”Universaliteten i Kristi uppdrag förverkligas inte genom att en viss
partikularkyrka införlivar allt med sig, utan genom att vi låter Guds
rike födas på nytt i olika länder och kulturer.”
Den slutsatsen drar Vineeth Vadakkethala (VV) i en artikel på
sedos.org (resursbank för verksamma in kyrkans mission). Han
konstaterar att även om kyrkan började som judisk, växte den som
kyrkan i Antiokia, kyrkan i Filippi, i Korint, i Galatien, i Rom, i
Syrien och så vidare. Detta grundläggande drag hos kyrkan gick
förlorat med romaniseringen och senare med sättet att missionera
under kolonialtiden. Om kyrkan vill slå rot i Asien. skriver VV,
måste det gå till som i den allra första början. Det kräver att
kyrkan utvecklar en religionsteologi och motsvarande teologier för
inkulturation och dialog. Låt mig inflika att detsamma rimligen borde
gälla om Norden.
Kolonierna har uppnått politisk frihet. Den kulturella och ekonomiska
frigörelsen pågår fortfarande. VV: ”och långsammast går kanske
lokalkyrkornas kulturella befrielse.” I Indien (VV:s konkreta
exempel) försvaras fortfarande den traditionella kyrkan – det vill
säga det syriska eller det romerska.
Om utmaningen till dialog skriver VV: ”Dialog är att försöka förstå
sig själv i den andres kontext.” Dagens kristna tro har att förstå
sig själv i andra levande världsreligioners sammanhang. ”En lyckosam
dialog förutsätter att kristendomen kommer ut ur sitt
överlägsenhetskomplex som säger att den är den mest perfekta
religionen i världen.” VV vill se realistisk ödmjukhet och tuff
självkritik.
VV konstaterar att Andra Vatikankonciliet avlät en utmärkt
observation om sanningen i andra religioner och han personligen
finner att t ex organisationen Missio visar ett stort intresse för
icke-västlig teologi. VV tycker det är hög tid att i Indien övergå
till en ashramliknande prästutbildning med enkel livsföring. Dagens
seminarier i Asien och Afrika slukar väldiga summor från Väst för att
uppfylla Västs ideal av akademiska studier och examina, vilket t ex
kräver enorma bibliotek. Det är bra, skriver VV, men ”nettoresultatet
är fler boklärda präster och ordensmedlemmar än heliga förebilder.
Det indiska idealet, att man lär sig genom att bli, är praktiskt
taget bortglömt på dessa lärosäten”.
Så hurudan är katolska kyrkan i Sverige? Den är perfekt, förstås, och
romersk.
Berit Bylund
————————————
