Anneli Magnusson skriver:
Vid Judiska museet i Berlin finns ett högt torn. Går man in i tornet blir de höga murarna överväldigande och mörkret påtagligt. Det finns en enda ljuskälla, en glipa i en vinkel högt uppe under taket. Det är uppenbart att man inte kan komma upp dit och om man kunde det vore det ändå omöjligt att ta sig ut.
Tornets budskap uppfattas olika av olika personer, den som överlevt förintelsen upplever det t.ex. på ett annat sätt än den som inte var med.
Men för de flesta cirklar tankarna runt att försöka hålla hoppet vid liv fast inget hopp egentligen finns.
Själv associerade jag de höga väggarna med de senaste årens elände i Katolska kyrkan; SSPX, sexuella övergrepp och en allt större intolerans, som rest höga murar runt om och mellan människor.
Den smala ljusöppningen symboliserade den strimma hopp som ändå finns kvar hos mig och säkert många andra katoliker, en minimal öppning som vi gemensamt måste försöka göra större för att få in ljus och luft.
Inget förändras om vi bara vågar kritisera kyrkans brister inom oss eller med våra närmaste. Men det är inte heller stordåd som förväntas av alla, även en liten insats betyder något. Det vi gör tillsammans stort eller smått, bidrar till att göra öppningen i muren större och att vi till sist kan ta oss ur den kvävande instängdheten .
/Anneli Magnusson
Anneli!
Din reflektion i Berlin tog mig djupt. Du ska ha ett varmt tack. Dina funderingar är inte nya för mig.
Min fråga till mig själv är varför jag ska stå kvar i en kyrka som bekänner sig till så många egendomligheter.
Tänker att det nog är lika gott att betala kyrkoavgiften till Läkare utan gränser. När jag en gång blev katolik hade jag aldrig trott att den utveckling som nu syns i kyrkan var tänkbar.
Det är uppenbart att jag hade fel.
Karin
Karin,
Tack! Du är inte ensam om att överväga i fall inte avgiften till RKK i stället borde skänkas till någon organisation där man vet att den används till goda ändamål. Jag våndas också över frågan och det vet jag fler som gör.
Kanske kan man inspireras av vad Professor Dumbledore säger i en av Harry Potterböckerna, jag tror det är i Fenixorden. Han har blivit bortkörd från Hogwarths som fått en överinkvisitor (sic!) men säger innan han lämnar skolan ungefär att så länge någon på skolan ber om hans hjälp finns han kvar. Jag kan just nu inte hitta den exakta formuleringen.
Kanske går det att överföra på Katolska kyrkan. Vi måste alla kämpa på efter vår förmåga och position, likt bokens elever som grundar motståndsgruppen Fenixorden.
Det finns också trots allt goda ledare i kyrkan, de flesta av oss är inte i närheten av sådana positioner. Med det alla kan göra är att be om dessa ledares bistånd och hoppas att de, likt Dumbledore, stannar kvar så länge några frågar efter dem.
/Anneli