Kärlek

Förälskelsens berusning o Kärlekens kraft

Det slog mig när jag svarade på Irenes inlägg om Bhutan att de flesta kristna kyrkor sällan framhäver den mänskliga kärleken som en  g-domlig kraft i sig.

Vi ser bröllopskort o barndopsbilder men sällan man o kvinna hand i hand eller med blickar enbart för varandra. De där ögonkasten som går ut ur sin bild o når oss betraktare på ett underfundigt livgivande vis.

Och om dessa bilder uteblir  så kanske även  ”det nära” uteblir och kärlek blir en intellektuell eller teologisk fråga. Förvisso kan jag nu vara politisk korrekt o tala även om bilderna på homosexuell kärlek eller förälder-barnkärlek men det vill jag inte: alltid vara politiskt korrekt. Det räcker med att börja med man o kvinna… oavsett ålder.

Kan ni påminna er en katolsk bildvärld som förmedlar det jag talar om?

Vad är ert bildminne när det gäller det katolska?

Är det inte som mitt:

  1. 1. Påve o kardinaler
  2. 2. Präster
  3. 3. Munkar o nunnor
  4. 4. Klungor av välklädda (lite grå) människor samman med en präst
  5. 5. Ungdomar med en präst eller diakon
  6. 6. Sammanslutningar vid ett kaffebord
  7. 7. Uppställda människor på rad
  8. 8. Kyrkor
  9. 9. Vatikanen

Vad tänker ni?

Är inte Kärleken g-domlig?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

14 svar på Kärlek

  1. Irène Nordgren skriver:

    Agneta

    KM bildmaterial består approximativt till 80 % av kyrkointeriörer ………

    // Irène

  2. Gert Gelotte skriver:

    Agneta,

    du har träffat huvudet på spiken. Även om det förnekas å det ivrigaste, så är helt vanlig kärlek, den vi inte kan leva utan, sedd över axeln i kyrkan. Ju mindre fysisk desto frommare och mer eftertraktansvärd anses kärleken vara.
    Tänkvärt är att när vi till vardags och utan att tänka oss för säger kyrkan, så menar vi antingen en byggnad eller en grupp celibatärer.

    Gert

  3. Bengt Malmgren skriver:

    Agneta! Bra skrivet. Visst är kärleken gudomlig. Bibeln och Kyrkans teori vibrerar av detta budskap som väcker genklang i mitt hjärta.

    Desto större då kontrasten mot den bildvärld du målar upp där symboliken idag inte fungerar så som den skulle, utan ger felaktiga associationer.

    Skall vi fortsätta att tala om bildvärld och förhoppningar på påve Franciskus, så ser jag en ny bildvärld emanera från honom: Åker i enkel bil, bär själv sitt resebagage, nära folket, tvättar fötter, träffar människor i fängelser, i Rios slum etc

    http://pinterest.com/pin/492088696755190460/

    Korset pekar i två dimensioner, den vertikala och den horisontella.
    Den vertikala, gemenskapen med Gud symboliseras av prästen som förrättar mässoffret. Det horisontella, gemenskapen med människor, kärleken, barmhärtigheten symboliseras av den mänskliga gemenskapen. Kyrkan finns i skärningspunkten mellan dessa två dimensioner. I förening bildar de en helhet som blir meningsfull.
    Att renodla det vertikala urartar till religiöst utanpåverk, att renodla det horisontella lämnar människan kvar i sina grundläggande svårigheter och tar inte in korsets frälsande kraft.

  4. Agneta Sofiadotter skriver:

    Bengt, Gert o Irene o alla andra

    En konstnär beskrev bilden som ett språk i sig. Vi har ordets språk. Bildens. Musikens. Naturens. Djurens. Dansens o rörelsens språk. Jesus själv som jude dansade säkert eftersom judar kan dansa i bön eller vagga/röra sig.

    Kärleken kan vara det sjunde språket. Ögonens möte vid något som är utan slut. ”Det andra” vars språk vi aldrig kan kontrollera. Ett G-domligt språk utanför vår räckvidd. Kärleken söker upp… den låter sig aldrig sökas. Är inte det ett …annat språk? Eller ens ett språk?

    Vi har fotografiet som en konstart. Det är oerhört viktigt vilka bilder man förmedlar… för när man läser en tidning så kan fotografiet vara det som man ser innan man läser rubriken. Det gäller även Signum o KM o det gäller kanske även våra bloggar. Såg ni min rubrik eller såg ni det underbara kungaparets puss när ni såg mitt inlägg?

