Vänner,
för tillfället läser jag Göran Häggs ”Den svenska litteraturhistorien”, utgiven på Wahlström och Widstrands förlag 1996. Det blev så av en slump. Jag fann boken på en loppis och köpte den för en spottstyver.
Läsningen är ett kärt återseende med litteraturhistorien som jag för länge sedan ägnade ett år på Göteborgs universitet. Hägg är sprituell och egensinnig. Med lätt hand bestämmer han att den svenska litteraturhistorien endast omfattar sådant som skrivits på svenska. Det är problematiskt för medeltiden när det mesta skrevs på latin. Men det blir också problematiskt för vår egen samtid. Skall den engelskspråkiga poesi som skrivs i Sverige, ofta tonsatt, inte räknas till den svenska litteraturen? Men Hägg skriver i ett band, vilket gör radikala uteslutningar nödvändiga.
Provocerande tycker jag Hägg blir när han återkommande uttalar sig om författares kristna tro: Är den verkligen riktigt kristen? Hur vet Göran Hägg det. Efter vilka kriterier dömer han och varför?
Bland kristna fundamentalister såväl som en del ateister odlas ett starkt behov av en orubblig kristen dogmatik som skall tros och tillämpas till bokstaven. Jag antar att det är enklast så. Det medför kontroll. Man vet exakt vad man själv eller motståndaren står.
Men så ser ju verklighetens tro inte ut, inte den kristna tron och inte någon annan tro heller.
Kanske är det så att Johan Olof Wallin skriver om solen på ett sätt som farao Akhenaton skulle ha uppskattat. Men gör det Wallin mindre kristen? Det har jag svårt att se. Oavsett vad vi tror eller inte tror så lever vi under samma sol.
Nu skall jag läsa vidare. Det är stimulerande att läsa en handbok i litteraturhistoria som sätter igång tankeverksamheten. Tack för det Göran Hägg?
Gert Gelotte
