Att fjäska för G-d, enligt Spinoza

Gert, jag kunde ha svarat med detta inlägg på ditt inlägg om religionsfred men detta är ett långt Spinoza-citat och finner det mer lämpligt då att det får stå för sig själv . Det är en lång inledning och förklaring till varför han skriver denna ”avhandling” och naturligtvis är detta bara en del av inledningen.

” Eftersom vi alltså har uppnått den sällsynta fördelen att vi lever i en republik (Holland 1670-tal min anm.) där var och en har full frihet att utöva sitt omdöme och dyrka G-d efter sitt sinne och där ingen anses för kärare eller ljuvare än friheten, tror jag inte att det är en otacksam uppgift eller onyttig sak om jag visar inte bara att denna frihet kan erkännas utan skada för fromheten eller det offentliga lugnet, utan dessutom att den inte kan avlägsnas utan att det offentliga lugnet och fromheten går samma väg. Detta är vad jag i första hand har föresatt mig att bevisa i denna avhandling (Teologiskt Politiskt Traktat min anm.), och därför är det först nödvändigt att visa på de vanligaste fördomarna beträffande religionen, det vill säga visa på spåren av vår forna träldom, och därefter på fördomarna om de härskandes rätt, som många med skamlös frihet till största delen vägrar erkänna. Dessa söker under sken av religion att vända mängdens sinne, vilket ännu är försvuret åt hednisk vidskepelse, från den rättmätiga makten så att folket åter störtas ner i träldom .

Jag har ofta förundrats över att människor som skryter med att bekänna sig till den kristna religionen, det vill säga, till kärlek, glädje, fred, förnöjsamhet och trofasthet gentemot alla, ska kämpa så bittert och dagligen utgjuta sitt frätande hat mot varandra, så att deras tro mer visar sig härigenom än genom det förstnämnda. Redan för länge sedan har det gått därhän att man nästan bara kan utröna om någon är kristen, muslim, jude eller hedning genom deras yttre klädnad och seder, av att de går till den ena eller andra kyrkan eller slutligen av att de bekänner sig till den ena eller andra åsikten och är svurna anhängare till någon lärares ord. I övrigt lever de alla på samma sätt. När jag sökte orsaken till detta onda tvivlade jag inte på att det uppstått därför att kyrkans ämbeten ansetts för värdigheter och dess tjänster som förmåner, så att mängdens religion blivit att vörda prästerna. Ty så snart som detta missbruk började inom kyrkan greps mången usling av en väldig lust att utöva ett kyrkligt ämbete. Kärleken till att sprida den g-domliga religionen förbyttes i simpel girighet och ärelystnad och själva templet blev till en teater, där man inte längre hörde kyrkliga lärde utan demagoger. Ingen av dessa drevs av någon lust att undervisa folket utan av lust att tillvinna sig deras beundran, smutskasta meningsmotståndare offentligt och bara lära ut sådant som är nytt och ovant och som beundras mest av mängden. Därav måste stora stridigheter, avund och hat uppkomma, som inget tidsavstånd kunnat mildra. Det är alltså inte underligt att inget finns kvar av den gamla religionen annat än dess yttre bruk (genom vilket mängden mer tycks fjäska för G-d än att tillbe honom) och tron är inte längre är något annat lättrogenhet och fördomar – och vilka fördomar sedan! Fördomar som gör förnuftiga människor till djur , då de fullständigt hindrar dem från att alls utöva sitt fria omdöme och urskilja det sanna från det falska och som verkar uttänkta för just det ändamålet att fullständigt utsläcka förnuftets ljus.

Sannerligen , om de besatt så mycket som en gnista av det g-domliga ljuset skulle de inte yra så övermodigt utan lära sig att nogsamt vörda G-d och överträffa alla andra i sin kärlek på samma sätt som de nu gör i sitt hat. För övrigt skulle det väl åtminstone märkas på deras lära om de besatt något av det g-domliga ljuset”

Spinoza skrev detta 1670. Det är en plädering för förnuft och religionsfred.

Agneta