Den amerikanske filosofen Richard Rorty skriver om sin italienska kollega Gianni Vattimo
”Ju mer sekulärt, ju mindre underkastat ett prästvälde västerlandet blir, desto bättre realiserar det evangeliernas löfte om att Gud inte längre skall betrakta oss som tjänare utan som vänner: ”den kristna uppenbarelsens väsen,” skriver Vattimo, ”reduceras till kärlek till nästan, medan allt annat överlämnas till mångfalden av historiska , icke –slutgiltiga, erfarenheter.”
Vattimos strategi går ut på att betrakta inkarnationen som Guds offrande av all sin makt och auktoritet, liksom av sin Annanhet. Inkarnationen var en akt av kenosis, den akt genom vilken Gud överlämnade allt till människan. Denna tolkning är förutsättningen för Vattimos viktigaste och mest häpnadsväckande tes : att sekulariseringen är ett konstituerande drag i den autentiska religiösa erfarenheten.”
// Irène
Irène.
Prästvälde, teokrati, är sannerligen inte nytestamentlig lära. Utan Gud själv på tronen är varje teokratiskt anspråk, varje sammanblandning av kristen auktoritet och politiskt maktspråk ett förräderi.
Kyrkans kollaboration med den amoraliska makten, typ Pinochet, Putin eller Spaniens Franco är kyrkliga moraliska haverier, förräderier mot den som lät sig korsfästas av samma machiavelliska makt.
”Statsreligion” borde vara en kristen oxymoron och ändå är det vad vi haft sedan 380. Kyrkan gick i säng med kejsaren och har där förblivit långt in i modern tid. Hur ser ”Heliga stolens”avtal med Berlusconi ut? Det finns hos Johannes mycket fördömande ord för sådant.
Jesus avsäger sig uttryckligen all politisk makt, dels genom att ”gå korsets väg” och så hävda kärlekens och försoningens makt, dels genom att inför sin bödel göra klart att hans rike inte är av denna världen, Joh.18:36.
En sekulariserad demokrati där religionsfrihet råder, ger de bästa förutsättningar för att människor av fri vilja väljer att försona sig med Gud och människor, att gå den ömsesidiga kärlekens väg. Efter att ha blivit upplysta av evangelium.
Kristi rike rör sig i människors hjärtan och sinnen.
Samuel.
Samuel
Din kommentar säger ännu en gång hur lika vi tänker du och jag. Måste här då också passa på att tacka så mycket för all din värmande support under det gångna året.
”Oxymoron” vet jag ingen utom mig själv och du som använt.
Din kommentar spär på andemeningen i Vattimos budskap, vilket gör att jag gärna vill ge ytterligare citat från Richard Rorty som fortsätter så här om sin kollega Gianni Vattimo
**************************************************************
”Denna redogörelse för kristendomens väsen – där alltså Guds tömning av sig själv och människans försök att tänka kärleken som den enda lagen är två sidor av samma mynt- tillåter Vattimo att betrakta alla de stora avslöjarna i den västerländska idéhistorien från Kopernikcus och Newton till Darwin, Nietzsche och Freud, som i färd med att utföra kärlekens gärningar. Dessa män, skriver Vattimo, ”läste tidens tecken utan några andra förutsättningar än kärleksbudet.” De verkade i Kristi efterföljd i den meningen att ”Kristus själv var en avslöjare, och det avslöjande han satte igång utgör frälsningshistoriens mening som sådan.”
Att undra om detta är en ”legitim” eller ”giltig” version av katolicismen eller av kristendomen skulle vara att ställa exakt fel fråga. Föreställningen om ”legitimitet” går inte att tillämpa på det Vattimo, eller vem som helst av oss, gör med sin ensamhet. Att försöka tillämpa begreppet ”legitimitet” skulle vara samma sak som att hävda att man inte har rätt att gå till kyrkan på sina vänners bröllop, dop och begravningar om man inte accepterar de kyrkliga institutionernas auktoritet att avgöra vem som får räknas som kristen och inte- eller att man inte har rätt att kalla sig jude om man inte utför den ena ritualen snarare än den andra.”
*******************************************************************
Denna text inspirerar till fortsatt reflexion. Jag tänker att man skulle kunna säga att Jesus på ett sätt ”sekulariserade ” judendomen.
För att räknas som Jesu lärjunge var inte omskärelse nödvändigt längre och inte alla de många reningsritualer som judarna höll heliga heller.
Det räckte med dopet ! Ett dop samma för kvinnor och män ! Samma för slavar och fria, greker och judar.
Det går knappt att idag föreställa sig vilket omvälvande budskap nitiskt troende judar runt Jesus ställdes inför.
Och sedan till på köpet krävde Paulus att omskurna Jesustroende judar skulle äta vid samma bord som oomskurna Jesustroende.
Att detta var avgörande för ett TROVÄRDIGT erkännande av Jesus som Messias förstod den judiske Saulus sedan han låtit Anden FRIGÖRA sig från bokstaven och bli den kristne Paulus.
Det räckte med dopet !
Det gör det däremot inte längre idag. Tyvärr.
Idag får katoliker inte äta vid samma bord som icke-katoliker. Absolut inte. Och katolska präster får absolut inte på inga villkors vis dela ut bröd och vin till icke-katoliker.
