-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Hbtqi-frågan i olika kyrkor
- Charlotte Åkerlind om Vilka katolska predikanter – läs influencers – anser Stockholms katolska Stift ska stödjas och vilka ska motarbetas?
- Irene Nordgren om Biskop Anders Arborelius ”Får jag frågan att bli påve säger jag ja”
- Irene Nordgren om Svar från biskop Anders
- Gunnar Eriksson om Svar från biskop Anders
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: september 13, 2011
Åke Bonnier gör det bekvämt för sig
”Älska och gör vad du vill! ” Augustinus slagord blir rubrik på Åke Bonniers blogg. Bonnier skriver ”Ett samhälle där det blir verkligt viktigt att älska Gud, medmänniskan och sig själv – i det samhället råder friheten att göra vad … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
11 kommentarer
11 svar till ”Åke Bonnier gör det bekvämt för sig”
Irène.
”kärleken är det kristna budskapets hjärta”
Det finns bokstavligen lika många aspekter på kärlekens många ämnen som det finns människor; för att kunna älska en människa måste man lära känna henne och gå in i en ömsesidig relation, men det finns åtminstone ett par saker som kärlekshandlingar har gemensamt.
Det ena är viljan att hjälpa – vi är alla nödställda i någon mening, vi är behovets barn. Det andra, förutsatt att man har förmågan att hjälpa, om så bara med sin närvaro, är att det essentiella problemformuleringsprivilegiet måste överlämnas till människan i nöd eftersom varje behov är personligt och situationsbestämt.
Ja, egentligen tror jag att det är just detta Augustinus, Åke, du, såväl som religionsstiftarna syftar på när man använder ordet älska.
Tolkningsföreträdeskampen, splittringarna mellan kyrkor, uppstår när man håller sig till rigida uppfattningar om vilka behov som är legitima och hur dessa ska tillfredsställas.
Samuel.
Samuel
”Tolkningsföreträdeskampen, splittringarna mellan kyrkor, uppstår när man håller sig till rigida uppfattningar om vilka behov som är legitima och hur dessa ska tillfredsställas. ”
Exactement.
”Rigida uppfattningar.”
Om man slår upp synonymer till ”RIGID” får man fram
”stel, hård, oböjlig, osmidig, stelbent, fastlåst, föga anpassbar, omedgörlig, opåverkbar, enögd, fantasilös, förstockad, styv, orörlig ”
Motsatsen är ”FLEXIBEL.”
Och synonym till ”FLEXIBEL” är böjlig, smidig, anpassbar, föränderlig, mångsidig, öppen, rörlig.
”FLEXIBEL” är alltså lika med ”FÖRÄNDERLIG” dvs ”RELATIV” vars motsats är ”ABSOLUT.”
I vår tids ”tolkningsföreträdeskamp ” tar sig inom min kyrka påven tolkningsföreträde genom sitt mantra ”RELATIVISMENS DIKTATUR.”
Påven anser att katolska kyrkan besitter den ”ABSOLUTA” SANNINGEN.
Samuel svara mig ärligt. Tycker du att jag överdriver om jag anser påven ”RIGID” och därigenom orsak till KYRKOSPLITTRING ?
// Irène
Det här är så typiskt romersk katolsk skåpmat.
Att misstolka någon som vågar ge sig ut på hal is och använda sig av kyrkofadern
Augustinus så svårtolkade ord.
Försnäva så att det går att skjuta Åke bonnier från höften.
Under ytan finns säkert nåt om att Augustinus var romersk katolik och därför har vi
ensamrätt på tolkningen av vad han hade att säga till världen.
Vi har sålunda någon slags ensamrätt och ur sådan självförhävelse växer föreställningen
om att romersk katolska kyrkan är störst bäst och vackrast och det enda kristna samfund
som behövs.
Det är tur för oss alla att ”Kärleken överskyler en myckenhet av synder.”
Nej, Irène,
jag tycker sannerligen inte att du överdriver. Jag delar din kritik av påvedömet oförbehållsamt. Påvens exklusiva anspråk på andlig överhöghet över den samlade kristenheten är den ekumeniska rörelsens största hinder. Kyrkosplittringen har sitt centrum i Vatikanen. Detta måste – med Guds hjälp – få ett slut.
Som katoliker genomlever vi en absolutismens diktatur, som är så omedgörlig, så förstockad att tankarna osökt går till kampen mellan farao och Mose. Slaveri är ett starkt ord, men i andlig mening är vi underkuvade slavar, som är utlämnade till en dödlig människas rigida diktat.
Som om vi vore till för att bygga upp och vidmakthålla en syndares hegemoniska status.
Detta är en hybrissynd, som påvedömet drar in oss i; vi behöver en befrielseteologi som gör oss fria att tjäna Gud genom att älska vår nästa på det sätt Jesus visat oss i de mest generösa och konkreta handlingar, men också i sin förkunnelse om att den gudomliga nådens tid brutit in – lagens tid är förbi – genom hans ankomst:
”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. ” Luk 4.
