Anneli skriver:
Allt som oftast får den som kritiserar Romersk Katolska Kyrkan höra att man ska följa kyrkans lära och läsa katekesen. Undermeningen med detta tycks vara att kyrkans lära och därmed katekesen har sett likadana ut sedan RKK:s begynnelse, att ingenting någonsin har ändrats och inte får göra det nu heller.
Frågan är om bilden av den statiska kyrkan stämmer med verkligheten? Signaturen Mia ledde mina tankar i de här banorna genom att nogsamt påpeka att det är 1996 års katekes han/hon följer. Vilket tydde på att personen bakom signaturen var väl medveten om att ett och annat i RKK:s lära har ändrats sedan den första katekesen utgavs år 1566.
Vid den tiden lärde RKK t.ex. att jorden var universums centrum och att påstå något annat var kätterskt. Konsekvenserna av att ifrågasätta denna dogm drabbade senare astronomen Galileo.
Förhoppningsvis är det ingen katolik som idag tror att jorden ligger i universums mitt, vilket förstås inte heller RKK gör. För den som vill läsa mer om hur Katolska kyrkan behandlade en kritiker i början av 1600-talet rekommenderas Bengt E Y Svenssons utmärkta understreckare i Nyårsaftonens SvD.
Klicka här!
Det har givetvis inte bara försvunnit lärosatser utan också tillkommit nya och jag tog fram Katolska kyrkan katekes (från 1996) för att se hur tydligt det framkommer när en dogm slagits fast. Kan det vara så att katekesen genom att vara otydlig bidragit till bilden av RKK som oföränderlig?
Svaret blir nej.
I avsnittet om arvsynden beskrivs t.ex. pedagogiskt hur läran vuxit fram med början på 400-talet och hur kyrkan har uttalat sig i frågan först på det andra konciliet i Orange 529 och sedan på konciliet i Trient 1546.
Och när det gäller den obefläckade avelsen berättar katekesen att dogmen fastslogs av Pius IX år 1854. Där vore det intressant att veta varför kyrkans ledning i mitten av 1800-talet ansåg det viktigt med en lärosats som man tidigare klarat sig utan?
Slutsatsen blir att Katolska kyrkan genom tiderna har varit dynamisk och att läran kontinuerligt justerats. En process som katekesen belyser när det gäller den aktuella läran . Däremot har jag inte sett några kommentarer kring dogmer som försvunnit, något som annars skulle kunna tillföra en hel del.
Kanske är det inte hellerså att de som kritiserar kritikerna verkligen tror att RKK:s lära alltid sett ut på samma sätt. Utan snarare att de bara accepterar förändringar som tilltalar dem själva.
Man kan förstås hitta på en motståndare som inte finns. Gripen ur luften och så löjlig att man utan vidare kan besegra honom. Eller så väljer man att bemöta verklighetens motståndare. Det är förstås besvärligare. Anneli har valt det förra.
Ingen har någonsin påstått att katolsk lära var färdigformulerad vid tidpunkten för Jesu död. Däremot tog uppenbarelsen slut med den siste apostelns död. Och kyrkan äger inte rätt att vare sig ändra, stryka eller lägga till något i uppenbarelsen. Endast att förtydliga. Den som inte tror detta är inte katolik.
PS Anneli borde för övrigt läsa på om fallet Galilei. Historia kan inte kokas ner till vulgär propaganda.
Anneli
”Och när det gäller den obefläckade avelsen berättar katekesen att dogmen fastslogs av Pius IX år 1854. ”
Alltså 16 år före den magstarka OFELBARHETSDOGMEN från Vat 1. Men i kat kyrkan finns fiffiga retroaktiva mekanismer som kan träda i kraft med hjälp av latinska trollformler.
Och i ekumenikens tidevarv tror vår självgode påve att hans LIKAR – de övriga patriarkerna – ska godta att Roms biskop ska kunna ta sig kanonisk rätt att uttala sig
ofelbart / ex cathedra.
Roms makt betyder mer än kristen enhet. Ofelbarhetsdogmen är lackmustestet.
”Utan snarare att de bara accepterar förändringar som tilltalar dem själva.”
Anneli – en ofelbar dogmatisk sanning !
// Irène
Anneli
”Den som inte tror detta är inte katolik” skriver den rättfärdige.
Varje gång jag hör detta påstående brukar jag tänka. Undervisningen fungerar. Ty återväxten av småpåvar i Stiftet är bevisligen fortfarande god.
