Läs Gert Gelottes artikel i Kyrkans Tidning nr 22 med anledning av Israels 60 årsjubileum.
// Irène
2008-05-29 06:12
Baksidan av ett jubileum
För en tid sedan deltog jag i en debatt i Radio Full Gospel i Göteborg om Israel och Palestina. Anledningen var fyra krönikor jag skrivit i Göteborgs-Posten om hur den palestinska civilbefolkningen förtrycks på Västbanken.
Min motpart var en mycket upprörd judisk man. Han inledde debatten med att fråga:
– Anser du att Israel ska få finnas som en judisk stat?
Jag blev överrumplad och i direktsänd radio finns inte tid för eftertanke. Dock fick jag ur mig ett någorlunda rimligt svar:
– Ja, det tycker jag – om det innebär att alla som lever i Israel har samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter.
Min motpart nickade belåtet. Jag var alltså för ett judiskt Israel. Men frågan förtjänar en djupare analys.
Kan ett land, ett geografiskt område, ett stycke jord ha en gudsuppfattning, en religion? Är det inte människor som tror eller inte tror? Visst, vi talar om det kristna Europa och menar länder som domineras av en kultur präglad av kristen tro. På samma sätt kan vi naturligtvis också tala om det judiska Israel. Men är vi eniga om den definitionen?
När Israel bildades 1947–48 fördrevs 700 000, kanske upp emot en miljon palestinier. Det är detta som kallas Nakba (katastrofen) och som är palestiniernas 60-årsminne – baksidan av Israels 60-årsjubileum.
Fördrivningen var planerad i detalj med namnet Plan Dalet. Den genomfördes systematiskt och mycket brutalt under ledning av David Ben Gurion och de män som sedan kom att bilda den första israeliska stats- och försvarsledningen. Syftet var dels att skapa utrymme för judiska invandrare, dels att Israel skulle bli ett land med en judisk majoritetsbefolkning – ett judiskt land.
Den som vill ha en detaljerad skildring av hur detta gick till kan läsa den israeliske historikern Ilan Pappes internationellt uppmärksammade bok Den etniska rensningen av Palestina.
Boken är inte invändningsfri, det är ingen historieforskning. Men Pappe är mycket noga med dokumentationen som till stor del består av skriftligt israeliskt material samt intervjuer med israeler och palestinier som upplevde fördrivningen.
Israel har i dag 6,8 miljoner innevånare. Av dessa är 23 procent icke judar, de flesta palestinier, så kallade israeliska araber. De brukar gratuleras till att få leva i Mellanösterns enda demokrati. Och visst: Palestinier i Israel har det materiellt bättre än palestinier på Västbanken eller i Gaza. Men det finns obehagliga komplikationer.
När Israel bildades konfiskerades och förstatligades stora landområden som tillhörde fördrivna palestinier. Enligt svenska utrikesdepartementets färska rapport, Mänskliga rättigheter i Israel 2007, ägs 93 procent av marken i Israel av staten genom Israels markmyndighet (ILA). Den kan inte köpas, endast arrenderas. Drygt tio procent av denna mark kontrolleras av Judiska nationella fonden (JNF) som enligt sina stadgar inte får arrendera ut mark till icke judar.
Vidare bor cirka hälften av 160 000 israeliska beduiner i byar som inte godkänns som bosättningsorter av den israeliska staten. Därmed saknar innevånarna vatten, elektricitet, sjukvård och skolor – enligt UD:s rapport.
2005 fastslog Israels statsåklagare att ILA inte har rätt att diskriminera israeliska araber. Ärendet ligger nu för avgörande i Högsta domstolen. Dock har Israels parlament (Knesset) föregripit HD:s behandling genom att i juli 2007 med röstsiffrorna 64 mot 16 i en första läsning godkänna ett lagutkast som försvarar JNF:s diskriminerande stadgar.
Israels lagstiftning gör det alltså betydligt svårare att bo för israeliska araber än för israeliska judar. Och att bo kvar! Kvinnor och män från de palestinska områdena som gifter sig med israeliska medborgare får inte permanent uppehållstillstånd i Israel. Ett fungerande familjeliv förutsätter alltså att den israeliske araben lämnar Israel.
Sammantaget ger israelisk lag en otäck dimension åt frågan om Israel ska få finnas som judisk stat? Mark har ingen tro. Det har bara människor. Och medborgerliga rättigheter kan aldrig bero på vilken Gud du eller dina förfäder har eller hade.
Gert Gelotte
journalist
Replik i Kyrkan Tidning.
I dagens nr 24 av Kyrkans Tidning skriver Oded Meiri en replik på Gert Gelottes ovanstående artikel om Isarel.