    De största svenska fotograferna typ Anders Petersen, Sune Jonsson, Christer Strömholm visste att fånga ögonblicken. De människoansikten som igenom tovighet, rynkor, smutsiga kläder o för vanligt folk vidriga omständigheter ler ömt o kärleksfullt antingen mot oss betraktare eller mot en käresta. När får dessa bilder plats i KM eller Signum?

    De finns ofta i en tidning… vet ni vilken? Jag säger det inte så får vi se om ni minns vilken.

    När det då gäller Fransiskus så skulle jag säga att hans namne den helige Fransiskus verkligen blev till en världsbild. Där han matar fåglar. Talar med djur. Att påven Fransiskus gör det enkla o det människo-nära o det som är vanligt för vanliga människor är bra. Självklart.

    Det är självklart (o det är det som är så sorgligt att det först nu är självklart).
    Även jag som så kyrkfientlig har börjat hoppas… lite lite granna.

    Men åter till bilden av den vanliga människans allra vackraste g-domliga ögonblick. Bilderna som får direktkontakt med våra hjärtan. Var är dom i religionerna… i det katolska rummet? För betänk mina vänner… om folk som håller kärleken ständigt vid liv helt plötsligt vågade säga till den andra i det vapenhuset ”min älskade” ”lilla du” eller vad som … Eller som en puss på näsan. En hand i hand. En strykande hand o ett kärleksord mellan två gamla …lika kära.

    Vilken makt över prästmakt skulle inte tona upp sig? Vilken makt över det stela….det som är så stelt att man (folk) kan bli rädda …skulle det inte vara. Denna mjukhetens enorma erfarenhet.

    Så ock om de evinnerliga dötrissta bilderna på präster o uppradade människor med präster byttes ut o fylldes med bilder av god fotografisk kvalite där man känner fotografens egen kärlek till det g-domliga…… då blir något mer fyllt i bild o betraktare.

    Kärleken.

    Vad tänker ni?
    Agneta

  5. Irène Nordgren skriver:

    Agneta

    Bilden av att ”Gud är kärlek” kan för mig inte bättre bildmässigt åskådliggöras än av kardinal Burke i sin cappa magna eller rättare sagt cappa maxima.

    Jag har antagligen fått den på hjärnan just därför.

    Bilden av kardinal Burke framme vid altaret och hans cappa maxima fortfarande på väg runt kvarteret in genom huvudingången för att också ta sig fram till altaret……..

    Kan du tänka dig ett mer SUBLIMT uttryck för Guds Kärlek ?

    // Irène

  6. Agneta Sofiadotter skriver:

    Irene o alla

    Jag har oxå fått den bilden på hjärnan o jag tänkte på den när jag skrev kommentaren ovan.
    Min fråga är: vet dessa prelater i lyxig prästskrud o vräkiga prästbilar vad bild är? Vad är deras utbildning-vad är deras kallelse?

    Varning för vad vissa kallar stygghet!
    En man som Burke är inte helt olik pressens bimbo nr 1 Paris Hilton o det finns något intelligensbefriat i kvinnor villigt visar bröstvårtor o obefintliga stringbyxor på bild inför en hel värld. Dess motsats-motsvarighet är Burke …o det är kyrkans bild.

    Sedan kvarstår frågan från min förra kommentar: Kan ex. KM revolutionera ett budskap o en tidning genom att införa kvalificerad bildjournalistik där kärleksfulla bilder står i fokus? Alltså en reducering på 75-85 % av alla de exempel av bilder jag nämner i inläggets början.

    Agneta

  7. Samuel Johansson skriver:

    Agneta, Irène.

    ”Varning för vad vissa kallar stygghet!”

    Vår kritik av Kyrkans maktfullkomliga potentater kan knappast bli för ”stygg”. Din träffande karakterisering av Burke som bimbo och Irènes satir av samme kardinal är lysande, fullt i klass med Stephen Colberts ”stygga” avklädning av den amerikanska högern (kan ses närsomhelst på Comedy Central i The Colbert Report).

    Påven är Burkes raka motsats och gör allt för att distansera sig från kurialernas kejserliga fasoner. I Italien och nu i Brasilien sätter han en ära i att vara så nära folket som möjligt och kallas nu ”hela världens församlingspräst” av världens främste vatikanist, John Allen på NCR. Ödmjukhet, enkelhet och omsorg om ”dessa mina minsta” är den här påvens signum. Vet någon när något liknande hände senast?

