-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Hbtqi-frågan i olika kyrkor
- Charlotte Åkerlind om Vilka katolska predikanter – läs influencers – anser Stockholms katolska Stift ska stödjas och vilka ska motarbetas?
- Irene Nordgren om Biskop Anders Arborelius ”Får jag frågan att bli påve säger jag ja”
- Irene Nordgren om Svar från biskop Anders
- Gunnar Eriksson om Svar från biskop Anders
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: september 30, 2011
Som fåglarna
Tack för all uppmuntran. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva här igen men så plötsligt en dag infann sig ett vidunderligt lugn och en stolthet och allt kändes så naturligt rätt. Mitt bidrag blir vad det blir o … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
11 kommentarer
11 svar till ”Som fåglarna”
Agneta.
Re: Sjunga med fåglarna. Eller änglarna.
En viss Liselotte J Andersson skriver på ärkeängeln St Mikaels dag idag:
”Åsynen av en ängel tycks fylla en människa med helig bävan. Ändå är det tydligt att dessa Guds budbärare inser sin underordnade betydelse. Johannes, som i sin uppenbarelse har många änglasyner vill falla ner och tillbe, men får veta: ”Nej, inte så. Jag är Guds tjänare liksom du och dina bröder, som har Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbe.”
Vi människor har goda skäl att vara stolta. Endast Gud är värd vår tillbedjan.
Samuel.
Samuel du skriver:
Så sant.
Krister
Krister,
Angående ditt citat som jag tycker var mkt tankeväckande om än säkert naturligtvis ett generaliserande. Generaliserande som metod för tankeprocess dock, den lät:
”Francois Refoulé:
”Vi protestanter tror för mycket bara på Gud – och för lite på Kyrkan. Ni katoliker tror för mycket på Kyrkan – för lite på Gud”.”
Och Samuels ”Vi människor har goda skäl att vara stolta. Endast Gud är värd vår tillbedjan”.
Så är väl ändå katoliker mer stolta än protestanter över sin kyrka men vem är stoltast över sin tro på Gud?
Jag vet att det är en fråga som bara kan få ett högst subjektivt svar men jag tror att alla känner något inför frågan.
Mitt svar angående vem/vilka jag upplever stoltast blir: Frälsningsarmen.
För vad utmärker den stolthet som känns genuin och bärs av en troende? Ödmjukhet, vidsynthet, visshet, allvar, ansvar, ärlighet, enkelhet, rakhet, icke-makt, icke-ego?
Men även sspx kan nog verka stolta … men vilken stolthet är det…
Stolthet som signum…hmm…intressant.
// Agneta
värdighet— resp— stolthet—resp—arrogans
det går att smaka på orden och tänka på religiösa samfund
Agneta, Krister.
Ordet stolthet kan användas på en stor mängd sätt. När jag skrev om vår stolthet syftade jag på den alla människor har goda skäl att känna genom sin blotta mänsklighet. Stolthet i sin renaste form om man så vill, utan andra attribut än dem vi delar med samtliga människor.
Vem som har skäl ”att vara stoltast över sin tro på Gud” föresvävade mig inte. Om vi ska använda superlativ så menar jag att vi har störst skäl att vara stolta över att det allra största och mirakulösa av väsen utgör urbild, förlaga, till oss. Till de högsta förmågorna vi besitter.
Att vara mänsklig är att vara gudomlig, som ju Jesus också säger när han kallar oss gudar.
Långt innan jag konverterade var Tranströmer en av mina favoriter och dikten Romanska bågar en juvel i kronan, och som ni säkert förstår är det därifrån jag hämtat tankefiguren – ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! … ” – inte från den lutherska eller väckelsekristna betoningen på vår andliga fattigdom och syndfullhet.
Annars håller jag gärna med om den offentliga bilden av Frälsningsarmén; de lever som de lär.
Samuel.
Samuel,
Jag vet att du menade så men det hela började med att jag skrev att jag var stolt … och menade… att jag var stolt över KV. Du skriver stolt som människa inför Gud.
Jag funderar.
Vem är stoltast för sin tro … får en barnslig touch o det är jag väl medveten om. Likväl finns det något i hela det vårt skeva diskussionsförlopp. Och jag kan göra en sammanfattning som känns bra för mig:
Den helige Ande’s hus är det hus där värdigheten bor. Inte stoltheten o framförallt inte arrogansen utan just där värdigheten bor. Endast värdigheten för människan till en ljuvlig resa inåt.
