Vänner,
Nyligen läste jag ett föredrag som analyserade kyrkans kris i Österrike. Talaren, en jesuit, argumenterade för reformer, men varnade för alltför stora förväntningar: De allt tommare kyrkorna kommer inte att fyllas bara för att kvinnor kan bli präster och omgifta tillåts gå till kommunion.
Jag tror han har rätt. Men vi som argumenterar för reformer gör det ju inte för att vi tror att de skall fylla kyrkorna med nya troende. Vi gör det därför att diskriminering och förtryck är orättfärdigt.
Föredragshållaren hävdade att kyrkans kris snarare bottnar i en troskris än ett uppdämt reformbehov. Det kan vara sant, men jag har svårt att se någon motsättning. Snarare finns det ett ömsesidigt samband mellan troskris och trovärdighetskris.
Diskrimineringen av kvinnor, förtrycket av homosexuella, det auktoritära förhållningssättet och naturligtvis pedofilskandalerna har försatt kyrkan i en djup trovärdighetskris. Och utan trovärdighet är det mycket svårt att möta troskrisen. Vem lyssnar på en irrelevant budbärare?
Ett exempel är Trons år, ett patetiskt försök som passerade helt obemärkt.
Gert Gelotte
Gert, Irène.
Alla reformvänner instämmer säkert i ovanstående, men apropå trovärdighet och överlevnad har ingen av er tagit upp argumentet givet i intervjun i UNT med religionshistorikern Christer Hedin citerad i Dagen och Signum trots dess starka relevans för vår debatt:
”Katolska kyrkans styrka ligger, enligt Hedin, i kombinationen av intellektuell reflexion, tradition och flexibilitet: ”Allt går under till slut här i Västerlandet, utom den katolska kyrkan. ( …) De har en perfekt avvägning av konservatism och flexibilitet, den är både inåt- och utåtvänd. Det finns en stark tradition som skapar trygghet och som långsamt kan anpassas efter samtiden.”
”En perfekt avvägning av konservatism och flexibilitet…” hoppingivande ord – jag önskar innerligt att han har rätt. Kanske är Vaticanum II:s återupplivning under Franciskus tecken på att han kommer att få rätt på lång sikt?
Jag vill tro att Christer Hedin uppfattat något som ingen av oss velat erkänna. Hittills.
Samuel.
Gert, Irène.
Visst är det så att Kyrkan genomgår en tro- och trovärdighetskris, men med Franciskus är Kyrkans trovärdighet på väg att återupprättas. Han har vägrat sätta sig på den teokratiska tronen och samtidigt myndigförklarat allt Guds folk genom att avsäga sig den exklusiva ofelbarheten och istället lägga den i händerna på allt Guds folk. Att han drar praktiska konsekvenser av denna nya myndighet visar hans sätt att tillfråga oss alla om vår syn på sex- och samlevnadsfrågor inför familjesynoden. Nu återstår dock att låta vår meningsyttring få genomslag i Kyrkans praxis. Det kan man kalla ett lackmustest.
Till saken hör också att påven från första stund visat att han vill praktisera sin namnes ödmjukhetsideal genom att erkänna sig som en syndare bland syndare och också därför se sig jämställd med sina syskon, inte bara kardinalerna utan alla katoliker. Den främste av likar.
Och genom att sätta Kristus, evangeliet och de fattigas behov främst har han visat sig vara en sann kristen. Allt sammantaget har han under sitt första år gett tron och trovärdigheten en boost vi inte sett på sekler, möjligen med undantag för JPII:s historiska förlåtelsekampanj.
Frågan är nu: hur fortsätter hans pontifikat?
Jag vill tro att denna påvliga bekännelse ger en fingervisning: ”A person once asked me, in a provocative manner, if I approved of homosexuality. I replied with another question: ’Tell me: when God looks at a gay person, does he endorse the existence of this person with love, or reject and condemn this person?’ We must always consider the person. Here we enter into the mystery of the human being. In life, God accompanies persons, and we must accompany them, starting from their situation. It is necessary to accompany them with mercy.” Påven citerad i Huffington Post.
Om Franciskus kan lösa gayfrågan, den moderna tidens gordiska knut, med ett alexanderhugg så…
Samuel.
Samuel,
kyrkan har överlevt i två tusen år genom sin förmåga att förändras. Därvidlag är en viss långsamhet inte fel. All förändring som glimmar är inte guld. Men långsamheten är också kyrkans värsta fiende. Den var det under århundradet som ledde fram till reformationen och den är det nu.
Det är utmärkt om påven vill visa barnhärtighet genomtemot homosexuella. Men det är inte bristen på barmhärtighet som är det fundamentala problemet utan bristen på respekt och likaberättigande.
Gert
Barmhärtighet är i detta sammanhang ett kränkande ord. ”Barmhärtighet” gentemot heterosexuella skulle i såna fall vara lika adekvat.
Agneta
Agneta,
exakt vad också jag anser, men kanske inte uttryckte klart nog.
Gert
Gert och Agneta
För att inte tala om ”MEDLIDANDE” som när det kopplas ihop med homosexuella som Katolsk Katekes gör och anbefaller så får det i praktisk vardag FÖRÖDANDE effekter.
Så länge inte katekestexten ändras om homosexuella och preventivmedel så länge kommer katoliker att utsättas för godtycklig själavård inom den universella kyrkan och kvinnor och homosexuella i tredje världen kan sägas ha dragit en nitlott ……..
// Irène
Gert, Agneta, Irène.
Gert:
”Det är utmärkt om påven vill visa barnhärtighet genomtemot homosexuella. Men det är inte bristen på barmhärtighet som är det fundamentala problemet utan bristen på respekt och likaberättigande.”
Föreningen av personalism och universalism lägger grunden för synen på människor oavsett alla attribut. Här är respekten och likaberättigandet fullt genomförd åtminstone i teorin. När detta synsätt tillämpas på ”problemet” med hbtq-personer fungerar det som ett skarpt svärd som i ett slag löser knuten hur Kyrkan ska förhålla sig till såväl hetero- som homosexuella.
Och denne påve nöjer sig inte med upphöjt akademiskt finlir typ Benedikt utan vill ha maximal konkretion i sina åtgärder: ”God accompanies persons, and we must accompany them, starting from their situation.” Han möter oss i ögonhöjd som vän och broder. Inte som teokratisk monark.
Barmhärtigheten, om den ska ha någon mening, måste gälla alla sorts syndare. Om Bergoglio står för sitt ord och fullföljer de förändringar hans ord annonserar kommer Kyrkan att öppna famnen på samma oreserverade sätt som den förlorade sonens fader, inte minst genom att välkomna skilda och omgifta till eukaristin.
Till detta kommer det RFSU kallar ”kärleksideologin” dvs den att kärlek och sex hör ihop, vilket ju påven starkt förespråkar, men vill han vara konsekvent måste han välkomna att också gays ansluter sig till denna ”ideologi” genom att lagfästa sin kärleksrelation.
Istället för en olöslig gordisk knut får vi se de älskande knyta hymens band. I Kyrkans sköte.
Samuel.