Likt Mose har Hans Küng, som har tillträde till maktens salar, ett gudomligt uppdrag, men för att kunna sätta makt bakom orden behövs det massiva moraliska stödet från miljoner medvetna katoliker och andra kristna som drivna av kärleken till sanningen gör sina röster hörda.
Vi är redan många, men som i de tysktalande länderna tror jag vi i har en tyst majoritet också i vårt land. Också de behöver höja rösten.
Som du vet, Irène, betraktar jag dig som vår anförare. Du har mitt fulla stöd i din heliga eld.
Samuel.
Även jag anser Irene som ”vår” anförare fast jag vet att du Irene tycker det är jobbigt att så vara… o helst av allt vill slippa … men vi finns ju här som de vi är (ofta käbblande sinsemmellan)…
o andra finns back stage
// Agneta
Samuel,
Du skriver:”Nej, Irène,
jag tycker sannerligen inte att du överdriver. Jag delar din kritik av påvedömet oförbehållsamt. Påvens exklusiva anspråk på andlig överhöghet över den samlade kristenheten är den ekumeniska rörelsens största hinder. Kyrkosplittringen har sitt centrum i Vatikanen. Detta måste – med Guds hjälp – få ett slut.
Som katoliker genomlever vi en absolutismens diktatur, som är så omedgörlig, så förstockad att tankarna osökt går till kampen mellan farao och Mose. Slaveri är ett starkt ord, men i andlig mening är vi underkuvade slavar, som är utlämnade till en dödlig människas rigida diktat.
Som om vi vore till för att bygga upp och vidmakthålla en syndares hegemoniska status.”
Jag tycker detta är överdrifter – och det står var och en frihet att hävda både för och emot. Jag behöver för min samvetsfrids skull ta avstånd från dessa överdrifter. Vi behöver inte känna oss förslavade, vi har en god (befrielse) teologi, som ger oss frihet om vi lever den.
Jag ser inte att påven hävdar ” exklusiva anspråk på andlig överhöghet över den samlade kristenheten”. Jag tycker att nuvarande formulering att ofelbarheten är ett misstag, som tvärtom ekumeniken kommer att förändra. Kyrkosplittringen har inte sitt centrum i Vatikanen,
den finns överallt. Och som att vi katoliker vore till för att ”bygga upp och vidmakthålla en syndares hegemoniska status”, det får du mig inte att se det som, Samuel. Jag tycker ofta och mycket om dina tankar, du skriver uppbyggligt, analyserande och besjälat av Kristi Ande.
Men sorry för min del denna gång. Jag förstår dig inte här.
Gud får hjälpa oss alla människor av god vilja. En absolut rättvisa finns inte, däremot en både mänsklig och gudomlig barmhärtighet, som kan vägleda oss.
Krister
Jag undrar om Åke Bonnier försöker formulera samma sak som jag själv var inne på för inte så länge sedan. Om man älskar Gud och s.a.s. har sin skatt hos Gud, kan man inte göra annat än gott. Troligen känner man då också igen det goda hos sina medmänniskor.
Men hur många har sitt hjärta hos Gud om man ska vara helt ärlig? Inte den som bråkar om vad som godhet i alla fall. Där håller jag med Irène.
Knappast heller den som ägnar det mesta av sin uppmärksamhet till ifrågasätta andra människors tro.
Hur ska människorna kunna koncentrera sig mer på Gud och mindre på sig själva ? Det är det stora kruxet.
Anneli
Krister.
Vi inte är ense, men jag vill gärna säga att jag uppskattar din uppriktighet. Bara så kan vi gå in i ett konstruktivt samtal, desto uppbyggligare eftersom du erkänner mig som en person av god vilja. Den erkänslan är ömsesidig.
Men innan vi fortsätter måste jag få ett klargörande om vad du menar med meningen ”Jag tycker att nuvarande formulering att ofelbarheten är ett misstag, som tvärtom ekumeniken kommer att förändra.”
Har inte påven uttryckligen underkänt, avfärdat och dömt ut alla ”religiösa sammanslutningar” som icke genuina kyrkor eftersom de inte erkänner påvens ofelbarhet och överhöghet som Petri successor?
Det jag egentligen vill samtala med dig om är Petrus särställning. Är den verkligen ett ämbete? Är den inte snarare högst personlig såsom allas vår relation till Jesus är personlig?
Jag menar att utifrån Johannes 21 och Petri brev går det att utläsa att kärleken till Jesus är något alla troende kan gå in i och utöva som ”kungar och präster”. Vi har Petrus som föredöme med andra ord. Inte som hegemon.
Samuel.
Irène.
Jag har gjorts uppmärksam på att den kritik några av oss på KV framför mot påven är ”anatema” dvs av en sådan art att vi borde bannlysas från Kyrkan.