// Irène
Tor Odensson,
Det är alltid roligt när det man skriver engagerar läsaren! För mig vore det givande att få veta vad du tycker får utvecklas i RKK:s lära. Din kommentar är inte helt lättbegriplig, men om jag förstår dig rätt så är t.ex. inte dogmen om den obefläckade avelsen korrekt eftersom den kommit till först 1854, alltså långt efter den siste apostelns död? Eller har jag missuppfattat dig på något sätt?
Irène,
Ja ofelbarhetsdogmen är förstås ett ännu senare exempel på att RKK har ändrat sig. Frågan är om den kom till för att kyrkan började känna att dess auktoritet var hotad? Annars blir den lite obegriplig, kyrkan har ju klarat sig så länge utan den.
/Anneli
Anneli
”Ja ofelbarhetsdogmen är förstås ett ännu senare exempel på att RKK har ändrat sig. ”
Förstå-sig-påarna ser till att i efterhand TOLKA in SAMTIDENS sätt att se på sakernas tillstånd för att sedan i efterhand tolka in sin syn redan på apostlatiden. På så vis slipper man tala om förändring.
Men kyrkan har splittrats i öst /väst vilket INTE fanns med i grundkonceptet runt Petrus. Apostlarna var ju sams när det hela begav sig. Deras efterträdare har blivit osams. Det är den krassa verkligheten.
Öst har klarat sig 1000 år utan Rom. Premisserna är inte desamma längre. Det är det som B16 vägrar acceptera.
B 16 säger i den intervjuboken ”First among equals” is not exactly the formula that we believe as Catholics. The Pope is the first – and he also has specific functions and tasks. In this respect not everyone is equal.”
Det hörs lång väg att B16 inte fattar att hans ”specific functions and tasks ” kanoniskt enbart kan göras gällande inom västkyrkan.
Men när det gäller ”the major ethical issues” så skryter B 16 om hur rörande överens han och Kirill är.
Den gemensamma fienden i form av kvinnliga präster och homosexuellas erkännande kräver ”cooperation” som B 16 säger utan att dock vara så rakt på sak som jag här är.
Kirill står mellan pest och kolera. Blotta tanken på en kvinna bakom ikonostasen är så hisnande så tanken svindlar.
// Irène
Jag menade exakt vad jag skrev, Anneli. Mer har jag inte att säga. Det är lika tydligt som enkelt.
Anneli.
Som du vet är jag en postfundamentalistisk universalist och som sådan vill jag ge dig mitt helhjärtade stöd i din historieskrivning, i din kritik av kyrkodogmernas utveckling, men framförallt i den underförstådda poängen att en levande kyrka är och måste vara dynamisk och progressiv för att behålla sin substans och relevans, dock inte på det regressiva manipulerande sätt den patriarkala Kyrkan använt sig av för att tillskansa sig allt större makt och samla den i händerna på ett fåtal, eller hos en ensam despot, kallad Den helige fadern.
Den utvecklingen har varit kontraproduktiv i århundraden, åtminstone sedan myndigförklarandet av den enskilda människan, såväl kvinna som man. De västerländska deklarationerna av de mänskliga rättigheterna och de följande rösträttsrörelserna får anses utgöra utlösande faktorer för födelsen av den moderna människan. Protestantismen var en stark drivkraft bakom denna utveckling.
Det finns inget stöd i den tidiga kyrkans historia eller NT:s teologi för världsliga former av oligarki, ännu mindre för diktatur eller den form av dynamik som är bakåtsrävande, dvs sådant vi faktiskt har inom RKK. Vår Kyrka är minst 500 år efter sin tid. För att inte säga 2000 år… ännu är inte det som är hjärtat i urkyrkans budskap förverkligat: det dubbla kärleksbudet med den gyllene regeln – förkroppsligat i Kristi försoningsgärning – förverkligat på ett synligt sätt i kristenheten.
Vi som är Kyrkan, vår röst blir allt starkare, medan despoternas tid är definitivt förbi. Världen väntar på oss, att vi åter ska tala den sanna kärlekens språk så att människor, alla sorts människor, kan lita på att de är älskade av Gud ända in i döden. Då Jesus själv tar över.
Denna gudomliga dynamik och mänskliga progression är vårt uppdrag.
Samuel.
