Anneli Magnusson skriver:
Mycket av det vi idag ser som typiskt för kristendomen har sitt ursprung
på annat håll. Inte minst antikens Grekland och Rom har satt sin prägel
på vår tro.
Om vi tar den katolska mässans inledande procession t.ex., så utformades
den med det romerska triumftåget som förebild. I det senare fick
folksamlingen se ett tåg av vagnar där spänningen successivt byggdes upp
tills slutligen triumfatorn själv kom, iförd purpurtoga och lagerkrans.
Det är lätt att se likheten mellan romarnas triumftåg och kyrkliga
processioner, där den viktigaste personen går in sist. Denne är oftast
en präst, men det hela blir förstås ännu åskådligare om någon högre upp
i hierarkin t.ex.en biskop är med.
Vad vill församlingen egentligen uttrycka under en mässa eller en
gudstjänst? Är det prästens, biskopens eller rent av påvens triumf vi
firar? Eller är det den uppståndne Kristus? Det är inte självklart med
dagens ”koreografi”. Frågan är om vi skulle kunna förtydliga eller rent
av förändra utformningen av mässan så att blickpunkten mer riktas mot
det väsentliga?
/Anneli
”Är det prästens, biskopens eller rent av påvens triumf vi
firar?”
Kristi triumf kanske!?
Prästämbetet som symbol för Kristus är väl ändå en ganska väletablerad företeelse.
”Frågan är om vi skulle kunna förtydliga eller rent
av förändra utformningen av mässan så att blickpunkten mer riktas mot
det väsentliga?”
Jag håller med. Dagens moderna västliga rit är i vissa församlingar så oklar och diffus att det är svårt att förstå vad den handlar om.
NV,
Mmm, men det gäller i så fall att komma ihåg ordet symbol och inte börja tro att prästen, biskopen, eller påven ifråga är Kristus. För då är vi illa ute.
Dagens moderna rit?? Om inte jag är felunderrättad går det du kallar den moderna riten tillbaka på de tidigaste texterna och den tridentinska mässan framstår i den jämförelsen som rena nymodigheten. Men det kanske finns någon som kan reda ut detaljerna här?
/Anneli
NV och alla,
När jag tänker på saken, ska prästen verkligen symbolisera Kristus, är det inte snarare leda församlingens tillbedjan han/hon gör?
Idag hade jag den här frågan om koreografin med mig i mässan och det är ju inte så att orden som uttalas är oklara. Allt kretsar runt treenigheten och alla både präst och församling bekänner sina synder t.ex.
Men processionen in skickar andra signaler och likaså prästens klädsel. Mässhaken stack säkert inte av lika mycket ursprungligen som den gör nu . Kanske skulle vanliga kläder förtydliga budskapet att det är vi alla tillsammans som firar Kristus triumf?
NV jag glömde fråga dig vilken rit du tycker är tydligare och hur?
/Anneli
Jag skall förtydliga:
Det är främst tillämpningen av den moderna riten som i vissa fall är ytterst otydlig.
Jag gillar såväl den äldre som den nyare formen av den romerska riten. Därtill är jag förtjust i Chrysostomosliturgin. Övriga västliga, östliga och orientaliska riter har jag inte stött på så mycket.
Så länge inkarnationens mysterium och kontinuitet med skrift, urkyrka och senare tradition är tydligt närvarande är jag nöjd och tycker att tydlighet är närvarande. Det är deltagandet i inkarnationen som är syftet med att Jesus säger ”om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet” o.s.v. (Joh. 6:53ff).
Mässan är inte en stund då vi hänger tillsammans och talar om vad för förnurliga tankar vi lyckats knåpa ihop på kammaren; mässan är möjligheten till att delta i inkarnationen, att själv inkarneras i Kristus.
Kan man göra detta utan mässkläder och procession? – säkert.
Bör man göra det? – nej, det är en del av den djupa symbolik och traditionskoninuitet som är det arv vi som kristna har att förvalta.
Skall prästen symbolisera Kristus? Ja, absolut! Jag är ointresserad av vem privatpersonen som står därframme är. Hans handlingsmönster(liturgiska rörelser), kläder och ord skall endast syfta till att peka på Kristus, inkarnationens medel och mål.
NV,
Jag håller med dig om att olika riter på det hela taget är berikande och att vi för att inte bli historielösa behöver ha kontakt med traditionen och ursprunget. De är en tillgång.
I stort sett är det också fascinerande och positivt att se hur kristendomen påverkats av sin omgivning. Jag har inga problem med att vindruvorna ursprungligen var en romersk begravningssymbol för evigt liv, syftande på hur den grekiske vinguden Dionysos dog och återuppstod.
Men triumftåget som lån tycker jag inte om. I ursprunget förödmjukades de fångar som tagits och visades upp i vagnar inför folkhopen innan triumfatorn till sist kom i sin vagn. Det är inget som hör hemma i en mässa eller gudstjänst anser jag.
Vi är också överens om att eukaristin är det viktiga inslaget i mässan, att få ta del av Krisiti kropp och blod.
Jag vet att man traditionellt tolkar det som att prästen symboliserar Kristus, men det stämmer inte med vad som faktiskt sägs. Prästen berättar i stället om vad som hände, ”I den natt då han blev förrådd..” och gestaltar det. Det är fantastiskt att denna berättelse levt i runt tvåtusen år.
