Kardinal Kasper varnar för ”teologiskt krig” inför den kommande förberedande familjesynoden 5-19 oktober.
Detta med anledning av den kommande boken som beräknas utkomma 1 oktober skriven av 5 kardinaler däribland uppseendeväckande nog Troskongregationens egen prefekt kardinal Müller.
Boken har titeln „Das Verbleiben in der Wahrheit Christi: Ehe und Kommunion in der katholischen Kirche“
(”Att stanna kvar i Kristi sanning- äktenskap och kommunion i katolska kyrkan ”)
http://religion.orf.at/stories/2669186/
Die Presse talar om ”Palatsrevolution mot påven”
”Prefekten för Troskongregationen kardinal Müller går offentligt i spetsen för en rörelse som vänder sig mot att frånskilda / omgifta får tillgång till sakramenten. ”
Synnerligen anmärkningsvärt ! Paralleller dras till hur det ledande skiktet inom kurian för 50 år sedan i samband med Andra Vatikankonciliet försökte hindra påven Johannes XXIII önskade reformer.
http://diepresse.com/home/panorama/religion/3871766/Geschiedene_PalastRevolte-gegen-den-Papst
Veckans Tablet
// Irène
PS Det Müller tycks mest upprörd över är att Franciskus kollegialt vill överlåta frågan (om ställningstagande till kommunion och omgifta) till sina biskopskollegor.
Kardinal Müller har ju tyvärr aldrig ens lärt sig att stava till KOLLEGIALITET. Något som inte heller Franciskus företrädare JP2 och B16 hade.
Vad händer om Müller förlorar maktkampen i Vatikanen ……….?
Irène,
jag tycker vi skall vara kardinal Müller m fl tacksamma. Han ställer frågan på spets och tvingar på så vis påven ut ur grytet.
Förhoppningsvis får vi då äntligen veta vad han anser – utöver att man skall visa barmhärtighet, vilket i och för sig är bra.
Men för att få någon användning för denna barmhärtighet måste människor först skuldbeläggas. Och det är denna skuldbeläggning som är problemets kärna.
Skulle påven och biskopssynoden nöja sig med att rekommendera lite större smidighet i moralfrågor är avståndet till kardinal Müllers ståndpunkt obetydligt.
Gert
Gert! Håller med om att det är bra att frågorna ställs på sin spets för djupare belysning loch att komma vidare ur ett låst läge.
Sedan hänger jag inte med. Du skriver att människor måste skuldbeläggas. Människor skuldbelägger inte. kyrkan som institution skuldbelägger inte. Frågan om skuld, rättfärdighet och dom ligger i själva existensen och i den uppenbarade tron som Kyrkan är sänd att tolka, inte att efter eget gottfinnande förfoga över.
Åtminstone för mig är det självklart att jag är en syndare. Nu är jag i det lyckliga förhållandet att vara i ett äktenskap som med Guds hjälp håller. Skulle jag vara skild skulle jag nog se det som ett misslyckande och inte förneka min del i det hela och att jag skulle vara i behov av barmhärtighet. Vem är du att döma över vad som är skuld och inte skuld?
Bengt,
Tack för en intressant replik.
Att misslyckas och att begå en synd är inte samma sak. Synd kan vara orsak till ett misslyckande. Men misslyckandet i sig är inte synd. Att misslyckas, att inte räcka till, är enbart en konsekvens av att vi som människor ger oss ut på resor vi inte kan överblicka. Vi måste ta risken att misslyckas, annars skulle vi aldrig lyckas.
Det är alltid människor som skuldbelägger – sig själva eller andra. Hur skulle det annars gå till?
Du använder två begrepp: ”efter eget gottfinnande” och ”tolka”. Att tolka innehåller alltid ett mått av eget gottfinnande. Det är ju jag eller du eller påven eller kardinal Müller som anser att en viss tolkning är den rätta.
Vem är jag att döma över vad som är skuld och inte skuld? Tja, vem är du att göra det samma? Ytterst och till sist måste vi det. Du kan invända att du överlåter detta på en annan människa eller instans, men då är detta ditt beslut, ditt gottfinnande.
Gert
Gert och Bengt
Apropå att ”synda och att misslyckas”.
För mig verkar det som att Jesus bryr sig om såväl syndare som de som misslyckas i sina liv.
Är inte det huvudsaken ?