Jo här finns faktiskt undantag. Den lokale biskopen tex biskop Anders kan under vissa omständigheter ge dispens för icke-katoliker – att inte bara behöva titta på – utan att få äta vid samma bord som katoliker.
Men inte vilka icke-katoliker som helst. Utan enbart sådana icke-katoliker som tycker lika som biskop Anders i vissa strategiska frågor, nämligen just i frågor om kvinnliga präster och homosexuella.
Alla från olika kyrkor och samfund som tycker lika i dessa – som de anser för TRON helt avgörande frågor – har ett fint namn. De kallar sig Enhetens Vänner.
// Irène
Ni två är kusligt självupptagna
Käre Jesus!
Det är verkligen skönt att känna din närvaro i den sekulariserade världen!
Att få vara fri att söka en andlig närvaro och genom människor möta andra
religiösa föreställningar.
Det kan bara bli mer befriande ju längre bort man kan komma från ”stelnade formers
band.”
Det är djupt hoppingivande om sekularisering innebär avprogrammering av religionsmissbruk.
”En sekulariserad demokrati där religionsfrihet råder, ger de bästa förutsättningar för att människor av fri vilja väljer att försona sig med Gud och människor, att gå den ömsesidiga kärlekens väg.”
skriver du Samuel.
Sant!
Mänskligheten har i sitt Herre-slav komplex gentemot Gud skapat en gud som tvingas ut på en scen av betraktande. För att mottaga applåder och burop. Det vore en underbar sak om mänskligheten kom till tro utan att tvinga fram Gud på en scen.
Att Gud växer i människor via inre kallelse att verka i sann solidaritet och kärlek till allt levande. Gud viskar i mänskliga hjärtan. Smeker unisont våra sinnen.
Jag är övertygad att det är på gång. En stilla till synes långsam våg som växer i styrka.
Slutligen en tsunami av sällhet o tacksamhet o lovsång. Herrens återkomst.
Onekligen det finns olika sätt att missbruka Herrens namn.
Ett är att tvinga Gud ut på en scen och hänga på honom roller och mängder av attribut, lagar och namn. Bränna barn på bål och kräva att små barn ger sexuella tjänster ”för himmelrikets skull”.
Det verkar som om både Gud och mänskligheten har börjat göra slag i sak. Låt oss bli avprogrammerade för att kunna bli fria att på ett sant sätt ta emot kärlek. Låt oss via fri förståelse av kärlekens väsen älska oss själva och därmed förstå att vi är – verkligen ÄR- älskade av Gud.
Att minnas är Luthers ord 1521 inför riksdagen i Worms där han riskerar bannlysning för sin reformrörelse (95 teser).
”Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen”
Systrar och bröder.
Sanningslidelse, ”kärlek till sanningen” är ett bibliskt uttryck som visar den konstellation av storheter som kan rädda oss. Den varan finns det gott om här på KV.
Den sanning som avses är i första hand den i Messias personifierade sanningen, men naturligtvis är vi kallade att älska all sanning; vi skall ”lära känna sanningen” och den ska göra oss fria från lögnens bojor på de andliga, etiska, kulturella och intellektuella livens domäner och den psykologiska och materiella existensens alla områden. Det är målet; den moraliska återupprättelsen av vår gudomligt ingjutna mänsklighet i harmoni med hela den ur Gud framsprungna skapelsen.
Här kommer såväl Bibeln som vetenskapen oss till hjälp. Liksom den numera globala, mycket upplysande debatten som Irène håller oss à jour med. Här finns generöst tilltaget åsiktsutrymme för befruktande mångfald, men också för den fundamentala enhet som Gert just framhållit.
Målet må vara ouppnåeligt, men det anger riktningen och för att kunna rikta in vår vandring krävs sanningslidelse. Och sanningslidelse i stort mått är vad jag funnit här på Katolsk Vision. Jag älskar det och de personer, de andliga syskon ni blivit för mig.
Detta sagt till er alla som svar på Agneta, Irène och Kristers respekt- och kärleksfulla ord av uppskattning.
Efter de här månaderna räknar jag mig till er virtuella församling.
Samuel.
Käre Samuel,
Mer än så : din andliga församling. En osynlig kyrka (tills vidare)
din syster i Kristus Agneta
Sekulariseringen bör man se som ett tecken på att kyrkan befinner sig i kris och att den inte längre uppfattas ha något viktigt att säga.
Som bekant botar man ingen sjukdom bara genom att lindra symptom, utan man måste komma till rätta med de bakomliggande orsakerna.
Jag tror att en kyrka som huvudsakligen förknippas med diverse skandaler, samt ett närmast fanatiskt motstånd till kvinnliga präster, homosexuellas rätt till kärlek och en negativ syn på preventivmedel har svårt att beröra människor.
Om dessa frågor framstår som kärnan i katolsk tro, så anser nog en majoritet av befolkningen att de kan vara utan den.
Katolska kyrkan har drabbats av kriser förr och de har ofta haft med maktfullkomlighet att göra.
Utifrån de erfarenheterna kan man konstatera att det inte behöver vara negativt att RKK ifrågasätts. Allt beror på hur krisen hanteras.
/Anneli