Vänner,
Helmut Schüller kommenterar Roms syn på lekmän:
http://helmutschueller.wordpress.com/2013/11/04/noch-wedelt-der-schwanz-mit-dem-hund/#comments
Gert Gelotte
-
4 svar till ”När svansen viftar med hunden”
-
Gert,
Jag vet inte om det beror på att jag är för trött eller om det är svår tyska, men jag lyckas inte förstå vad det handlar. Du skulle inte kunna berätta det lite kort, alltså inte översätta allt.
Anneli -
Anneli,
det är svår tyska. Men just därför och eftersom texten är kort är det faktiskt enklare att översätta än att sammanfatta. Jag har därför gjort en snabböversättning som jag tror är tillräckligt korrekt. Jag ber dock om överseende från de läsare vars tyska vida överträffar min.
Gert”Ett lekmannaministerium i Vatikanen – Ännu viftar svansen med hunden.
I Vatikanen skall det påvliga rådet för lekfolket uppvärderas till en kongregation, ett slags ministerium. Det är en strukturell konsekvens av påven Franciskus bemödanden om att närma sig människorna, folket.
Utan tvivel är detta ett steg i rätt riktning, som man numera gärna säger när man å ena sidan vill visa respekt för ett skeende men å andra sidan anser att det måste komma mer. Framför allt kastar dock denna åtgärd ett skarpt ljus över nuläget, över utgångspunkten för de reformer som kan skönjas.
Kyrkans folk, det som alla ämbetet och tjänster i kyrkan skall tjäna har blivit en uppgift för ett underordnat ämbetsverk i Vatikanen. Ett ämbetsverk som skapats som en följd av andra Vatikankonciliets återupptäckt av kyrkan som folk – men med en icke lekman, en biskop, som ledare.
Utan att vilja ringakta det påvliga rådets arbete för lekfolket, så kan man utan överdrift säga att här viftar svansen med hunden. Och det erfar kyrkfolket dagligen.
I Limburg där folket kan iaktta hur höga andliga herrar förtroligt överlägger om stiftsbiskopens framtid. I det Slovakiska stiftet Trnava där stiftsborna inte ens betros med orsakerna till att biskopen avskedades under så brutala former. Och överallt där biskopar förvaltar prästbristen genom att slå samman församlingar till allt anonymare själavårdsområden. Detta över huvudena på människorna som dag för dag håller liv i sina församlingar och som har många idéer om hur framtiden skulle kunna se ut. Dessa idéer passar dock inte in i kyrkoledningens uppfattning om kyrkan där lekfolket betraktas och behandlas som ett oansvarigt och okvalificerat fotfolk.
Det som uttalas genom dopet och i många högtidliga lärodokument tas i kyrkans vardag (ännu) inte på allvar. Nämligen att Guds ande kan tala just ur lekfolkets tros- och livserfarenhet med deras uppfattning om olika frågor och problem.
Kanske blir nästa steg att skapa ett kongregation, ett slags ministerium för de döpta. Men till umgänge med dem som myndiga kyrkomedborgare, med rätt att blanda sig i sina egna angelägenheter, är det långt.” -
Gert,
Tack! Frågan är alltså om Franciskus och hans närmaste verkligen vill att lekfolket ska få inflytande i kyrkan eller om den verkliga ambitionen är att det bara ska se ut så? Jag förstår Helmut Schüllers tveksamhet och jag delar den.
Anneli -
Anneli,
det är med byte av påvar som med byte av biskopar och kyrkoherdar. Despotin blir mer eller mindre upplyst, patriarkatet mer eller mindre välvilligt. Det är långt till den maktdelning och rättvisa som Schüller eftersträvar. Men kanske vill påven något han ännu inte visat.
Gert
-
Bloggrulle
Gert,
Jag vet inte om det beror på att jag är för trött eller om det är svår tyska, men jag lyckas inte förstå vad det handlar. Du skulle inte kunna berätta det lite kort, alltså inte översätta allt.
Anneli
Anneli,
det är svår tyska. Men just därför och eftersom texten är kort är det faktiskt enklare att översätta än att sammanfatta. Jag har därför gjort en snabböversättning som jag tror är tillräckligt korrekt. Jag ber dock om överseende från de läsare vars tyska vida överträffar min.
Gert
”Ett lekmannaministerium i Vatikanen – Ännu viftar svansen med hunden.
I Vatikanen skall det påvliga rådet för lekfolket uppvärderas till en kongregation, ett slags ministerium. Det är en strukturell konsekvens av påven Franciskus bemödanden om att närma sig människorna, folket.
Utan tvivel är detta ett steg i rätt riktning, som man numera gärna säger när man å ena sidan vill visa respekt för ett skeende men å andra sidan anser att det måste komma mer. Framför allt kastar dock denna åtgärd ett skarpt ljus över nuläget, över utgångspunkten för de reformer som kan skönjas.
Kyrkans folk, det som alla ämbetet och tjänster i kyrkan skall tjäna har blivit en uppgift för ett underordnat ämbetsverk i Vatikanen. Ett ämbetsverk som skapats som en följd av andra Vatikankonciliets återupptäckt av kyrkan som folk – men med en icke lekman, en biskop, som ledare.
Utan att vilja ringakta det påvliga rådets arbete för lekfolket, så kan man utan överdrift säga att här viftar svansen med hunden. Och det erfar kyrkfolket dagligen.
I Limburg där folket kan iaktta hur höga andliga herrar förtroligt överlägger om stiftsbiskopens framtid. I det Slovakiska stiftet Trnava där stiftsborna inte ens betros med orsakerna till att biskopen avskedades under så brutala former. Och överallt där biskopar förvaltar prästbristen genom att slå samman församlingar till allt anonymare själavårdsområden. Detta över huvudena på människorna som dag för dag håller liv i sina församlingar och som har många idéer om hur framtiden skulle kunna se ut. Dessa idéer passar dock inte in i kyrkoledningens uppfattning om kyrkan där lekfolket betraktas och behandlas som ett oansvarigt och okvalificerat fotfolk.
Det som uttalas genom dopet och i många högtidliga lärodokument tas i kyrkans vardag (ännu) inte på allvar. Nämligen att Guds ande kan tala just ur lekfolkets tros- och livserfarenhet med deras uppfattning om olika frågor och problem.
Kanske blir nästa steg att skapa ett kongregation, ett slags ministerium för de döpta. Men till umgänge med dem som myndiga kyrkomedborgare, med rätt att blanda sig i sina egna angelägenheter, är det långt.”
Gert,
Tack! Frågan är alltså om Franciskus och hans närmaste verkligen vill att lekfolket ska få inflytande i kyrkan eller om den verkliga ambitionen är att det bara ska se ut så? Jag förstår Helmut Schüllers tveksamhet och jag delar den.
Anneli
Anneli,
det är med byte av påvar som med byte av biskopar och kyrkoherdar. Despotin blir mer eller mindre upplyst, patriarkatet mer eller mindre välvilligt. Det är långt till den maktdelning och rättvisa som Schüller eftersträvar. Men kanske vill påven något han ännu inte visat.
Gert