Innan jag går i svaromål vill jag påminna om att jag delar den historieskrivning som säger att det är RKK som kanoniserat Nya Testamentet som gudomlig uppenbarelse riktad till hela mänskligheten.
Jag har därmed insett att alla kristna – som tror på NT – är katoliker vare sig de vet det eller ej. Efter JPII:s bön om förlåtelse blev det mig omöjligt att motstå den insikten, särskilt som att påven innehar nyckeln till ekumeniken.
Egentligen är saken enkel. Ingenstans i NT sägs att vår identitet som kristna är avhängig någon annan än Kristus. Det är Jesus ensam som försonar Gud och människa. I övrigt ska en kärleksfull ömsesidighet råda där vi underordnar oss varandra. Någon annan överhöghet än Kristi finns inte.
Jämför mitt språkbruk med det Paulus använder om ”huvudet för kyrkan”:
”Kristus är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” Kol.1:15ff.
De delar av Traditionen som inte harmonierar med apostlarnas vittnesmål är ogiltiga.
Jämför också den utredning Wikipedia gör om kontroversen kring påven under rubriken Primacy of the Roman Pontiff särskilt orden: ”there can be no intermediaries between a Christian and God except for Christ”.
”The doctrines of Papal Primacy and Papal Supremacy are perhaps the greatest obstacles to ecumenical efforts among the various Christian churches. Most Eastern Orthodox Christians, for example, would be quite willing to accord the Roman bishop the same respect, deference and authority as is accorded to any Eastern Orthodox patriarch. They resist, however, granting the Roman bishop special authority over all Christians. Many Protestants are quite willing to grant the Pope a position of special moral leadership. However, they feel that according to the Pope any more formal authority than that would conflict with the Protestant principle of Solus Christus i.e. that there can be no intermediaries between a Christian and God except for Christ.
The doctrine’s reliance on the Scriptural verse ”I will give unto thee”…is interpreted by the Orthodox Church as having a wider application than to Peter alone. Their position is that while the words were spoken to Peter alone, yet they were given to all the apostles equally, that is, the Pope is merely ”Primus inter pares” (First among equals).”
Efter debaclet med De delictis gravioribus finns inget val; den påvliga sens moralen har gått förlorad; medlemmar lämnar i tusental, andra går i inre exil; nu är dags för sensus fidelium att återta initiativet, likt den första pingsten: Spiritus Sanctus som gör Jesus levande för oss. Som gör oss till vittnen. Gudomliga.
Istället för att rebeller som du och jag ska lämna in avskedsansökan borde påven se sanningen i vitögat och böja sig ödmjukt för Kyrkans huvud och äntligen bli en sant kristen ledare, en sådan som St Petrus var.
Samuel.
Samuel
Det biskopen av Rom inte inte vill förstå är att OM han klev ned från SIN tron och gick de ortodoxa patriarkerna till mötes som en LIKE så skulle de omedelbart erkänna honom som kristenhetens FRÄMSTE BISKOP. Därefter skulle samtliga biskopar från väst och öst behövas samlas till ett gemensamt koncilium, det åttonde.
Generation efter generation strider biskopen av Rom om tolkningsföreträdet kring primatet och till på köpet har han haft mage att efter 1870 år skapa sig en ofelbarhetsdogm – också ett starkt hinder för sann kristen enhet.
Tala om påvedömets splittrande manövrar.
”en sådan som St Petrus var” .
Petrus var fiskare och levde i en tid då kristendomen var förföljd. Hans liv var en kamp om överlevnad.
Hemligheten bakom kristendomens snabba spridning tror jag låg i att de första kristna – inklusive Petrus och de första biskoparna av Rom- LEVDE SOM DE LÄRDE.
Och att kyrkorna som institutioner idag tappar medlemmar beror på det motsatta. Vi kristna -inklusive biskopen i Rom – lever inte som vi lär.
Det är ingen skillnad på konflikter och MAKTKAMPER inom och utom katolska kyrkan om vi nu ska hålla oss till den.
”Bannlysas pga av kritik mot påven”
Påvedömets billigaste sätt har alltid varit att skjuta budbärare.
Men dagens masskritik mot påven från främst tysktalande katoliker har försatt Vatikanen i en helt ny och oprövad situation.
De gängse sanktionerna biter inte längre. Tyska katoliker har visat sig resistenta mot sådana.
// Irène
Samuel,
Du skriver ”Jag har gjorts uppmärksam på att den kritik några av oss på KV framför mot påven är ”anatema” dvs av en sådan art att vi borde bannlysas från Kyrkan. ”
Detta är fel. Och skall så vara. Om så framförs så är det privata uppfattningar och tolkningar,
och inte kyrkans.
Tack för din långa, lysande och sanna utläggning av Solus Christus i katolsk tappning!
Krister