”Det finns en schablonbild av att vi möter den stora kärleken bara en gång. Och jag är inte säker på att det är det. Jag tror att den människan eller den själen finns runtomkring oss i många olika väsen och människor.”
Så skriver skådisen Maria Lundquist som efter 24 år som gift skiljer sig och finner kärlek på nytt i en 20 år yngre man som hon lever samman med idag. Hade hon varit katolik hade detta var mycket syndigt. Å snuskigt eftersom det är en äldre kvinna med yngre man och inte tvärtom vilket är vanligt även inom kyrkan.
Själv upplever jag en frihet i det hon säger som kan föra mig närmare att se G-ds ansikte i alla för det är väl det som OXÅ menas om vi läser Paulus och Kärlekens lov. Om Maria inte menat den kroppsliga kärleken hade denna fras kunnat vara en andlig fras i många religioner. Alla religioner.
Men tänker jag …i bikten får vi lära oss att äktenskapet är oupplösligt och att vi ingick den i tron på att detta var den stora kärleken som ska återspegla G-ds existens och att vi lovar att vara den trogen. Men, säger kyrkan … om den ene parten dör då får den andre gifta om sig och tro på att det är den stora kärleken igen. Och om då någon blir änkling för 3:e gången så får denne åter gifta om sig och tro på den stora kärleken igen. Och lova igen och igen. Egentligen finns det inget stopp. Man kan ju ta till arsenik om man tröttnar på partnern. Det syns inte.
Hmmmm…det är något lurigt här.
Och fruktat opoetiskt. Stumt. Att öppna sitt sinne för mottagande av kärlek från den andre utan beskärning eller förvarsmetodik är ett liv i rikedom och det innebär inte alltid att man hoppar i säng med personen men iom att man är öppen för poesi så kan man heller inte sätta pansar runt sin kropp och sinnlighet. Gör man det är det risk för att man börjar lukta illa av surhet och högmod och en dödande fromlighet.
Har då inte Maria rätt när hon skriver ”Jag tror att den människan eller den själen finns runtomkring oss i många olika väsen och människor” ?
Det tror jag. Jag tror att hon har helt rätt! Fy för den lede så nyandlig jag nu blev! Eller? Vem är nyandlig? Paulus eller Maria? Är det bara filosofin om sakramentet som skiljer dem åt? Nja inte Paulus och Maria utan kyrkan och Maria.
Har jag då älskat flera i mitt liv? Det är väl inte många som vågar tala om detta på en katolsk blogg måhända men då kanske det är på tiden. Svaret är att jag vet inte. Jag vet inte vad kärlek är. Vem kan säga att den vet. Om någon kan bevisa vad som är vad när någon säger att detta är ”den stora kärleken” till någon så är den mer än välkommen att förklara det för mig. Likaså skulle jag tycka det vara underbart att någon kunde bevisa att någon har ”den stora kärleken” för G-d. Jag menar bevisa. Det stora flertalet människor är rädda för ensamhet och brukar varandra. Katoliker är kanske rädda för både ensamhet och G-d. Definitivt rädda för prelater (oavsett vad de sysslar själva med).
Själv tror jag att jag känner kärlekens väsen runtomkring mig i många olika väsen och människor. Om någon räcker mig handen kan jag hålla i flera händer under livet och det är vackert. Och ålder, ras, religion och kön är ovidkommande. Så stor är G-ds makt. Så finurlig är den!
Jo, jag kan nog ”älska” fler än en och behöver inte ett sakrament för att legitimera det. Och jo, det kan vara en dvärg, en pygme, en kvinna eller en man. Jag kan vara 97 och den älskade 52. Who care’s?
G-ds vägar äro outgrundliga.
Agneta på alla hjärtans dag.