    Mot Burkes själsfränder, fariseerna, var Jesus oresonligt ”stygg” eller snarare heligt rasande. Han rasade mot deras omsorg om sin stass, mot deras framhävande av yttre tecken på ”värdighet” och ”rättfärdighet”, mot deras kärlekslösa paragrafrytteri – allt detta gjorde dem till ”vitkalkade gravar” med Jesus egna ord, eftersom de försummade det som är viktigast i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet.

    Påven är en sann kristen därför att han praktiserar Kristi sanna lära. Motsatsen heter fariseism.

    Samuel.

  8. Irène Nordgren skriver:

    Samuel

    ”det som är viktigast i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet.”

    ”Påven är en sann kristen därför att han praktiserar Kristi sanna lära. Motsatsen heter fariseism.”

    Jag kan inte få det till annat än att de 2 föregående påvarna har haft starkt fariseiska drag.

    Såväl JP2 som B16 har starkt främjat orättvisa i världen. Att som högsta ledare premiera, belöna och främja enbart personer och grupper som delar ens egna egna åsikter är i högsta grad ORÄTTFÄRDIGT.

    Att OBARMHÄRTIGT utöva sin bestraffningsmakt mot oliktänkande är just motsatsen till BARMHÄRTIGHET.

    Att med bokstaven döda tusenåriga heliga skrifter och och vägra sätta sig till bords och äta med alla sina kristna bröder och systrar är så långtifrån kristet man kan komma.

    Bevis för detta är att många just därför NU utropar ”Äntligen en kristen påve / Påven är en sann kristen ”

    Jag nöjer mig tills vidare med att säga att Franciskus under sina första månader som påve visat starkt kristna karaktärsdrag.

    Men inte förrän i konfliktsituationer visar ledare vad de går för. Franciskus inget undantag.

    // Irène

  9. Agneta Sofiadotter skriver:

    Vänner, låt oss gå tillbaka till frågan om varför det är så svårt för kyrkan att bejaka mänsklig kärlek istället för kärlek till påve, kyrka, o dogmer o ritualer. Att påven nu upplevs som ”fint kristen” därför att han är Burkes motsats, bevisar hur lite vi har tilltro till vår egen mänskliga inbördes värme o kärlek. Vi hänger glorior på påvar för än det ena o än det andra de gör.
    Benediktus för sin teologi, Johannes för sin religionsdialog, Fransiskus för att han är enkel.

    Det säger egentligen ingenting, sorry… vi sitter i samma eländiga religionsbåt som genom hela historien om vi inte kan visa kärlek o ömhet mot vår nästa o skapelsen (djur/natur) …här o nu. Detta devota med fokusering på påve är inte riktigt friskt. Vi vet ju att påvar har gjort mkt fel …det är dax att vakna upp o ta eget ansvar för den egna o gemensamma g-dstron.

    När ska katoliker framhäva den varma nära kärleken som de bär i sig själva? Den g-domliga närheten man kan känna till o för en annan människa som kanske inte är katolik …inte troende.
    När ska bilderna av de uppradade människorna som vill stå nära prelater släppa?

    Jag tänker med ömhet på Primo Levi som efter o under sin tid i koncentrationslägret skrev dikter under det att han såg massavrättningar på sitt eget folk. Denna dikt skrev han 28 dec. 1945

    ”Trötta följeslagare, jag ser in i ditt hjärta,
    kamrat i plågan, jag läser dina ögon.
    I ditt bröst råder kyla, hunger, intet,
    din sista värdering har du slängt.
    Gråa kamrat, förr en kraftkarl,
    med en kvinna vid din sida.
    Tomma kamrat, utan namn,
    man ödelagd till tårlöshet,
    så fattig att du inte ens har ont,
    så trött att även fruktan har släppt,
    kraftkarl som har tömts på all kraft.
    Om händelsevis vi skulle mötas igen,
    därute, i den vänligt soldränkta världen,
    med vilket ansikte skulle vi då se på varandra?”

    ”I den vänligt soldränkta världen”… oerhörda ord i sitt sammanhang. De gör ont i mig. En ung judisk man stapplar ut i den kristna soldränkta världen.
    Med vilka ansikten ser vi på varandra i den soldränkta religiösa världen?
    Vilka Bilder sänder vi ut?

