Vänner,
Erik Westerberg har skrivit om hur det kunde ha varit, fast det egentligen är så – om man tänker efter 🙂
Vid tiden för den babylonska fångenskapen formulerade Ezra tanken på att varje trovärdigt vittne i en av den judiska traditionen godkänd domstol borde äga ”ett vist hjärta och människobarnets blick för rättvisa” (Ezra 7:19). Judisk tradition kom därför att föreskriva en maximilängd för ett trovärdigt vittne i en rättssal. Först angavs ett mått som ungefär motsvarande 1 m och 65 cm, senare- vid Jesu tid – justerades detta mått uppåt med cirka 10 cm. För att avlägga vittnesbörd vid en judisk domstol vid Jesu tid krävdes alltså minst två samstämmiga vittnen som båda var mindre än 1. 75 m långa.
Den förre möbelsnickaren Jesus av Nasaret, tycks inte nämnvärt ha intresserat sig för rabbinsk rättskipning, istället hävdade han att ”tiden var inne” och att ”Guds rike var nära”. Denna nya tid och detta inbrytande rike verkar närmast att ha stått i motsatsställning till klassisk rabbinsk kasuistik. Bland hans närmaste vänner fanns också Maria Magdalena och hennes väninna Maria Salome som båda, enligt traditionen, nådde väl över 1.75 från markytan. Jesus utvalde dock ett symboliskt laddat antal lärjungar som alla, med ett möjligt undantag, hade en längd som klart understeg 1.75. Det möjliga undantaget var Simon Petrus. Enligt lärjungen som ”Jesus älskade” – av traditionen utpekad som Sarah från Betesda – skulle Petrus medvetet ha haft en ”ihopsjunken kroppshållning” för att helt enkelt dölja sin fulla längd. Den tidiga kyrkan hade dock medvetet valt att ignorera älsklingslärjungens kommentarer om Petrus längd, eftersom den ansett att de mest speglade den maktkamp som uppenbarligen fanns mellan de båda apostlarna. Sedan Petrus utnämnts till biskop av Rom och Sarah till biskop i Alexandria verkar de alltid ha varit i luven på varandra.
På första dagen i veckan efter sabbaten begav sig Maria från Magdala och Maria Salome bort till den klippgrav där Jesus i all hast begravdes efter att ha avrättats av den romerska ockupationsmakten som upprorsmakarare. De hade tagit med fint balsam och väldoftande kryddor för att utföra en sista kärleksgärning för sin döde vän. De finner klippgraven tom, svepningen ihopvikt och stenen bortrullad. De hör också en röst som upprepar det där gamla ömsint skämtsamma tilltalet ”lilla Maria” och de svarar med samma mynt; ”min lilla rabbin”. Maria från Magdala och Maria Salome inser att de själva inte kan avlägga ett trovärdigt vittnesbörd om den Levande så de springer i fatt de båda lärjungarna Simon Petrus och älsklingslärjungen som båda diskret försöker återvända till de gamla sammanhangen i Gallilléen. Det kvinnorna berättar gör lärjungarna förvirrade och rädda och de bestämmer sig att vända om och skyndsamt inspektera Jesu grav. Älsklingslärjungen hinner först fram men stannar vid gravöppningen i väntan på en andfådd Petrus. Petrus går in rotar runt i den ihopvikta svepningen, han blir om möjligt ännu mer förvirrad och rädd än under flykten till Gallilléen. Älsklingslärjungen däremot ”ser och tror”. Senare ”visar sig” också den Uppståndne för de övriga lärjungarna och budskapet om att den som avrättats nu lever och vill ge människor del av Guds egen Ande och liv, börjar nu spridas ut i världen. Nu med trovärdiga och normallånga vittnen.
Den västerländska kyrkan fortsätter att i Petrus efterföljd tala om normallånga vittnena som en oföränderlig del av ”Traditionen”. Eftersom personer över 1,75 inte kan vara trovärdiga vittnen väljer den romerska kyrkan också att förvägra dem vigda ämbeten i kyrkan. Den romerska kyrkan håller i början av 1960 – talet ett kyrkomöte där de justerar gränsen för ”normal längd” upp till 1.85 m, men det finns fortfarande en övre gräns för diakon-, präst- och biskopsvigning. Visserligen erkänner kyrkan i den ”världskatekes” som i slutet av 1900 – talet anses vara normerande för samtliga katoliker världen över att ”…ett icke negligerbart antal troende lider idag av att vara över normallängd”, men världskatekesen fastslår samtidigt att ”strider mot naturen” att tillkalla personer över 1. 85 som vittnen samt att kalla dem till prästämbetet. Strax efter det Franciskus väljs till påve ger han två synnerligen öppenhjärtliga intervjuer. Vid båda dessa tillfällen talar påven om sig själv som syndare bland syndare och kallar kyrkan för ett ”fältsjukhus”. När det gäller frågan om apostoliska vittnen över normallängd vill dock påven inte se en förändring. Han fastslår tvärt om att kravet på att utvidga det apostoliska vittnesbördet och prästvigningen till personer över normal längd riskerar att skapa ”en ny klerikalism på styltor”. Dock lovar påven att kyrkan i framtiden ska utveckla ”en särskild teologi för dem som är över normal längd”.
Orättvist, Ja visst! För inte kan det väl vara så att kyrkan väljer att fästa sig vid en så oviktig detalj som människors längd för att förråda den friska och frigörande kraften i det evangelium som den före detta möbelsnickaren förkunnade?
Erik Westerberg
