Vänner,
Robert McClory skriver i NCR om hur kraven på jämställdhet mellan kvinnor och män i kyrkan ständigt ökar i styrka och hur två påvar fifflat med ofelbarheten för att stänga en dörr som behöver öppnas på vid gavel:
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/overdose-infallibility
Med McClorys inlägg som bakgrund kan man fundera vidare över ofelbarheten.
Både Johannes Paulus II och Benedictus XVI uttryckte sig på ett sådant sätt att de som så ville kunde uppfatta deras förbud mot vidare diskussion om kvinnliga präster som ofelbart. Så är det naturligtvis inte och dogmen om påvens ofelbarhet är en tung börda för kyrkan.
Som bekant var det första Vatikankonciliet som 1870 förklarade att när påven med anspråk på ofelbarhet uttalade sig på hela kyrkans vägnar i en fråga av stor vikt, så var hans uttalande bindande för kyrkan.
Om denna dogm kan man på sin höjd säga att den håller givet sina förutsättningar. Redan som ung katolsk student fick jag lära mig av min studentpräst att ofelbarhetsdogmen inte innebär att påven kan bestämma att vitt är svart eller att falskt är sant. Förutsättningen för att ett påvligt uttalande skall kunna räknas som ofelbart är att det han säger är sant och rätt. Och är det sant och rätt, så är det naturligtvis ofelbart med eller utan dogm. Är det däremot falskt och fel så kan inget uttalande med ofelbarhetskrav ändra detta till sant och rätt.
Ofelbarhetsdogmen var ett försök att finna nytt fotfäste i en tid då kyrkans 1 500 år gamla fundament av furstestater föll sönder. Året efter föll kyrkostaten och påven förklarade sig själv fången i Vatikanen.
Finns det då någon ofelbarhet? Ja, kyrkan som helhet kan inte förfela sitt mål helt och hållet, svarade min studentpräst. Det tror jag nästan alla kristna skulle hålla med om. Som kyrka tillhör vi Kristus och han kommer inte att slarva bort oss – eller vad tror ni?
Gert Gelotte