    Agneta

  10. Krister Janzon skriver:

    Agneta,

    Den ena kärleken utesluter inte den andra. Om den får göra det så åker ”många bebisar ut med badvattnet”. Jag vet att du menar så väl, men jag har svårt att i en och samma inläggstråd hantera vackra ord om kärlek med dribblande och övertolkningar som gjordes när en person för 14 dagar sedan skrev på bloggen här: ”Jag tillhör dem som är mycket entusiastisk över den nye påven. Min första tanke när han blev vald var ”Wow! En kristen påve!”. Han lever verkligen i Kristi efterföljd. Hans enkelhet, hans ödmjukhet.

    Han har framhävt andra vatikankonciliet som den helige andes verk. Det lovar gott och kanske kommer det att leda till förändringar vad gäller kvinnors och homosexuellas status i kyrkan, tidigare än vi tror.

    Det är sammanhanget som ger sanningen åt enstaka fraser.

    Tack för din citerade dikt!

    Krister

  11. Agneta Sofiadotter skriver:

    Hej Krister,

    Nu förstår inte jag dig.

    Menar du kärleken till påven jämte kärleken mellan människor?
    Har du inte missat något nu, Krister?

    Det finns mellantoner och framförallt tycker jag det inte är jämförbart att älska en påve såsom man älskar en käresta. Har du helt missat poängen? Jag ifrågasätter kyrkans bilder av sin tro. Hela ämnet är om kärlek o aldrig i livet tror jag på att den ömma hela kärlek man kan känna för sin närmaste/käresta är exakt samma känsla av kärlek till en Benediktus eller Fransiskus. Det är trams o håller inte. Jo, om man vill förytliga allt eller
    vara fromlig.

    Agneta

  12. Agneta Sofiadotter skriver:

    Är ”älska din nästa som dig själv” …ett kristet ok?

    Borde det inte räcka med respekt eller acceptans….

    Skulle inte de varma goa ögonblickarnas bilder få vara just vad de är…ögonblick av kärlek…utan att man hängdes på kravet av att som kristen älska en påve?

    Har vi slått en knut på vår egen svans?

    Agneta (obs tänker högt)

  13. Krister Janzon skriver:

    Agneta,

    Jag menar att all det som är kärlek är viktigt och sant. Fysisk, psykisk, andlig, attraktioner, omsorger, nyfikenheter. Även oestetiska och troligen oetiska kardinalet, både höger och vänster.
    Fast självfallet finns det många handlingar och tankar som inte är kärlek.

    Jag kan nog nu inte göra mig mer förstådd av dig, tror jag. Du ställer för mänga frågor, för min smak. Hopp om förståelse finns alltid, men får leva i det fördolda. Jag ser just nu en mycket vacker och gripande film med Polanski, om hans liv – finns säkert på SvT Play.

    Krister

    PS Visst behöver inte påvar ”älskas”, men lyssnas till i god tro.
    Kärleken får inte vara ett tungt ok, som påläggs en av någon annan.

  14. Agneta Sofiadotter skriver:

    Krister,

    Jag ställer en egentlig fråga inför ett brännande mkt svårdiskuterat ämne…

    Hur ser den katolska bildvärld ut som skildrar mänsklig varm o öm kärlek mellan man o kvinna o som kan balansera upp den bild av Katolsk tro som bara kyrka dvs

    1. Påve o kardinaler
    2. Präster
    3. Munkar o nunnor
    4. Klungor av välklädda (lite grå) människor samman med en präst
    5. Ungdomar med en präst eller diakon
    6. Sammanslutningar vid ett kaffebord
    7. Uppställda människor på rad
    8. Kyrkor
    9. Vatikanen

    Sedan kommer det alltid när jag för in ett ämne spreta lite hit o dit. Och varför inte…..
    Vi är ju människor som ska beskriva o leva i det svåraste av allt: kärlek. Det mest ömtåliga.
    Vi måste få tala om det.
    Vi måste få våga beröra varandras hjärtan genom att tala om det … i romerska katolska kyrkan.

    Ju längre bort från ytterligheter som Burke o Paris Hilton och ju längre mot mittfåran vi går desto mer vårdar vi kärleken oavsett kön ålder o ras. Det kan gestaltas i bild och ord. Mellantoner som inte är till för att håna eller skada utan lyfta fram det gåtfulla…enkelt gåtfulla. Det mänskliga i dess allra ömmaste färg.

    Agneta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *