Häromdagen kom jag i samspråk med trosfränden Örjan Ekman om sakernas tillstånd i vår kyrka.
Vad hade vi för egna positiva och hoppingivande erfarenheter mitt i all bedrövelse vi upplever i dagens kyrka ?
Jag nämnde för min del bla Bose ekumeniska kloster och Örjan nämnde en viktig inspiratör i sitt liv, fader David Maria Turoldo, som jag inte hade hört talas om.
Örjan började då berätta.
”Fri, kämpande, med stark förkunnelse. Poet och profet” så löd Örjans presentation när han idag också skickade en artikel till mig om fader David som han skrivit för Hela Jorden.
Jag lånar inledningen från artikeln och hänvisar sedan läsaren till en intervju som Vatikanradion gjorde med Örjan i somras om
”David Maria Turoldo – de fattigas röst
Det hade regnat i ett par veckor när jag kom till Fontanella, en liten bergsby i Norditalien, inte långt från Bergamo och Sotto il Monte Giovanni XXIII. Bönderna började bli oroliga och gick till fader David. Han hade ju framgångsrikt bett om regn under torrperioden med en novena; skulle han inte kunna påbörja en antinovena och stoppa regnet. Fader David skrattade sitt bullrande skratt och gladde sig åt böndernas praktiska teologi. Året var 1965, jag var 25 år och skulle börja mitt första arbete efter examen. David hade ett halvår tidigare blivit utnämnd till kyrkoherde i S. Egidio. Här ville han förverkliga sin dröm, ett ekumeniskt centrum i Johannes XXIII:s anda, inspirerat av Andra Vatikankonciliet. Fader David hade tröttnat på att skickas runt i Italien och utomlands som straff för sin radikala hållning i kyrkliga, sociala och politiska frågor. Nu hade mycket förändrats i katolska kyrkan och det italienska samhället. För mig väntade två inspirerande år som frivillig medarbetare och sekreterare åt fader David.
Han skulle förbli denna plats trogen, ända till sin död 1992. Centret växte till en mötesplats för troende som kände sig hemlösa i de traditionella församlingarna och för sökande människor. Hit kom man för studiedagar och för stilla dagar. Kärnan i församlingen var bönderna och deras familjer, ett 80-tal personer. En av de gamla, Mosé, sa en gång: varför har jag fått vänta så här länge för att få höra denna förkunnelse! Fader David borrade djupt i de bibliska texterna och öppnade kyrkans fönster mot världen. Men hans egen väg hade varit lång och mödosam. Ofta berättade David episoder ur sitt liv medan vi färdades i bil för predikningar och föredrag. Varifrån hade han fått sin kallelse och inspiration? Han talade då om fattigdomen, Bibeln, motståndsrörelsen, vänskapen.”
Örjan berättar i intervjun också om sitt eget liv, sin återupptäckt av Jesus, väg in i katolska kyrkan och om engagement för ”fredsfrågor, ekumenik, solidaritet och religionsdialog.”
Örjan har bla arbetat för den svenska biståndsorganisationen IM ( Individuell Människohjälp) i såväl Sverige som i Mellan Östern med palestinska förståndshandikappade barn.
Örjan avslutar intervjun med en dikt ur fader Davids sista diktsamling ”De sista sångerna” i egen översättning.
Vänner jag känner mig som ett jäsande kar
med druvmust efter lyckad skörd
i väntan på att tappas om.
Vinstocken redan beskuren
för en ny vår.
http://www.radiovaticana.org/sv1/Articolo.asp?c=411006
// Irène
