-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Hbtqi-frågan i olika kyrkor
- Charlotte Åkerlind om Vilka katolska predikanter – läs influencers – anser Stockholms katolska Stift ska stödjas och vilka ska motarbetas?
- Irene Nordgren om Biskop Anders Arborelius ”Får jag frågan att bli påve säger jag ja”
- Irene Nordgren om Svar från biskop Anders
- Gunnar Eriksson om Svar från biskop Anders
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: maj 3, 2011
Hermes Kriophoros och den gode herden
När Jesus beskriver sig själv som den gode herden i Lukas 15:1-7 och Johannes 10:1-19 använder han en liknelse som hans samtid kunde förstå. Boskapsskötseln var ju en betydelsefull näring inte bara för israeliterna utan i hela närområdet. Goda herdar … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
14 kommentarer
14 svar till ”Hermes Kriophoros och den gode herden”
Mycket i Katolska kyrkan har väldigt gamla rötter. Vissa saker är värt att bevara, annat behöver återupptäckas, något behöver förändras och en del fungerar inte alls i vår tid.
Helgonen som diskuteras på annan plats hör till det som har betydelse om man inte låter innebörden i att vara helgon urvattnas anser jag.
Men tanken på prästen som herde och lekmännen som en flock känns däremot passé, en kvarleva från en tid då gruppen var allt och individen inte hade någon betydelse.
Idag, då även kyrkan är noga med att varje människa har ett värde i sig, borde man nog se sig om efter andra metaforer för relationen präst kontra lekmän och även Gud och människa.
/Anneli
Anneli,
vår tids herdar driver flocken framför sig – gärna med hjälp av hundar. Men jag har fått lära mig att antikens herdar arbetade på ett helt annat sätt.
Herden gick först och hjorden följde eftersom fåren hyste förtroende för herden. Jag vet inte om detta stämmer, vet du?
Hur som helst kännetecknas vår kyrka av att den stora majoriteten katoliker inte hyser något som helst förtroende för dess herdar.
Man kan jämföra situationen i kyrkan med den i östeuropa före murens fall och Sovjetunionens sammanbrott. Ett av skämten löd:
”Om ni låtsas att vi arbetar, så låtsas vi att era pengar är något värda”.
Översatt till katolska förhållande skulle skämtet lyda:
Om ni låtsas att vi gör som ni säger, så låtsas vi att vi lyssnar.
Gert Gelotte
Som universalist är liknelserna om det förlorade fåret och den förlorade sonen två av mina favoriter.
Gud söker upp alla som gått vilse och räddar oss mangrant om han så måste stiga ned i dödsriket för att hämta hem oss till sin himmel. För så gör den gode herden. Ingen lämnas i sticket för alltid.
Liknelsen hos Lukas ställs samman med berättelsen om den förlorade sonen. Miljön är tydligt judisk. Sonen måste ta sig till ett främmande land för att kunna leva ett ”liv i utsvävningar”. Bara i det hellenistiskt dekadenta Romarriket utanför Israel var något sådant möjligt.
I båda liknelserna ligger betoningen på Guds allomfattande kärlek till varje individ. Detta blir ännu tydligare om man jämför med versionen i Matteus 18.
Där har Jesus ställt fram ett barn i centrum och sagt: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” Och han avslutar liknelsen med orden: ”Det är min himmelske faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad.” Jag vill tro att Guds vilja kommer gå i uppfyllelse och att ingen är för obetydlig för att bli föremål för Guds reservationslösa uppmärksamhet.
Dessa liknelser, liksom många andra utsagor av Jesus, visar att han ger varje människa ett absolut värde, en främmande föreställning för hans samtid men som är den yttersta orsaken till vår moderna människosyn.
Gud gav sitt liv för att rädda oss alla utan undantag.
Förlåt Anneli, jag skulle angett ditt och mitt namn. Samuel.
Gert och Samuel,
Ja det beror förstås på vilken innebörd man lägger i benämningen herde och hur man tycker att det fungerar i praktiken.
