Respekt – Rätt och fel i abortdebatten

Intervju med advokat Dan Hanqvist av Irène Nordgren

****

Abortdebatter framkallar nästan alltid upprörda känslor. Alla debattörer oavsett ståndpunkt tycks dock vara överens om att förebyggande arbete är av största värde för ett samhälle.

”Respekt är en katolsk rörelse, som arbetar för att främja det mänskliga livets okränkbarhet från konception fram till naturlig död.”

För att ta reda på hur man argumenterar inom organisationen Respekt, som ser som en av sina huvuduppgifter att förebygga abort gick jag in på Respekts hemsida för att läsa.

Under rubriken Etisk analys fastnade jag i nedanstående mening som jag inte kom loss ifrån.

”Med andra ord finns risken att människovärdet blir förhandlingsbart. Denna risk är mer överhängande i länder, såsom Sverige, som är arvtagare till en rättspositivisk tradition, dvs. en tradition som anser att lagen är ett direkt uttryck för folkets vilja och inte en tydning av vad som i sig är rätt och fel.”

http://www.respektlivet.nu/web/manniskansvardighet.aspx

” I sig är rätt och fel”

Det lät märkligt i mina öron. Det lät som att det underförstått finns andra länder som i motsats till Sverige kan detta med att ”tyda vad som i sig är rätt och fel” eller länder där detta sker på ett mer tillfredsställande sätt än uttryck för folkets vilja — nämligen hur då?

Jag ville undersöka Respekts påstående och vände mig därför till en jurist som är katolik men inte anställd inom eller av katolska kyrkan. Jag vände mig till advokat Dan Hanqvist som till vardags arbetar på en av landets större advokatfirmor i Stockholm, men som också skrivit en hel del om Thomas av Aquino, kanonisk rätt och förhållandet mellan lagen och moralen.

– Dan kan du förklara vad Respekt menar med det ovanstående påståendet ?

”Rättspositivism” kan betyda många olika saker, så det är inte helt lätt att avgöra vad Respekt menar – annat än att det skall ses som ett slags skällsord.. Termen kommer från den rättsfilosofiska diskussionen. Inom rättsfilosofin kan man – med en viss förenkling – se en skillnad mellan ”rättspositivism” och ”naturrätt”. ” Som ett minimum betyder ”rättspositivism” att den juridiska rätten vilar på formella grunder – i Sverige främst på Riksdagens lagstiftning, och genom vår demokrati ytterst på folkviljan. I vår konstitution är det folket som är bärare av suveräniteten. Rättspositivismen upprätthåller gränsdragningen mellan rätt (i juridisk mening) och moral. Även ”naturrätt” kan betyda många olika saker. Som minimalt gemensamma drag får nog betraktas att naturrättsliga teorier (a) hävdar att det finns ett nödvändigt samband mellan rätt och moral (det är inte alltid detta samband hävdas vara rättsligt relevant) och (b) anser att moraliska argument måste beaktas vid rättslig argumentation.

Ofta hävdas från det naturrättsliga hållet att rättspositivister skulle mena att allt staten gör skulle vara moraliskt rätt eftersom det skulle vara lagligt (staten stiftar lagar). Så är det naturligtvis inte alls. Det är, kan man säga, rättspositivismen som logiskt gör det möjligt att kritisera den juridiska rätten ur moralisk synvinkel (se min bok Civil olydnad. Om lagen, staten och moralen, Lund 1993). Den danske juristprofessorn Peter Blume säger helt riktigt att ”en afvisning af en naturretlig oppfattelse må forstås som en retsvidenskabeligt betinget afvisning og hverken kan eller bør læses som udtryk for en stillingtagen på andre niveauer, herunder det retspolitiske, til de værdier, der fremføres. Det er således muligt, ovenikøbet med stor ildhu, at tilslutte sig et krav om økologisk balance, bæredygtighed, reel ligestilling mellem kønnene, selvbestemmelseret for særlige folkeslag etc. etc., uden at ens beskrivelse af gældende retlige normer influeres heraf” och att ”det er centralt at fastholde som et teoretisk hovedsynspunkt for retsdogmatikken, at der er korrespondens mellem beskrivelsen af gældende retlige normer og det virkelige retssystem. Disse beskrivelser må være baseret på de objektiverbare retskilder anvendt ud fra en acceptabel juridisk metode. Denne retsdogmatiske beskrivelse er forenlig med analyse af de retlige normers værdimæssige baggrund og med retspolitiske opfattelser baseret på klart fremlagte værdier. En værdimæssig kritik og en deskriptiv beskrivelse er forenlige størrelser”.

Det naturrättsliga synsättet får ofta problem med demokratiska statsordningar. Jag tror att Respekt är inne i ett sådant problem: de verkar mena att det är bättre om det finns något annat kriterium för vad som skall gälla som lag än folkviljan — att det skall finnas någon annan instans som stiftar lag. De här problemen dyker också upp hos Kyrkans läroämbete. I Evangelium vitae sade JPII mycket om förhållandet mellan rätt och moral som jag håller med om. Jag tycker också att den encyklikan är en av JPII:s starkaste och förtjänar att läsas i bred kretsar. Men så säger han (§ 72): ”Lagar som tillåter och främjar abort och eutanasi är inte bara i grund oförenliga med den enskildes bästa utan även det gemensamma bästa, och därför saknar de verklig juridisk kraft”. Det går inte att förstå. Problemet är väl just att de omoraliska lagarna HAR verklig juridisk kraft; annars vore de ju inget problem. Lite senare i samma stycke menar han att ”då en civil lag godkänner abort och eutanasi, upphör den att vara en sann, moraliskt förpliktande civil lag”. Nja, den kan upphöra att vara en ”MORALISKT förpliktande civil lag” (och sådana kan det ju finnas gott om, också i en demokratisk rättstat); men den upphör inte att vara en ”SANN (i betydelsen verklig) civil lag”; det är inte påven som avgör vad som är svensk lag utan de organ som har anförtrotts detta uppdrag i vår konstitution. Det verkar som om JPII här – och många med honom – har en så hög uppfattning om civil lag att den på något sätt alltid måste vara moralisk. Det är naivt och förvirrande. Det är mycket bättre att acceptera att i och för sig giltig civil lag kan vara djupt omoralisk. Som medborgare måste man sedan göra avvägningen om den civila lagen är så djupt omoralisk att det är berättigat att vägra att lyda den. Demokratin är bl.a. ett strukturerat sätt att undanröja lagar som majoriteten menar är omoraliska. Men det är just detta JPII m.fl. inte vill acceptera. I samma encyklika (§ 70) vänder han sig lite föraktfullt mot ”tillfälliga och växlande ’åsiktsmajoriteter’”. Vad han inte riktigt vill gå med på är att demokratin är ett sätt att hantera att olika människor har olika moraliska uppfattningar och att alla inte följer den ”objektiva morallag” (samma ställe) som påvarna anser sig kunna uttolka på ett ofelbart sätt.. I förlängningen på JPII:s kritik av demokratin och hans underkännande av även den civila giltigheten hos demokratiskt stiftade lagar som strider mot påvarnas uppfattning om vad som är moraliskt ligger teokratin. Respekt, liksom JPII, verkar mena att den juridiska rätt som inte stämmer överens med just deras uppfattning om det moraliskt rätta liksom inte är juridisk rätt heller. Detta är en av de stora svagheterna i de naturrättsliga rättsfilosofiska teorierna: närmare besedda kokar de ner till ett krav på att giltig lag skall motsvara den egna moraliska övertygelsen för att alls gälla.

En sådan inställning är inte förenlig med en demokrati och i synnerhet heller inte med en rättstat. Vi vill inte att polis och domare utgår ifrån sina egna moraliska uppfattningar utan ifrån de regler som vi har beslutat i demokratisk ordning. Implicit i denna uppfattning ligger ett förnekande av den svenska folksuveräniteten: det är inte ytterst folket genom sina valda representanter och de konstitutionellt konstituerade organen som avgör av som är gällande rätt i landet utan ytterst påvarna. Det är klart att en sådan inställning lätt ger upphov till djupa konflikter i samhällen där det finns olika moraliska uppfattningar. Demokratin är det historiskt givna – alltså givet som ett resultat av den historiska, konkreta, praktiska erfarenheten – svaret på teokratier och vägran att acceptera moralisk pluralism, företeelser som vi vet leder till förtryck och våldsamma konflikter.

Det naturrättsliga synsättet är också opraktiskt och oanvändbart för en praktiserande jurist. Jag tror att det är lätt att ringakta det skydd som en rättspositivistisk tradition ger oss. Ett väsentlig MORALISKT värde hos en rättsordning är att den är förutsägbar: medborgarna skall veta i förväg vad som förväntas av dem från den offentliga maktens sida och vilka sanktioner som gäller om man inte följer reglerna. Det finns historiska exempel på system där man inte har haft så hög respekt för den formella sidan hos den civila rätten: i Nazityskland dömde man efter ”högre” principer (”gesundes Volksempfinden”, ung. ”folkets sunda känslor”) och i Sovjet i enlighet med ”klasskampens” krav. Praktiserande jurister delar i allmänhet ett slags ”spontan rättspositivism”. För att det skall gå att hantera rättsordningen krävs – med den store svenske juristen Jan Hellners ord – ”en metod som inriktas på lag, lagförarbeten, rättspraxis och annat material vars existens kan påvisas med enkla medel.” Varje yrkesverksam jurist vet mycket väl att det finns både regler och principer i en given rättsordning som såväl principiellt som vid konkret tillämpning kan strida mot både juristens egen och den i samhället förhärskande moralen; detta kan ge anledning till lagstiftning för att bringa rätten i samklang med moralen (det förekommer till och från att Högsta Domstolen i sina domar säger att lagen ger ett oacceptabelt resultat, som HD självt inte kan ändra, men uppmanar Riksdagen att rätta till). David Nehrman – en av de första som skrev om svensk juridik – observerade redan vid början av 1700-talet att ”en Lagklok esomofftast bör på the honom förestälte frågor gifwa annat swar, än en Theologus eller Philosophus. Ther af oförståndige och wrångsinte menniskor sedan tagit sig tilfälle, at tadla och lasta både Lagfarenheten och the Lagkloka. Man bör i slika måhl på ömse sidor bruka försichtighet och noga åtskillia thet, som ingalunda måste blandas.”

Nu skulle man möjligen kunna tro att rättspositivismen förnekar de mänskliga rättigheterna. Så är det dock inte alls. De olika internationella instrumenten som kodifierar de grundläggande mänskliga rättigheterna är exempel på försök att positivisera dessa rättigheter så att de blir rättsligt — och inte bara moraliskt — relevanta. Det är också därför vi har en domstol för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg och en rättighetskatalog i regeringsformen.

Fortsättning av intervjun kommer att ske på Forum / Heta stolen