-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Hbtqi-frågan i olika kyrkor
- Charlotte Åkerlind om Vilka katolska predikanter – läs influencers – anser Stockholms katolska Stift ska stödjas och vilka ska motarbetas?
- Irene Nordgren om Biskop Anders Arborelius ”Får jag frågan att bli påve säger jag ja”
- Irene Nordgren om Svar från biskop Anders
- Gunnar Eriksson om Svar från biskop Anders
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: juni 5, 2010
En rätt tro
Vänner på tåget hem från ett hastigt besök i Stockholm började jag läsa Olle Carlssons bok ”Kristendom för Ateister”. På ett ställe skriver han: > ”Berättelsen om den barmhärtige samariern visar klart och enkelt vad kristendom är. Den handlar i … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
18 kommentarer
18 svar till ”En rätt tro”
Gert
”Barmhärtighet. Borde vara världens mest centrala begrepp men inte kan man tro att det lär vara det inte bara inom kristendom utan också inom judendom och även islam ?
Inte kan man tro att det judiska folket gör anspråk på att vara Guds utvalda folk som trots att Gud så försökt inpränta barmhärtighet hos dem så handlar de så OBARMHÄRTIGT och skoningslöst mot sina medmänniskor palestinierna.
Ja man skulle kunna tro att palestinier överhuvudtaget inte är människor. De behandlas sämre än djur.
Barmhärtighet -COMPASSION inom buddhismen- är nyckeln till om mänskligheten ska överleva som art tror jag.
Barmhärtighet lär även ha med NÅD och ÖMSESIDIGHET att göra.
Kan man heller inte tro när man blickar ut över världen.
// Irène
Gert,
Jag håller med om att teologin och andra ämnen som tangerar det är intressanta men inte mer än så. Utan en djup kärlek till Gud och medmänniskorna blir teologin bara tomma ord, som leder bort från snarare än till Gud.
Frågan är varför så många oavsett vilket religion de tillhör fastnar i regelverket och inte likt det den barmhärtige samariern når tron verkliga kärna?
/Anneli
I inledningen till liknelsen om den ”Barmhärtige samariern” får en laglärd som frågar hur man gör för att få evigt liv själv besvara frågan med ”Du ska älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv”. Detta är enligt Jesus det allra viktigaste.
Jag tyckte att detta faktum borde satt spår hos fler än Olle Carlsson. William Johnston har förstås kärleken med som tema i alla sina böcker och hänvisar och till en skrivning från Andra Vatikankonciliet om kärleken till nästan. Senaste Signum som låg på bordet nämner medkänsla i förbigående i ledaren om Pedofilövergreppen, men annars inget om kärlek, barmhärtighet eller medkänsla.
Det som slår mig allra mest är dock att vare sig medkänsla eller barmhärtighet nämns i Newmaninstitutets utbildningsprogram i teologi. Kärleken nämns i parentes som en dygd. Man kan inte få med allt i kursbeskrivningar men det känns märkligt att själva fundamentet för kristendomen är bortprioriterat.
Om inte kärlek,medkänsla och barmhärtighet är central i prästernas och teologerna utbildning är det kanske inte så konstigt att det är skralt med den i kyrkan.
/Anneli
Anneli,
Anna Maria sa något på bloggen för några månader sedan som bestod i mig och som jag faktiskt reflekterat en hel del över. Jag tror inte jag behöver leta upp det men det lät ungefär så här: att man inte kan anklaga en mänsklighet ej heller döma den om man samtidigt inte inser att man förlorat greppet om hur man bäst ska förvalta Jesu kärleksbudskap. Har jag läst fel Anna Maria så rätta om du vill men i såna fall står jag för (fel)tolkningen som vore det alldeles utmärkt rätt i mina öron.
Om kyrkan inte kan visa kärlek annat än att påvisa kärlek med vad rätt dömer kyrkan världens folk?
Agneta,
du förstod mig rätt.
Lukas 6:37: ”Döm inte, så ska ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så ska ni inte dömas skyldiga. 6:42: ”Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta flisan ur din broders.”