Agneta
Vill gärna lyfta fram din lysande formulering jag tror du syftar på från originalinlägget:
”människors fingrar dansar över tangenter i glädje över att änteligen kunna få uttala sig… då ingen katolsk överhets luppskhet kan göra illa och människors strävan efter en kärleksfull och rättvis värld kommer i form av tangentrevolutioner och googlekoncilier. ”
Agneta.
Människors relation till ord är fascinerande. Orden har oftast en fast kärna, men vi kan uppfatta dem på olika sätt. Och de flesta ord kan ha en mängd betydelser och funktioner och vi fastnar för olika aspekter av dem.
Det du lägger in i värdighet, ingår som konnotationer i min användning av stolthet. Men stolthet kan slå över i hybris och arrogans, vilket ordserien man-macho-machismo visar, så man behöver vara på sin vakt.
Samtidigt har uttrycket ”ett människovärdigt liv” spelat en viktig roll i min livsresa, vilket korresponderar med ditt uttryckssätt ”människors strävan efter en kärleksfull och rättvis värld kommer i form av tangentrevolutioner och googlekoncilier.”
Lysande och träffande formulerat! Vi befinner oss i en intellektuell revolution där alltfler människor upptäcker förmågan och förmånen att formulera sig i skrift – materialisera sina tankar – och så ta makten över sina liv.
Som du skriver: ”människors fingrar dansar över tangenter i glädje över att änteligen kunna få uttala sig… då ingen katolsk överhets luppskhet kan göra illa”
Samuel.
Ja, som konnotationer.
Men…
Vet du, det går också att smaka på ord.
Pröva medan du läser.
Värdig
Stolthet
arrogans
Och om jag gör det.
Värdig —kommer någonstans vid magmunnens öppning nära hjärtat—värme—-höga valv
stolthet—–ligger ute på tungspetsen—fjärilslätt—luftighet
arrogans —–i halsen bakom mandlarna—morrande—-skuggbildningar
Ordens värld säger visa ting. De har vandrat o stannat. Fyllts av historiska vingslag o framförallt mänskliga känslor.
I vår tid farligt nära en haverering – sekularisering.
Jag älskar ord som ligger nära magmun och hjärta. Tyvärr är de ofta ord som glömts bort.
Rättfärdig har blivit schysst. Nåd har blivit flow. Etc.
Kanske är jag romantiskt högfärdig för det kan ju vara så att unga människor känner detsamma för ordet flow som jag känner för ordet nåd. Men faktum kvarstår i alla fall i min värld…ordet flow ligger fjärilslätt ytterst ut på tungspetsen.
Gud är ett konstigt ord. Ibland tycker jag det är ett fult ord. Har aldrig gillat bokstaven u. Varför har svenskan fått ett så fult ord för att beskriva det allra viktigaste kan jag tänka.
Men trots det känns ordet ”Gud” i min kropp som kommande från ingenstans men varande överallt.
(förlåt om jag kommer från ämnet … är fortfarande i ateljen … o bör gå hem … men din text gav mig inspiration …lite flux som dom säger)
Agneta
Förresten jag kom inte från ämnet. SOM FÅGLARNA.
Dessutom är det ju jag som är boss här visavi mitt inlägg.
Yes.
Nu går jag hem.
Agneta.
Trevligt att med en text kunna ge lite flux.
Som språkvetare blir man förtjust över att träffa på texter, författare, som förhåller sig så innovativt till ord och mening som du gör; det här med ord från ”magmunnens öppning” var helt nytt för mig; ditt egensinniga sätt att smaka på ord och karaktärisera dem poetiskt som valv, luft, skugga brukar stå att finna i högstämda dikter.
Ett konstverk som det senaste av din hand vill jag helst inte röra; det befinner sig bortom bedömningar om rätt eller fel, men vi skriver trots allt på ett debattforum.
Så jag citerar: ”Ordens värld säger visa ting. De har vandrat o stannat. Fyllts av historiska vingslag o framförallt mänskliga känslor.”
Det är ofrånkomligt att ords innebörd färgas av de erfarenheter man gjort i samband med att de uttalades och införlivades, från vems mun och i vems intresse och tusen andra omständigheter, men trots ordens mångtydighet och versatilitet är de huvudsakligen att betrakta som överenskommelser om vad som är deras kärnbetydelse. Deras andemening.
Till kärnmeningen går det att lägga lager, fält, aspekter av bibetydelser precis som du gör, unika för var människa, var situation.
Samtidigt är det av vikt att kunna formulera en insikt som att ”det kan ju vara så att unga människor känner detsamma för ordet flow som jag känner för ordet nåd”. Språk är både en personlig och allmän egendom. Och som du skriver fyllt av historiens vingslag.
Gudsordet är ett annat kapitel.
Samuel.