Vänner,
påven har under hösten hållit en serie anföranden om kvinnogestalter under medeltiden. Bland annat har han prisat Hildegard av Bingen och vår egen Birgitta Birgersdotter.
Hildegard lovordas för att hon inte lät sig skrämmas av sin tids mäktiga. Birgitta framhålls som ”en verkligt lycklig gift kvinna”. Annars brukar ju även Birgitta prisas för sitt mod.
Påven sa bland annat följande: ”Vi är tacksamma för att Gud skänkt kyrkan sådana kvinnor. Och vi förlitar oss på att Han också i vår tid kommer att skänka kyrkan sådana kvinnor.”
Som vanligt hyser kyrkans företrädare en särskild förkärlek för döda kvinnor. Det är ju lättast så. Annars kunde påven ha sett sig omkring i kyrkan i dag och upptäckt mängder av modiga kvinnor som precis som Hildegard och Birgitta vågar sig utanför det revir mäktiga män tilldelat dem.
Jag tror inte påven önskar sig vare sig en Hildegard eller en Birgitta i vår tid. De modigaste kvinnorna i kyrkan vill han inte ens tala med, än mindre lyssna till. Då är det enklare med döda kvinnor. De säger inte emot och kan skamlöst användas för att hålla vår tids kvinnor på plats.
Gert Gelotte