Lukas 5 :27 berättar hur Jesus och hans lärjungar tackade ja till att gå på en fest hemma hos ”publikanen och syndaren ” Levi. Fariseerna och de skriftlära förfasade sig.
”Varför äter och dricker ni tillsammans med publikaner och syndare?” Jesus svarade dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare.”
Müller och Burke blir för mig som de bokstavstrogna fariseerna som vill KONTROLLERA människor och ha tolkningsmonopol på vad som är rätt och inte rätt.
Det är inte rätt att frånskilda och omgifta ska få umgås med Jesus anser de.
Jag tror att om Jesus deltog i den kommande familjesynoden skulle han ställa sig på Kaspers sida och säga samma sak till de skriftlärda Müller och Burke som han sa till fariseerna och de skriftlära i sin samtid
”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare.”
// Irène
PS Jag tror att Franciskus hajat att det är i BISKOPKOLLEGIALITETEN som chansen är störst att tolka vad Jesus har att säga i den tid som är.
Eftersom Müller mer är intresserad av sin egen maktposition än att Jesu inställning till tingens ordning ska få råda så är det just precis biskopskollegialitet Müller skyr som pesten……
Därför bör frågan om kollegialitet bli en springande punkt under familjesynoden……
Irène,
jo det är huvudsaken. Men ett misslyckande är inte en synd. Ett misslyckande är ett misslyckande är ett misslyckande. Det är som att ramla. Efteråt reser man sig, ser sig för och går vidare.
Våra liv innehåller massor med misslyckanden och ganska få synder, värda namnet. Förväxlar vi synd och misslyckande kan vi få för oss att vi ramlar därför att vi är dåliga människor. På denna sammanblandning bygger mycket av maktmissbruket i kyrkan.
Kardinal Müller lever av att skuldbelägga andra. Fick han inte det vore han herr Alls Ingenting.
Gert
Gert
”Ett misslyckande är ett misslyckande är ett misslyckande.”
Håller med. Att människan gör det bästa hon förmår är viktigast.
Men vem har tolkningsföreträde utöver Gud att avgöra om / när en människa gjort sitt bästa ?
Om synd innebär att (utifrån omständigheter och förutsättningar) inte göra sitt bästa …….vem vet utöver Gud var skillnaden går mellan synd och misslyckande ?
Men eftersom Jesus umgicks TILL OCH MED med syndare dvs de som inte gjort sitt bästa varför skulle han inte umgås med sk misslyckade människor dvs såna som gjort sitt bästa men ändå misslyckats……..?
Müllers åsikt att ett äktenskap först måste ANNULLERAS för att ett nytt äktenskap ska kunna ingås är enligt min mening ett hyckleri av Guds nåde.
Celibatära gubbar som lever singelliv utan barn ska förhöra katoliker om deras mest intima äktenskapliga förhållanden för att därefter ta sig rätten att bedöma om äktenskapet ska anses ha varit giltigt eller inte……
Det är SJUKT !!!!!!
// Irène
Håller inte med om detta relativistiska sätt att se på synd. ”Vi har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud” Rom 3:23 är för mig högst reellt. Jag anser nog att i mina misslyckanden finns ofta med egen synd. Men jag känner mig inte kränkt om någon försöker konfrontera mig med det, för jag vet att i Kristus är jag en förlåten syndare.
Bengt
Ursäkta men jag förstår inte kopplingen mellan Rom 3:23 och möjligheten för omgifta katoliker att få gå till kommunion.
Varför inte istället i detta sammanhang koppla på Lukas 6:36 ”Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig.”
Som jag ser det står katolska kyrkan inför att inse att det inte är rimligt att kräva att drygt 1,2 miljarder troende katoliker som lever i vitt skilda sociala, kulturella och ekonomiska kontexter ska tänka och tro på samma sätt när det gäller syn på kommunion och sex före, under och efter äktenskap.
Det är helt absurt att katolska kyrkan ska tvinga människor som väljer att separera att därmed samtidigt ställas inför valet mellan att få gå till kommunion eller livslångt celibat.
Helt absurt särskilt med tanke på att tex ortodoxa kyrkan lyckats förena en sakramental äktenskapssyn med omgifte.
Polariseringen mellan konservativa och liberala biskopar och kardinaler blir alltmer offentligt synlig och därigenom mer påtaglig. Och båda sidor har sina supporters bland lekmännen……
// Irène
Bengt,
den enda principiella skillnaden mellan din och min relativism är att du tror att din är universell.
