart vårdar som kulturarv. Det senare är inte nödvändigtvis fel – men får inte förväxlas med tro.”
Ack ja så viktigt att du särskiljer TRO och KULTURARV.
Tyvärr görs det alltför sällan, ty inte alltför sällan får jag en känsla av att katolska kyrkan här i landet fungerar som en slags paraplyorganisation för olika slags hembygdsföreningar inom vars ramar man vårdar och putsar på sitt kulturarv. Och som sagt inget fel i det …….
// Irène
Problemet är att när man deltar i dopritualen, legitimerar man också de formuleringar som närmast får betraktas som historiska reliker.
Det är lite samma sak med att vara kvinna och katolik. Det finns de som hävdar att eftersom så många kvinnor är kvar ”bevisar” det att diskrimineringen av kvinnor inte kan vara så farlig i kyrkan.
Anneli
Anneli,
så rätt! Men hur hanterar man en sådan situation? Vi håller god min (nåja) i elakt spel och arbetar för en förändring. Finns något alternativ? Jag kan inte se det.
Att gå ur kyrkan vore underförstått en deklaration om att medlemskap handlar om lojalitet mot formuleringar och sedvanor.
Men kyrkan är väl något helt annat och vi kan varken definiera eller fånga in Gud i ord och beteenden, hur gamla och ingrodda de än är.
Gert
Gert,
Jag tror inte att det finns ett enda svar på det (heller), utan var och en får göra det bästa möjliga och följa sitt samvete.
Anneli
Anneli,
ja så är det nog. Var och en har sin väg att följa.
Gert