”På Migrationsverket var det ingen som kände igen henne .”
Läs Gert Gelottes krönika i veckans nr (38) av Kyrkans Tidning, som ingår i ett stort reportage om jungfru Maria med anledning av utställningen
” Maria-drömmen om kvinnan” som öppnar på Historiska museet i Stockholm 20 sepetember 2008 och pågår till november 2009.
// Irène
***********************************************************************
Hej Maria – kan du hjälpa mig?
För tio år sedan kom Maria tillbaka till Visby domkyrka. 2005 återvände Maria till Uppsala domkyrka. Himladrottningen har kommit hem – men på två, mycket olika sätt.
Maria i Visby är från 1200-talet. Skulpturen i norra sidoskeppet är en rekonstruktion efter ett original i Gotlands fornsal. Maria sitter på en tron med krona och lång klänning i guld och rött. Hon håller en spira i höger hand och trampar på ondskans demoner. På vänster knä står Jesusbarnet som krönt konung med en bok i höger hand. Skulptören har alltså inte avbildat Maria. Han har gjort en teologisk utläggning i trä av mysteriet Guds moder. Hon som födde Jesus, men håller Kristus på knät och är hela kyrkans mor. Vår mor.
När jag går förbi börjar jag reflexmässigt läsa: Hell dig Maria full av nåd Herren är med dig… Jag har stannat till många gånger och tänkt säga något. Men det faller sig svårt. Himladrottningen i Visby är långt borta, högt uppe. Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt Jesus …
Med Maria i Uppsala är det annorlunda. Första gången jag gick förbi henne försökte jag hälsa på samma sätt: Hell dig Maria … Jag slutade tvärt. Det blev så fel det bara kunde bli. Himladrottningen i Uppsala sitter inte på någon tron. Hon står på golvet i domkyrkans koromgång. Där har hon precis stannat till och ser sig över axeln upp mot östväggen i Gustav Vasas gravkor. Det kor som en gång var hennes.
Maria är cirka 45 år gammal och högst 160 centimeter lång. Hon är klädd i kappa, lång kjol och vinterkängor. Det mörka håret sticker fram under huvudduken. Guds moder i Uppsala är en flyktingkvinna från Mellanöstern. På Migrationsverket var det ingen som kände igen henne.
Hej Maria, hur gick det?
– Jag fick avslag. Vet du hur man överklagar?
Jag ska hjälpa dig. Och pojken?
– Soldaterna sköt honom. Det var innan jag flydde. Unga pojkar. Stackars mammor. Men Gud förlåter och han har inte glömt mig. Jag får diska på en pizzeria. 50 kronor i timman, svart.
– Bara inte polisen kommer och jag blir utvisad. Då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Nu måste jag gå.
Maria, vänta lite. Kommer du ihåg när du var himladrottning där inne i koret för länge sedan?
– Hur menar du? Inte var jag någon drottning inte. Men människor förväntar sig så mycket och kan jag hjälpa någon, så gör jag det.
– Nej, nu måste jag gå, annars får jag sparken från pizzerian. Gud välsigne dig!
Så satt jag och tänkte på Maria i Uppsala, i somras i Visby domkyrka medan jag såg på 1200-talets himladrottning i guld och rött. Hon som är bilden av två tusen års förhoppningar och föreställningar om den heliga modern. Att det måste finnas någon som ser det försonande i varje människa. Med krona och spira är hon välkommen till folkhemmet. Men kommer Maria enkelt klädd, som hon en gång stod och gick, får hon inte uppehållstillstånd.
Jag tycker om Maria i Visby. Som i en tronsal sitter hon under domkyrkans gotiska valv. Hon passar in och det passar sig att tilltala henne högtidligt: Heliga Maria Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Domkyrkan i Uppsala är nästan lika gammal som den i Visby och ännu mera gotisk. Vad tänkte skulptören Anders Widoff när han gav Maria ett alldeles levande medelålders ansikte i silikon och klädde henne i ytterst anspråkslösa kläder? Maria i Uppsala är så långt från en gotisk madonna man kan komma. Hon passar verkligen inte in under valven. Ändå är hon himladrottningen. Eller just därför. Det är nog så konstnären menar, tänker jag och viskar till henne: Hej Maria, skulle du vilja hjälpa mig?
GERT GELOTTE är katolsk debattör.
************************************************************************
”På Migrationsverket var det ingen som kände igen henne.”
Drar mig till minnes en annan krönika häromdagen av Gert Gelotte.
I Göteborgsposten 16/9. Men den hette ”Utsikt från ett skrivbord”
http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=445326
// Irène