Oded Meiri är självutnämnd ”överdomstol” i Sverige som prövar alla utsagor som skrivs eller uttalas om staten Israel. Sina utlåtanden betraktar han själv som oreserverat objektiva och
100 % invändningsfria. I att tolka historiens komplexa mönster anser sig tekn licentiat Oded Meiri ha absolut företräde. Noteras kan också att Oded Meiri även tycks vara världens ende debattör vars referenser inte är selektiva. En bragd i sig.
// Irène
*********************************************************************
”Selektiva och tvivelaktiga referenser
Gert Gelotte åkte på Svenska kyrkans bekostnad till Västbanken och publicerade därefter fyra starkt antiisraeliska artiklar i Göteborgs-Posten. Detta journaliststipendium från Svenska kyrkan är i dag föremål för en granskning av Svenska Journalistförbundets etiska nämnd.
replik
Israel
När jag, den ”upprörde judiska mannen” i Gelottes debattinlägg i Kyrkans Tidning 22/08, mötte Gert i en radiodebatt i samband med artiklarna, ville jag först undersöka om hans åsikter var dold antisemitism eller legitim kritik av staten Israel. Jag ställde därför frågan om han anser att Israel har rätt att vara en judisk stat. Hans positiva svar möjliggjorde då en fortsatt saklig debatt. Nu tar han tillbaka sitt svar och skriver: ”Sammantaget ger israelisk lag en otäck dimension åt frågan om Israel ska få finnas som judisk stat?” Jag vill gärna tillrättalägga hans nya uttalanden.
I sin argumentation använder Gert både så kallad ”selektiv indignation” och tvivelaktiga referenser. Han upprörs över att en viss liten andel israelisk mark ej kan arrenderas av araber, medan han tycks acceptera bland annat svåra religionsförföljelser inom stora delar av arabvärlden, där ingen annan religion än landets egna får praktiseras.
Han citerar en mycket oseriös israelisk forskare, Illan Pappes, vars påstående att fördrivningen av palestinska flyktingar var en välplanerad israelisk operation är falsk.
Enligt den väletablerade historieforskaren Benny Morris vid Ben Gurion University fördrevs mellan 10 och 20 procent av de arabiska flyktingarna, medan andra lämnade sina hem efter löfte från de arabiska arméerna att återvända efter segern över judarna. Större antal judar fördrevs från arabländerna.
I Israel finns i dag 7,3 miljoner invånare och inte 6,8 som Gert skriver. 75 procent är judar. Araberna i Israel har större mänskliga rättigheter där än i arabvärlden. ”
Oded Meiri
tekn licenciat
I dagens Kyrkans Tidning 25/26 skriver Gert Gelotte en replik till Oded Meiri
// Irène
Debatt
2008-06-19 06:00
Smaklöst och osakligt
När jag diskuterar innebörden av formuleringen ”judisk stat”, replikerar Oded Meiri med anklagelser om antisemitism.
REPLIK
Israel
Det är både smaklöst och osakligt. Min uppfattning är att ett land kan vara judiskt, kristet, muslimskt i betydelsen att huvuddelen av befolkningen lever i respektive tradition. I denna mening är det för mig lika problem-fritt att Israel är ett judiskt land som att Sverige är ett kristet land.
Om man däremot med judiskt, kristet, muslimskt land menar att minoriteter kan diskrimineras för att garantera att majoritetsbefolkningen förblir i majoritet, så innebär det brott mot de mänskliga rättigheterna.
Den israeliska regeringens politik i Israel och i de ockuperade territorierna på Västbanken syftar alldeles uppenbart till att behålla respektive lägga beslag på så mycket land som möjligt med så få palestinier som möjligt. Oded Meiri kallar mina referenser ”tvivelaktiga” och förtiger att min huvudkälla är svenska utrikesdepartementets senaste rapport om de mänskliga rättigheterna i Israel. Jag skulle lika gärna ha kunnat åberopa FN. Bilden av hur den israeliska regeringen förtrycker palestinier är entydig.
Ilan Pappés bok Den etniska rensningen av Palestina är synnerligen väl dokumenterad. Jag noterar att Oded Meiri inte invänder mot Pappé i sak utan nöjer sig med obevisade omdömen.
Och när Oded Meiri jämför palestinska flyktingar från det som var Palestina med judiska flyktingar till det som blev Israel biter han huvudet av skam. Palestinierna ville inte lämna sina hem för att få leva i flyktingläger. De judiska flyktingarna ville till Israel och har så vitt jag känner till ingen önskan om att återvända ”hem”.
Till sist: Att jag skriver om tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Israel och på den ockuperade Västbanken innebär inte att jag godtar förtryck i andra delar av världen.
Gert Gelotte, journalist