Men ordalydelsen säger oss alltså att prästen inte symboliserar Kristus utan gestaltar berättelsen. Det är heller inte prästen utan Gud som åstadkommer förvandlingen av bröd (nåja) och vin till Kristi kropp och blod. Gud skulle klara det även om någon annan än prästen stod för ceremonin, det är jag övertygad om.
Du kan skilja på prästens roll och prästen som privatperson, men hur hjälper man alla dem som inte klarar det lika bra? Jag tror att det är centralt och att mycket av det elände vi ser nu med sexuella övergrepp och mörkläggning delvis beror på att vare sig lekmän eller präster klarar av att skilja på roll och privatperson.
/Anneli
Vad roligt att vi är överrens om så mycket.
Vad gäller druv- och triumfsymbolik är en aspekt av att använda symboler som du säger att rakt av alludera på tidigare ceremonier (el. vad det nu må vara).
En annan viktig aspekt av att använda allusioner är att man får möjlighet att korrigera den bild man använder – e.g. vi har den sanna eviga triumfen där vi visar att Kristus har besegrat ondskan och döden, och öppnat portarna till Guds rike, inte någon sådan där fjantig liten världslig triumf som handlar om blott världsliga erövringar.
Ett annat exempel är skapelseberättelserna som är väldigt lika andra skapelseberättelser som fanns vid den tiden. Det man säger med att använda en nästan likadan – justerad – skapelseberättelse är att man understryker något som skiljer sig i den egna läran jämfört med hur den andra skapelseberättelsen använts – typ: vi anser också att världen är skapad av det gudomliga men vi menar att det bara finns en god Gud som gjort detta (inte någon demiurg som skapade det onda fysiska som en kontrast till det goda andliga), för vår Gud konstaterar dessutom att det han såg då skapelsen var färdig ”var gott”.
Vidare var bilden av Kristus som ”Konungen” väldigt populär under WW1 och WW2 för att kontrastera alla enväldiga kejsare och politiska härskare som gick i krig och annat hemskt.
Huruvida man historiskt lyckats förmedla det goda i denna korrigerande användning av symboler är dock en annan fråga.
Vad gäller nattvardens instiftelse bör understrykas att det är hela nattvardsbönen som anses konsekrerande, inte blott instiftelseorden. Det finns till och med urkyrkliga nattvardsböner som inte ens har med instiftelseorden. Det instiftelseorden dock berättar om är vad som skall göras vid en eukaristi: ”han (1)TOG BRÖDET, (2)TACKADE, (3)BRÖT och (4)GAV åt lärjungarna och sade så ofta ni GÖR detta (5)GÖR DETTA TILL MIN ÅMINNELSE”.
Jag tror det typ är de fem delarna som är viktiga. Det kan vara något mer eller mindre, jag kommer inte ihåg exakt, och har inte tid att kolla upp det just nu.
Poängen är att prästen åter-agerar den ENDA första och eviga eukaristin, och då kan han i sin roll inte vara något annat än en symbol för Kristus.
Han gestaltar således inte en berättelse om och om igen. Det kan man däremot hävda om man kalvinist och inte anser nattvarden vara något annat än just åminnelse av Jesus; men hade det varit fallet hade han ju inte sagt åt oss att GÖRA detta utan ”så ofta ni kommer ihåg detta gör det till min åminnelse” – typ.
Tack för en trevlig och givande diskussion, och ursäkta mina skrikiga versaler – jag kunde inte komma på något sätt att göra snygga understrykningar el. dyl. istället.
NV,
Det är roligt med någon som har samma intresse för historiska sammanhang som jag själv!
När det gäller att korrigera andras symboler och berättelser har du säkert rätt, alla religioner anser nog att de gör det. Det är ju också samma existentiella frågor människan oavsett var i världen och i tiden man levt sysslat med i hela vår historia.
För de tidiga kristna gällde det ju dessutom att överleva. Man stack ut mindre om tog över befintliga symboler och gav dem en ny innebörd. Så var fallet med vindruvorna t.ex.
I senare tid kan vi jämföra med hur den homosexuella subkulturen gett ny betydelse åt etablerade symboler, fenomenet kallas ”camp”.
Ett rörande exempel är S:t Sebastian, som blivit ett inofficiellt skyddshelgon mot hiv/aids. Han var ju ursprungligen skyddshelgon mot pesten så det ligger förstås nära till hands.
Ja själva kärnan i inlägget här är just vad symbolerna och handlingarna betyder. Finns det anledning att ändra på eller byta ut dem så att det kristna budskapet lyfts fram bättre?
Vad det gäller prästens roll så har vi lite olika åsikt, jag ser det som att präster ska leda mässan, men inte vara Jesus. Men vi kan tyvärr inte resa tillbaka och fråga Jesus om hur han egentligen tänkt sig det hela. Ville han alls ha en kyrka?
Tydligen lyckades jag med detta inlägg fånga intresset hos flera läsare och vill passa på att säga att jag är glad över att fler än du känt sig inspirerade. Tanken är inte att leverera färdiga svar utan väsentliga frågor att fundera på.
/Anneli 🙂