Vänner,
jesuiten Thomas Reese skriver i National Catholic Reporter om hur helgonförklaringar av påvar mest handlar om kyrkopolitik:
”Jag befarar att de som som trycker på hårdast för att få en påve kanoniserad vill att han skall bli helgonförklarad så att han kan framställas som den ideale påven som framtida påvar bör imitera.
Att helgonförklara en påve är ett sätt att stärka hans eftermäle, att göra det svårare för framtida påvar att ändra företrädarens beslut. ”Hur vågar ni ändra det som St: Vemdetnuär har slagit fast?” (min översättning)
http://ncronline.org/blogs/faith-and-justice/john-xxiii-and-john-paul-ii-united-heaven
Thomas Resese var under sju år chefredaktör för de amerikanska jesuiternas tidskrift America. En post han tvingades lämna sedan han dragit på sig troskongregationens missnöje på grund av vad han skrivit om celibatet och kvinnliga präster.
Gert Gelotte
Gert.
Thomas Reese har en poäng, men man kan se också se saken från ett helt annat håll. Så som kolumnisten och katoliken Ross Douthat gör i New York Times när han skriver om hur Franciskus begår en avsiktlig, potentiellt försonande symbolhandling genom att kanonisera ”the icon of Catholic progressives and the hero of the Catholic right” tillsammans:
”… in canonizing them together, Francis is engaging in very deliberate symbolism — signaling, not for the first time, a desire to push the church’s left and right toward a kind of synthesis, and to move Catholicism beyond its post-1960s civil war.
For now, that push has been remarkably successful: to an extent that seemed nearly impossible before his elevation, Francis has altered the church’s image among its more disaffected members (and in the secular press) without making any of the doctrinal shifts that conservative Catholics believe the church, by definition, cannot make.”
Bevittnar vi idag början till en överbryggning av Kyrkans splittring; en syntes av tes och antites?
Samuel.
Om Reese har rätt då är det ju nuvarande påve som slagit på stora trumman för Johannes o därmed velat instifta förändringsförbud inom kyrkan. Det tror jag inte på. Jag tror att han är en softad broderskapare inom socialdemokratin.Han kommer att göra något nätt lite då o då.
Men märker ni hur galet det är…hur mycket energi o tid o spekulation läggs inte på dessa påvar?
Även från reformrörelsen.
Det är som ALLT handlar om påvars göranden. Har påvar denna makt eller är det katolikers osjälvständighet o att de själva fokuserar ALLT på påven? Oavsett om påvar har denna makt eller ej så är det hela sjukt. Det handlar inte om den egna tron längre utan det handlar om påvars tro.
Påven har blivit Frälsare. Folket väntar inte längre på Messias …de har sin Messias i påven.
Agneta
Samuel,
Thomas Reese skriver att kanoniseringen av Johannes XXIII samtidigt med Johannes Paulus II var Franciskus egen idé. Så det ligger säkert en del i din förmodan/förhoppning.
Vi katoliker lever fortfarande i ett slags överaskelsens glädje över att vi fått en påve som är snäll och omtänksam. Som, i varje fall på det personliga planet, sätter människor före teser om människor.
Det är mycket, men det återstår att se vilka reformer han har vilja och kraft att genomföra. Att tillåta prästvigning av gifta män (viri probati) är ett viktigt steg, men ett mycket litet steg. Det skulle vinna tid åt kyrkan, men inte lösa de grundläggande problemen. I första hand synen på kvinnor och synen på demokrati.
Gert
Agneta,
jag tycker du har rätt. Katolikers väl och ve beror alldeles för mycket på påven, biskopen och kyrkoherden.
Det är i församlingar som i kyrkan som helhet. En bra ledare och allt blir bra, en dålig ledare och allt blir dåligt.
Vi behöver en organisation som inte ställer så höga krav på ledarskapet och som utgår från medlemmarnas eget ansvar.
Gert