Konstnär Hans Björn med sina utställda verk ”Higgspartikeln”
Lördagen den 18 april var det ett konstprogram ”Higgspartikeln ” på ateljéföreningen Tatis i Lund.
Förutom konstutställning av Hans Björn i galleriet o improvisation vid flygel till Higgs av operasångerska Ellinor Schüller så föreläste Leif Lönnblad som är professor i partikelfysik vid Lunds o Köpenhamns universitet. Innan konstkvällen hade jag och Ellinor Schüller blivit bjudna till en forskare vid ESS anläggningen i Lund som i egenskap av just forskare skulle berätta för oss två nollställda troende konstnärliga kvinnor vad en kvant, foton, kvantfält …för att inte tala om vad mörk materia är. Han ritade och förklarade och vår första fråga lät ”men det är ju G-d du beskriver …så har ju mystiker beskrivit G-d genom årtusenden”. Forskaren skruvade på sig o påtalade sakligt att han var fysiker och tillade att tillkomsten av epitetet ”g-dspartikeln” kom utifrån en tolkning av en forskares benämning ”the G-d damn particel”. Leif Lönnblad som höll en fantastisk redovisning för oss konstnärer o andra lundabor hade samma åsikt när frågan nästan omedelbart kom upp vid debatten som följde. Så här i efterhand tycker jag nog inte det spelar så stor roll eftersom benämningen ”G-dspartikeln” kom att segra över benämningen ”The g-d damn particel” vilket i sig säger en hel del.
Leif Lönnblad
Och nog måste vi respektera att fysiker är fysiker och ska så vara men det finns ändå nya röster som höjs som ifrågasätter om vi inte måste beakta medvetandeforskningens kända o okända forskningsfält jämte den nya fysikens. På denna min fråga konstaterade Leif att så var fallet dvs båda forskningsfälten hade nått ungefär lika långt i sin studie av det okända. Bara 15% av det okända är vetenskapligt bevisat. Personligen tycker jag att det är intressant- ytterst intressant- att forskare menar att dark materia är något som finns i allt vi ser och vet. Dark materia menade forskaren på ESS är dessutom något som passerar ….även genom o mellan oss. Hmmm, här uppstår min tanke på hur detta då förhåller sig till medvetandet. I sin förlängning kan man undra om inte troende gör rätt i att be om ljus (i sinnet, i liv, i själ). Men vad bar kvällen mer med sig? Hur med den nya fysiken och relationen till konst?
”Finns det balans i universum” undrade Hans Björn för vad ordet ”Balans” alltid varit viktigt när han närmar sig måleriet och strukturer samt pendlar mellan kaos och ordning. Detta Hans säger får mig att tänka på Kandinskys ord ” Colours the keybord, the eyes are the harmonies, the soul is the piano with many strings . The artist is the hand that plays , touching one key or another, to cause vibrations in the soul”. Detta om något …. när Ellinor improviserade till flygeln.
Jag kan ju egentligen inte tala om Hans eller Ellinor eftersom jag är kollega och inte recensent…det känns ju äckligt om jag gjorde …men ändå vill jag förmedla dessa tankar till er på bloggen. Det kan ju väcka tankar om livet som är eller kan vara så stort.
Ellinor Schüller
Med i publiken fanns en hel del troende, bland annat präster. Higgsfälten och de gäckande minsta beståndsdelarna i universum lockar till existentiell eftertanke. Inte bara kött utan även hö är uppbyggda av samma …dessa minsta av våra partiklar. Panteism i klassisk teologisk mening. Orden räcker inte till och det bör vara lättare med matematisk data som förklaring eller som kommunikation. Och kanske tänker jag ska inte orden finnas där. Orden begränsar. Även det klassisk mystik. Kanske är det så att fysikern har sin verifierade matematiska förklaringsmodell och konstnären känner av dess verkningsfält och den troende bör leva i den andakt som en visshet av dess verklighet för med sig. Kanske var det himmelskt att leva i den himmel innan ”Ordet blev till”.
Under tiden som debatten (fullsatt) varar tar en av konstnärerna sig en öl i köket utan att för sakens skull glömma det ”heliga” i konst och i liv. Det kanske är bäst så. Livet är tillräckligt i sig. Higgsverkligheten kommer att revolutionera världen …med tiden… liksom den kommer att utmana samtliga religioner som hänger sig fast vid bokstavstron. Som Jean Bazaine skriver ;
”Sådant är vårt sätt att finnas till i världen : närvaron i tillvarons hjärta, i detta aviserande frånvarande, den alltid tomma vita duken, ständigt åter fylld av tafatta och förvirrande prov på vår existens: och vad erfar vi väl av existensen om inte detta ljus och denna rymd utan gräns, som vi anförtrott oss åt och en gång för alla identifierat oss med och som rör upp denna natt inom oss. Rembrandt, Goya, Bonnard, vad finns väl bakom den hallucinatoriska blicken hos dessa åldringar besatta av världen, deras blinda blick? Vad ser de, dessa seende? Långt bortom seendet, är det andningen, hjärtats slag, som tavlan bringas i samklang med. Och i ännu högre grad med ett andedrag, ett pulsslag som kommer utifrån:rytmen i en tavla, det är samstämmigheten mellan dessa två andningar”.
Agneta