Samuel,
Vad jag vill visa med mitt inlägg är att RKK alltid varit dynamisk och föränderlig och att det också visas i katekesen, snarare än att kritisera enskilda dogmer. Jag betraktar det som en positiv öppning att signaturen Tor Odensson, som jag förmodar hör till traditionalisternas skara, klargör att de inte har något emot förändringar. Det är viktigt för då kan vi gå vidare till att diskutera hur i stället för om RKK behöver och kan förändras.
Både du och Irène har bättre kunskaper i kyrkohistoria än vad jag och säkert flertalet läsare har.
Nej, jag kan inte heller se att det finns något stöd för RKK:s maktstrukturer i NT, där framstår de tidiga kristna grupperna tvärtom som vad vi idag skulle kalla en platt organisation. De verkar, som du mycket riktigt påpekar, varit bättre på att förverkliga det centrala dubbla kärleksbudet än vad RKK gör idag.
Har du möjligen koll på när de här hierarkiska strukturerna och även ceremonielet börjar byggas upp? Med tanke på att en hel del är influerat av antikens Rom bör det vara tidigt.
/Anneli
Anneli.
Ja, sorgligt att säga, har vi mycket tidiga tecken på en hierarkisering, utvecklandet av en makthungrig klerikal klass med en patriarkal monark till biskop i toppen.
Så förespråkar redan Antiokias biskop Ignatios i brev från ca.100 det monarkiska episkopatet, vilket skulle visa sig bli den segrande linjen. Jag sätter denna patriarkalism i samband med Paulus ord i Apg:” Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida, Apg.20:29.
Mindre än femtio år senare framträder anspråket på att vara Kristi ställföreträdare; ingen ”rätt kyrklig handling” kan uträttas utan biskopens auktorisation. Jämför detta med Jesu konträra ord om att ”där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem”, Matt.18:20. Enklare kyrkogemenskap än så kan det inte bli.
Eller ta Jesusordet:”Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning”, Joh.4:24. Här finns inga ämbeten eller ceremoniella formaliteter. I själva verket gör Jesus upp med den gammaltestamentliga ceremoniallagen; templets allra heligaste rum har genom pånyttfödelsen genom Anden flyttat in i varje troendes hjärta. Där bor Gud. Vi är det verkliga templet, var och en och tillsammans.
Tack vare Kristi gärning kan envar komma inför den himmelske Faderns tron:”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.” Hebréer.4:16. Ingen medlare behövs – alla har direkttillgång till Gud den Högste.
Samma demokratiska anslag finns hos Paulus:”Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning.” 1Korinter.14:26. ”Var och en” betonar Paulus. Samma sak i 1Korinter.12:7:”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.”
Jämför detta personliga umgänge med likar med Paulus dom över de makthungriga i 1Tim.4: ”Anden säger uttryckligen att under den återstående tiden skall några avfalla från tron … folk som förbjuder äktenskap…” Det sista är tydligen ett kännetecken på vargen i fårakläder. Paulus fortsätter:”Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse; det blir rent genom Guds ord och genom bön.” Precis som maten är sexualiteten en Guds gåva.
Det är dags för en radikal för att inte säga revolutionär uppgörelse med hela den romerskt antievangeliska, antidemokratiskt monarkistiska religiös-politiska byråkratin.
Det är vi som är Kyrkan och vi har en gudomligt given direkttillgång till livets Ande och livets bröd och vin. Ingen mindre än Herren Jesus Kristus själv är genom Anden närvarande var gång vi samlas i hans namn som Herrens egna – kyriakos – och så bildar kyrka. Den Herre vi tillhör är den som Gud givit all makt i himmel och på jord. Denne kallas – och är – Guds Messias, himmelens och jordens konung och för honom och ingen annan monark knäfaller vi och böjer våra huvuden.
Samuel.
Samuel,
Det verkar som den segrande linjen bland de kristna i mångt och mycket anammade de maktuttryck som fanns i omgivningen. Däribland dyrbara kläder och storslagen arkitektur, som när de infördes tävlade med de världsliga härskarnas.
Intressant det du skriver om Ignatius av Antiokia, det bör alltså vara en brytpunkt ungefär där. Jag har just läst ett brev från Plinius d.y. till kejsar Trajanus skrivet någon gång mellan 111-113. Han frågar där om råd om vad han ska göra med de kristna. Av hans beskrivning framgår att de kristna har enkla sammankomster på en bestämd dag hemma hos varandra. De sjöng hymner till Kristus och delade sedan en vanlig måltid. Ungefär som på apostlarnas tid.
/Anneli