I liknelsen om det förlorade fåret där Gud gör allt för att rädda den som kommit bort är bilden av herden positiv. Också tanken på att herden går före och djuren tillitsfullt och frivilligt följer efter är förstås tilltalande.
Gert, du har nog tyvärr rätt när det gäller läget idag. Det är mer en fråga om att med olika metoder driver flocken framför sig, än att människorna känner tillit till kyrkans herdar och frivilligt följer dem. Som så många andra goda tankar i Bibeln har vi människor inte klarat av att tillämpa den.
Jag vet inte, men misstänker, att djur fungerade ungefär som idag på Jesu tid. Det vill säga vet de vart de ska gå och har lust att göra det, kan de till och med gå dit på egen hand. Men jag tror inte att någon herde då, lika lite som nu, helt och hållet litade på att alla djuren följde med bara för att han gick i väg. 😉
/Anneli
Man kan tycka att det är onödigt att fästa sig vid enstaka ord och titlar, så stor betydelse har det väl ändå inte vad någon kallas. Det tror jag dock att det har ord påverkar oss, ofta utan att vi är medvetna om det.
Herde som är aktuellt här ger så vitt skilda associationer som en som går före sin hjord, letar efter djur som kommit bort, eller en som driver på med hjälp av sin stav och med hundar. Frågan är om det är klokt att likna prästen, biskopen eller påven vid något som kan tolkas så negativt?
Ett annat problem med just herde är att han är av en annan art än djuren i hjorden. Det är inte något problem när det gäller relationen Gud och människa, men ger inte en sunt förhållande mellan präst och lekman, dvs människa och människa.
Frågan är hur alla dessa betydelser som ligger i ordet herde påverkar oss?
/Anneli
Det är intressant att konstatera hur bibelns berättelser och liknelser ofta ger olika associationer och skapar olika andemening hos olika läsare.
För mig ligger poängen i liknelsen med det förlorade fåret eller den förlorade sonen främst i Jesu vilja att visa att Gud är INKLUDERANDE till sitt väsen. Att Gud är angelägen om vartendaste får.
Jag är därmed inne på samma spår som Samuel
”Dessa liknelser, liksom många andra utsagor av Jesus, visar att han ger varje människa ett absolut värde, en främmande föreställning för hans samtid men som är den yttersta orsaken till vår moderna människosyn.”
Gång på gång visar Jesus på olika sätt hur viktigt och avgörande det är att ingen EXKLUDERAS, lämnas därhän.
Ingen får utelämnas ur gemenskapen.
Inte ens förhatliga tullindrivare eller samarier eller ”dåliga” kvinnor.
Därför märkligt och obegripligt att den kyrka som säger sig ha Jesus som instiftare och förebild har som främste herde någon vars beteende är det rakt motsatta mot den gode herdens.
Som symbol för sin pastorala herdeuppgift har påven ett PALLIUM som delvis är gjort av ullen från 2 lamm.
Till ingen nytta ty påven gör precis TVÄRTOM mot den gode herden.
Våra tiders påvar EXKLUDERAR får ur flocken som de anser inte passar in.
Svarta får tex.
// Irène
Vilket trevligt samtal, kära ni!
Inte minst för någon som till sin förvåning finner sig vara välkommen, inkluderad, i ett annars ganska exklusivt sällskap, trots signifikanta teologiska skiljaktigheter.
Jag försöker ju förena en radikalt progressiv bibeltolkning (vetenskapligt upplyst!) med en klassiskt konservativ bibelsyn – ”summan av ditt ord är sanning” – som enda möjliga grund för allkristen enhet.
Till de vitala dogmerna hör dock inte den kulturellt givna patriarkalismen, som saknar all andlig relevans; påvens apoteos är direkt kontraproduktiv, etc.
Bara en stark lekmannarörelse, ledd av en mångfald av andliga auktoriteter, kan rasera dessa bastioner. Sr Madeleine synes vara en första svala i vårt land. Vågar andra ta bladet från munnen?
———
Somliga metaforer är veritabla springbrunnar av innebörd. Under läsning av Irènes inlägg kommer jag att tänka på den stora fondmålningen av den gode herden i min barndoms sommarkyrka.
