-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Hbtqi-frågan i olika kyrkor
- Charlotte Åkerlind om Vilka katolska predikanter – läs influencers – anser Stockholms katolska Stift ska stödjas och vilka ska motarbetas?
- Irene Nordgren om Biskop Anders Arborelius ”Får jag frågan att bli påve säger jag ja”
- Irene Nordgren om Svar från biskop Anders
- Gunnar Eriksson om Svar från biskop Anders
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: mars 27, 2011
Sr Madeleine Fredell OP ”En levande tro, kyrkans största utmaning idag”
Läs sr Madeleine Fredell OP helt lysande föredrag ”En levande tro, kyrkans största utmaning idag” ”Utmaningen för en troende människa är att också kunna ompröva sitt svar på frågan varför.så att naturvetenskapen och de existentiella frågorna kan stå i samklang … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
4 kommentarer
4 svar till ”Sr Madeleine Fredell OP ”En levande tro, kyrkans största utmaning idag””
Tack, Irène, för tipset om dominikansysterns teologisida. Vilka intressanta föredrag! Och vilket mod! En svensk katolsk befattningshavare som vågar uttala sig kritiskt om sittande påve! Vilket köttben! Men eftersom min uppfattning om påvedömet är känd använder jag den intellektuella stimulansen till att istället dryfta en annan av de centrala trosfrågor hon tar upp.
Sr Madeleine använder en fri översättning av Jahve i form av ”jag ska bli den jag ska bli”. Maximalt dynamiskt så att säga. De mest initierade lingvister tvistar om vad som är den bästa översättningen av den utsaga Gud gör inför Mose, den som kan sammanfattas ”Jahve är mitt namn”. Att det i översättningen dubblerade verbet (haya) har med ”vara” och ”bliva” att göra är man dock överens om. Om man kombinerar dessa två verb och läser utsagan i ljuset av övriga uppenbarelsen framstår satser som ”jag är oberoende vara”, ”jag är orsakande vara”, ”jag blir vad jag är” etc. som sannolika.
Poängen är att Gud är både varande – absolut integritet – och blivande – i ständig nyskapande rörelse – (som en sann konstnär). Dessa två verb kan mångfaldigas i otaliga versioner, så som Gud valt att uppenbara sig i en oändlig mängd existens- och livsformer. ”Gud är ljus” skriver Johannes. ”Varde ljus! skriver Moses. Och utan ljus/fotoner/elektromagnetism skulle inte en enda atom existera i vårt enorma kosmos.
Till skillnad mot människan kan Gud inte annat än vara sann mot sig själv; Gud är redan det som är människans mål: fullkomlig, men i likhet med människan i en ständigt pågående skapelseprocess av genuint nya varanden. Den gudomliga personen, uppenbarad i den enda etiskt fullkomliga människan, blir till i oss ofullkomliga varelser och gör oss alltmer gudomliga. Vi blir vad vi är.
”Uppenbarelsen är en utvecklingsprocess och pekar framåt, ytterst mot Omega-
punkten, evolutionsprocessens yttersta mål. Uppenbarelseprocessen kommer att
fortsätta till dess Parusin inträder, men samtidigt har fulländningen redan börjat
med det gudomligas människoblivande i Jesus Kristus. Detta får då inte ses som
en slutpunkt, utan som en kallelse att vi i vår tur, som döpta till Kristus, ska
agera som Gud själv i världen.” Teilhard de Chardin citerad av sr Madeleine.
Tack Samuel, för din långa, fina och optimistiska utläggning!
Jag tänker nu närmast på tanken om Guds utveckling, som Teilhard
kunde och vågade uttala, trots det motstånd han mötte.
Igår eftermiddag uttryckte Bengt och Monika Pohjanen liknande
tankar på St Katharinastiftelsen ur egen och ortodox fatabur.
Som du skriver
Samuel
”Poängen är att Gud är både varande – absolut integritet – och blivande – i ständig nyskapande rörelse ”
För människan som befinner sig i TIDEN är det knepigt att i ord uttrycka det som utspelas utanför TIDEN.
Ett annat försök gjorde Torgny Nordin i Svd för några år
”Evolutionen – ”Guds utvecklande och slutgiltiga möte med sig själv”.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=63
// Irène
Sr Madeleine är en sällsynt stimulerande författare, vars skriftställning borde engagera varje tänkande katolsk kristen. Hon rör sig på ett teologiskt djup där den bibliska uppenbarelsen har mycket att säga.
Jag är inte säker på att jag delar hennes syn fullt ut, men jag följer henne gärna när hon vill fördjupa vår förståelse av den av Ordet informerade tron: en tro i handling; en tro i relation; en förvandlande tro. En revolutionerande tro. Hur kan påven sitta i orubbat bo med sådana tunga argument som denna dominikansysters för till torgs?
Att finna att en etablerad katolik som sr Madeleine är för mig mycket överraskande: Hon skriver:
”Det handlar om att också invänta och mogna i sanningen, inte att
arrogant hävda den som absolut och definitiv, utan att se att sanningen är
mångfaldig, mångdimensionell.”
I dialog med denna syster vill jag betona den mångfaldiga sanningen: med varje ny människa uppenbarar sig gudomen på nytt; den gudomliga urbilden, människans matris, är både personlig och universell; samtidigt är den ständigt expanderande guden ”constantly reinventing itself”; i denna tanke finner jag en Madeleinekaka som starkt smakar av barndomens strängt älskande Jesusgestalt som nu föder den vuxna, den mogna intellektualitetens dynamiska gudom. Som älskar ovillkorligt. Äiskar till sista andetaget.
Ovillkorligt och gränslöst; inte längre ”den Gud älskar lyckan får” utan snarare. ”Gud älskar oss in i döden; därför envar lyckan får”. ”Idag ska du vara med mig i paradiset” fick rövaren höra ur den korsfäste gudens mun.
Samuel.