”Jag är inte religiös, men jag tror på det andliga” detta har jag hört många gånger. Själv har jag börjat säga ”jag är inte kyrklig men jag är troende”. Slår man på bilder av andligt på Google får man fram en massa new agebilder men om man däremot söker på andlig musik så kommer frikyrkliga och svenskkyrkliga sångare upp. Religiös har blivit detsamma som att tillhöra kyrka, synagoga eller moské.
”Jag är andlig men jag tror inte på G-d”, säger en hel del och då har jag frågat vad dom menar med ”andlig” och de svarar att det är ”sensualism….liksom”. Ett annat ord de menar vara andligt är ordet ”intuition”.
Det verkar på mig som ordet troende börjar särskilja sig från både religion (kyrkgående) och andligt som kan vara allt från sinnlighet till att spå i kort. Jag umgås med flera grupperingar av människor och upplever att det finns en allt djupare förakt för organiserad religion och det är arbetsamt om man nu inte kan klamra sig fast vid sin egna ex. katolska grupp och tillhörighet och där vara trygg. Förr fick man lida pin av att vara kristen eftersom det i Sverige var inte politiskt korrekt att vara kristen, det var så att säga bara töntigt. När jag i mina grupper började lovprisa judendomen så fick jag till min fasa uppleva obildade människors fördomar. Så fort jag jag nämnde en kärlek för ex. Talmud fick jag omedelbart spydiga kommentarer om ”jaha, och palestinierna då?” I alla dessa grupper!
Nu är världen förändrad och det smäller bomber precis överallt pga religioners makt över förnuft och folk. Det skapar spänningar och avsky för all organiserad religion. Folk börjar bli ordentligt rädda och rädsla urholkar själen.
Det lär inte bli bättre. Ingen av dessa religioner kommer segra över den andra. Det kommer bara bli ett totalt nederlag för alla.
Det enda raka som jag ser det är att kalla sig troende. På en kärleksfull G-d.
Tankar?
Agneta