Gert
Bengt,Irene Gert
Att inte vilja den andre ont men att inte se sig som den ständige syndaren är inte det mer konstruktivt o livsbejakande o mer omtänksamt än att befinna sig i ett evigt underläge som syndare? En evig syndare som begär nåd o försoning o hjälp är nog inte den mest omtänksamme människan att umgås med eftersom det föreligger fara för egoism.
Agneta
Agneta! Kristendomens styrka är att den hjälper människan vara medveten om sitt förbättringsutrymme. En kristen behöver varken förneka sina brister av rädsla att inte vara perfekt eller tyngas till marken av sin synd eftersom det finns försoning och förlåtelse. Det är en stor frihet.
Bengt,
frihet är inget enkelt begrepp. I den politiska världen är det stor skillnad på frihet att få välja och frihet att slippa välja.
Motsvarande skillnad finns även inom kyrkan. Vad man föredrar tror jag i stor utsträckning beror på personligheten. För en del människor är det frihet att kunna leva inom definierade ramar. För andra är frihet att få ta ansvar själv. Däremellan finns alla mellanformer.
Jag tror det är viktigt att kyrkan har plats för olika behov av frihet.
Även vad gäller synd och förlåtelse tycks det vara så att människor har större eller mindre behov av detta. Alltså större eller mindre behov, inte att de begår fler eller färre synder.
Jag tror vi behöver se upp med skuldbeläggning som maktinstrument – både för självförtryck och för förtryck av andra.
Gert
Gert! Jag talar om andlig inre frihet. Kyrkans uppgift är en enda, att andligen vägleda människor mot målet, Kristus.
Skuldbeläggning som maktmedel hör inte hemma där. Det är jag ense med dig om. Sådant fjättrar människor istället för att befria.
Bengt
Inte bara kristendomen ger detta förbättringsutrymme (intressant ord) utan det finns inom samtliga de monoteistiska religionerna som likväl inom naturreligion som humanisterna
Du skriver frihet men för mig kan det likaväl vara en boja att leva under tron att du behöver inte vara perfekt eller nertyngd eftersom du kan förlita dig på en försonande g-d. Människan förlorar sin integritet o medansvar o dessvärre är det inte G-d som granskar ens synd utan framförallt biktfäder som säger sig vara mediala kanaler e kyrkliga språkrör för G-d (ordvalen är mina givetvis). Det är dem man relaterar sin synd gentemot o inte nödvändigtvis g-d (hua).Bara en dåre kan förneka att det har betydelse.
Jag var på Talmudundervisning alldeles nyss o där sitter katoliker som pingstvänner o präster från lutherska kyrkan liksom naturligtvis judar. Idag fick jag höra att Rögle kloster med syster Sophie i täten vill ha fler ritualer tillsammans med reformjudendomen pga ett uppvaknande inför att vi tolkar en o samma g-d. Jag vet inte vad jag känner för det… om det är sant o bra men jag tänker att det är viktigt att inse att skillnaden mellan översättningen av g-dsnamnet ”I am what I will become/It will become as it will become”(judendom) o ”Jag är den jag är”(kristendom)
Läs in Försoning, Förlåtelse, förbättringsvillkor i dessa två tolkningar av G-d. Troligen är det mer självklart för den judiske g-den att en omgift får gå till nattvard o att skilsmässa är ingen synd. Du anar nog var jag anser mig finna mest lögn, dubbelmoral o hyckleri, tyvärr.
Agneta
Bengt,
att andligen vägleda kräver en helt annat respekt för människors frihet än den Rom visar i diverse skrivelser.
Det bästa andliga råd jag fått fick jag av en biskop som sa: Jag kan ge dig ett gott råd, men jag kan inte bestämma hur du skall välja.
Gert
Bengt,
Kyrkans uppgift är väl att vara kyrka? Alltså en gemenskap av troende. I denna gemenskap tror jag vi kan vägleda varandra.
Ett av kyrkans problem är när vi ser kyrkan som en myndighet med uppdrag att utöva tillsyn över människor som kallas medlemmar men som i verkligheten är objekt för kyrkans verksamhet.
Gert
Bengt
Det där gillar jag. Nu visar du temperament o kanske mer av en annan sida än den trevligt diplomatiska o alltid mkt katolskt tillrättaläggande. Du är sur o arg helt enkelt. Bravo.
Agneta utan ironi