”Intervjun som publicerades idag i America ägde rum vid 3 tillfällen i augusti 2013 i Rom och är gjord av Antonio Spadaro SJ Chefredaktör för italienska jesuittidningen La Civiltà Cattolica . Intervjun är gjord på uppdrag av La Civiltà Cattolica, och America mfl andra jesuittidningar vars redaktioner skickat frågor till fader Spadaro som sammanställt dem. ”
Intervjun kommer med säkerhet att analyseras in i minsta detalj framöver. Det är endast tillåtet med korta citat.
”So I ask: “How can we reconcile in harmony Petrine primacy and collegiality? Which roads are feasible also from an ecumenical perspective?”
The pope responds, “We must walk together: the people, the bishops and the pope. Synodality should be lived at various levels. Maybe it is time to change the methods of the Synod of Bishops, because it seems to me that the current method is not dynamic. This will also have ecumenical value, especially with our Orthodox brethren. From them we can learn more about the meaning of episcopal collegiality and the tradition of synodality.”
”The feminine genius is needed wherever we make important decisions. The challenge today is this: to think about the specific place of women also in those places where the authority of the church is exercised for various areas of the church.”
“The dogmatic and moral teachings of the church are not all equivalent. The church’s pastoral ministry cannot be obsessed with the transmission of a disjointed multitude of doctrines to be imposed insistently. ”
”We have to find a new balance; otherwise even the moral edifice of the church is likely to fall like a house of cards, losing the freshness and fragrance of the Gospel.”
Läs hela intervjun här
http://americamagazine.org/pope-interview
http://www.svt.se/nyheter/paven-vill-oppna-kyrkan
// Irène
PS Lyssna på bakgrundshistorien till intervjun som betraktas som ett paradigmskifte i en påves kommunikation med omvärlden.
http://americamagazine.org/media/podcasts/interviewing-pope
Irène.
Som du vet har Franciskus redan vunnit mitt hjärta, men det var ändå med en viss oro jag började läsa intervjun i America, men oron försvann så fort jag såg att han besvarar första frågan med orden: ”Jag är en syndare. Detta är den mest rättvisande definitionen.”
Han svävar inte på målet med tal om hierarkisk högvördighet eller dogmatisk ofelbarhet. Och så långt jag kan se finns inte ett spår av den dogmen någon annanstans i intervjun heller. Vi har att göra med någon som vet sig vara jämställd med alla andra människor på det mest grundläggande existentiella planet. ”Jag är en syndare som Herren förbarmat sig över.”
Vi kommer kanske inte få se påven viga kvinnor till präster, eller viga samkönade par, eller ens inviga ett tredje koncilium i Peterskyrkan, men han har redan invigt en ny väg för Kyrkan när han förenar evangeliets tidlöshet med insikten om hur tiden för med sig förändrade villkor som gör det nödvändigt att omgestalta evangeliets sanning. Livet bevaras genom att vara i ständig framåtrörelse, ta ny gestalt i en ny historisk situation.
”I believe that we always need time to lay the foundations for real, effective change.” Franciskus.
Samuel.
Samuel,
Du har kanske helt rätt; vi kanske inte får se Franciskus viga kvinnor till präster, samkönade par eller ens ett tredje koncilium. Precis som du säger har han invigt en ny väg. Jag kan aldrig påminna mig om att ha läst en text av en samtida påve där glasögonen ömsom immade igen och ömsom fylldes av tårar. En rättfärdiggjord syndare talar till oss andra. Bara att kalla kyrkan ”ett fältsjukhus” är att (om-)vända i 180 grader.