Främst i fårahjorden, tätt intill herden, går ”det svarta fåret”, vilket fått illustrera mer än en predikan om att hålla sig nära Jesus. Och så har vi tänkt på alkoholister, narkomaner, kriminella… medan vi speglat oss i de många vita fåren.
Först nu inser jag att konstnären borde använt sig av gråskalans hela bredd istället på samtliga utom det helvita enstaka helgonet längst fram. Min mormor.
Samuel.
Kanske ska man ta liknelserna och hur historiens herdar klarat sin uppgift var för sig?
Liknelsen om det förlorade fåret som visar att Gud bryr sig om och ser varje enskild människa och inte lämnar någon ensam är förstås positiv.
Att som Samuel skriver göra en målning där fåren har olika grå nyanser, är en strålande idé. Det skulle betraktaren omedvetet tolka som att vi alla är olika men ändå hör ihop, i stället för vi som är vita och renhjärtade mot den som svart och syndig.
Sedan blir det problematiskt med dagens herdar/präster som verkar anse att deras roll går ut på att se till att alla människor ska vara likadana snarare än att bejaka varje unik individ.
Ungefär som bilden med herden och de identiska vita fåren och det avvikande svarta. I verkligheten återfinns det nu för tiden knappast närmast herden utan undanskuffat till flockens utkant. Jag kommer att tänka på ett annat inslag från biblisk tid, syndabocken som tyvärr är aktuell även idag.
/Anneli
Universalist? Människan finns bara som person. Här och nu. Med rötter, föräldrar och lärare. Individ i ett sociohistoriskt sammanhang som vi inte själva valt utan mottagit i gåva och arv. Jord, blod, ande. Så skapade Gud oss.
Det finns ingen Människa. Bara människor. Vilket är stort nog.
Inkarnationen förstärker ytterligare denna verklighet.
Jonas H.
Du har så rätt, vi är i första hand människor och har mer gemensamt än det som skiljer oss åt. Berättelserna om den gode herden som fanns i hela mellanöstern visar just det. Den tidens människor ställde samma frågor och hade gemensamma erfarenheter.
Jag undrar hur de frågorna och erfarenheterna ser ut idag?
Visst är vi här och nu. Det är enda vi säkert vet och kan påverka. Samtidigt är det så mycket vi inte förstår helt och fullt, som tiden t.ex. För om vi tror att de som levt före oss kan be för och med oss, så är dåtiden också närvarande nu. Ännu mer svindlande blir det om man tänker att människor i framtiden kan be om våra förböner!
/Anneli
Anneli
Utifrån dagens evangelietext om den gode herden håller en Father Thomas Rosica, CSB
en betraktelse på Zenit
”Of all the images of Jesus throughout the ages, what shows his tenderness and compassion more than the Good Shepherd?”
Ingenstans i betraktelsen finns dock något exempel på att den gode herden också sorterar ut får som han inte tycker passar i hjorden.
Tydligen är det helt OK för vår tids främste herde – som ju ofta åberopar sig på sin bibliska förlaga- att när det passar – så går det utmärkt att utforma sin herderoll efter eget huvud dvs stöta ut får från flocken som herden tycker är besvärliga.
I vår moderna fårflock tycks angrepp från den gode herden själv vara en lika stor fara för fåren som angrepp utifrån.
Jesus Never Ceases to Be the Sheep Gate
// Irène
Anneli
Lite svårt att få till klickbar länk till Zenit
http://www.zenit.org/article-32541?l=english
Rubrik
”Jesus Never Ceases to Be the Sheep Gate ”
// Irène
Irène,
Jag tror att mycket skulle vara vunnet om alla inklusive RKK:s ledning kunde erkänna att det är stört omöjligt att förhålla sig till de Bibliska berättelserna utan att göra tolkningar. Och att dessa tolkningar beror på vilken tid vi lever i, uttolkarens egna värderingar etc. Då kan man också ta dem för vad de är, försök att förstå.
Fr Thomas Rosicas ömsinta tolkning tror jag liksom du ligger nära den ursprungliga tanken med liknelsen. Eller det är min tolkning av vad du tycker 🙂
/Anneli