Nattens sanningar

Publicerad i Dagen 15/10.

Det var på natten Nikodemus kom till Jesus för att ställa de frågor han inte vågade ställa på dagen. Natten är uppriktighetens tid. I skydd av mörkret och tystnaden, vågar vi säga som det är.   

Våren 2008 utkom på Herders förlag i Tyskland en för katolska förhållanden smått sensationell bok ”Jerusalemer Nachtgespräche”  skriven av den kände kardinalen Carlo Maria Martini och hans  medförfattare,  den 62 årige jesuiten Georg Sporschill som arbetar med gatubarn i Östeuropa. 

I motsats till teologer som betraktar principfasthet och traditioner som kyrkans största dygder, och ser förändringar som fega eftergifter för det sekulära samhället, framhåller Martini och Sporschill det stora och modiga i att våga förändring genom att tillstå tidigare misstag.”Se på påven Johannes Paulus II som hjälpte kyrkan till nytt liv i relation till såväl judendom som vetenskap genom sin oförglömliga skuldbekännelse. Den fick stor effekt efter kyrkans långa historia av antisemitism och århundraden efter de orätta fördömandena av Galilei och Darwin.”

Den till åren gamle men till sinnet så unge kardinal Martini var fram till 75 års ålder ärkebiskop i Milano och var tills helt nyligen, vid 81 års ålder, verksam vid påvliga bibelinstitutet i Jerusalem.  Tänkbar som påve – ”pababile”  – har kardinal Martini ständigt varit.  

Med utgångspunkt i de frågor som allra mest upptar ungdomar av idag har dessa båda engagerade jesuiter skrivit en spännande bok om livet, tron och kyrkan.Vad betyder tron för livet?Vilken framtid har unga i kyrkan? Vad behöver ändras för att kristendomen skall ha en framtid? Den sista frågan är, som alla vet, mycket kontroversiell i en tid då katolska kyrkans ledning ängsligt söker framtiden i det förflutna.

Men nattens uppriktighet tar tid. Ofta dröjer det till gryningen innan vi helt slutat använda orden som stötdämpare. Läsaren får således öva sig en smula i tålamod. Men till sist säger Martini och Sporschill vad de tänker.

Att uppmaningar till lydnad inte räcker särskilt långt: ”Egentligen måste varje kristen, som lever med bibeln, finna ett eget svar i de avgörande frågorna”.

Att encyklikan Humanae Vitae orsakat stor skada: “Jag är fast övertygad om att kyrkans ledning kan visa en bättre väg än vad encyklikan Humanae Vitae har lyckats med. Kyrkan skulle återvinna trovärdighet och kompetens.”

Att sista ordet om sexualitet och samlevnad, inklusive homosexualitet, inte är sagt: ”Kyrkan måste arbeta på en ny kultur kring relationer och sexualitet.”

Att varken församlingar utan egen präst eller prästimport löser prästbristen: Prästvigning av gifta män ”måste i varje fall diskuteras”.

Att kvinnans ställning i katolska kyrkan inte är för alltid given: ”Kvinnor som församlingsledare är bibliskt. Jag tänker på Lydia i Filippi och de många kvinnliga medarbetare som ledde Paulus församlingar.”

Martini och Sporschill ser inga hinder mot kvinnliga diakoner: ”I nya testamentet möter vi kvinnliga diakoner. De fanns i fornkyrkan och ända in i medeltiden”.

Sedan väljer de sina ord med stor omsorg. De säger inte ja till kvinnliga präster, men inte heller nej. Budskapet mellan raderna kan nog inte missförstås: ”Vi behöver inte vara olyckliga över att de evangeliska och anglikanska kyrkorna viger kvinnor. I den stora ekumeniska konserten tillför de något väsentligt”

I en tid när Rom försöker möta tidens stora utmaningar med ritualism, språkmystik och exkomuniceringar påminner Maritinis och Sporschills bok om att Gud alltid är större och aldrig får användas som maktens redskap: ”Du kan inte göra Gud till katolik. Gud är bortom våra gränser och avgränsningar”, skriver de.

Gert Gelotte

Irène Nordgren