Anna Maria
Agneta och Anna Maria,
Att inte döma andra är väl ett uttryck för kärleken till nästan och för medkänsla. Har ni tänkt på hur ofta dessa saker tas upp i NT? Jag hade det inte förrän jag började tänka efter.
Ännu mindre hade jag reflekterat över hur lite kärleken till Gud och till nästan nämns i Katolska kyrkan och kanske andra samfund idag.
Hur kommer det sig att det centrala hamnat i skymundan i tron?
/Anneli
Anneli,
jag vill ge dig rätt på två punkter: dels att utan djup kärlek till Gud och nästan blir teologin och tron meningslös, dels att att inte döma andra är ett uttryck för kärlek och medkänsla. Att inte döma andra är också ett uttryck för ödmjukhet. Jag är inte bättre än någon annan.
En parallell till detta: Jag har ofta tänkt på den totalt fruktlösa utgångspunkt som många icke-troende använder när de försöker förhålla sig till tron. De frågar:”Finns Gud?”. Denna fråga är absurd utan reflektion över innehållet i teologin och det budskap den vill förmedla.
Men jag håller inte med om att kärleken till Gud och nästan inte nämns inom katolska kyrkan. Jag blir påmind i så gott som varje söndagspredikan att jag ska förhålla mig till Jesus som min vän. Varje förbön präglas av djup kärlek till resten av mänskligheten och till kyrkan. Jag upplever ingen falskhet, inget hyckleri hos mina medförsamlingsmedlemmar, utan djup och innerlig uppriktighet.
Anna Maria
Anna Maria
Tyvärr upplever jag mycken falskhet och mycket fromt hyckleri i den församling jag har tillhört.
Det betyder dock inte att jag än har förlorat tron även om det ligger nära till hands efter ett helt liv av tro. Som jag skrivit förr… kyrkan har börjat bli för mig den verkligt stora skökan och att jag skriver här är därför att jag har idag en liten gnutta hopp kvar och det är via mina vänner här och deras öppna med-egna-namn-kamp för en ärligare kristen värld.
Om man är mitt i en specifik församlingsgrupp tror jag pga människans överlevnadsdrift och rättfärdigande av sina egna val/tro gör att det är mer bekvämt att inte se andra och ens egna handlingar. Det säger sig självt. Man håller sig själv och andra om ryggen.
Det finns olika specifika gruppsammanslutningar i en stor församling. Du kanske är en ledare bland en av dessa och då är det självklart att du upplever situationen som uppriktig.
Jag har en idog känsla idag att katolska kyrkan är i stort sett enbart en sekt om än en jättestor sekt.
Det är för mycket vi och ni och för mycket som det du säger här ovan ”jag upplever ingen falskhet”.
Nähä… men hur kommer sig då en allmän mörkläggning? Ty inte endast ledningen har vetat om exempelvis pedofilpräster eller präster som är aktivt homo eller hetrosexuella.
Eller präster som gör andra fula saker mot sina medmänniskor. Många många är de församlingsmedlemmar som vetat men ingenting vågat säga.
Hur kan gruppen vara from och hederlig och uppriktig om de vet men inget säger?
Om de vetat eller låt oss säga du vetat (vi låtsas det)… ser Gud det och det är till synes och sist allt annat än barmhärtigt och kärleksfullt.
I min värld är det fulare än något annat. Hellre en öppen spark än att gömma sig bakom förträffligt fromligt varande och gemenskap och detta i vetskap om att människor har farit mkt illa i kyrkan. Aldrig skulle jag vilja vara den som överger någon som far illa mitt ibland andra som kallar sig rättrogna och kristna. Aldrig. Hellre avsäger jag mig både kyrka och tro.
Som ytterligare stöd för mitt påstående att katolska kyrkan förmedlar kärlek – Guds kärlek till oss och vår till nästan och till Gud, och att det inte handlar om en lokal företeelse bara i min församling citerar jag nedan från Vatikanens nyhetsservice från igår. Hade gärna hört denna predikan live. Om Gerts citat ovan från Olle Carlssons bok är väl formulerat tycker jag också man kan ge den Helige Fadern en eloge för dessa formuleringar:
Anna Maria
THE CROSS SPEAKS OF HOPE, LOVE AND VICTORY
VATICAN CITY, 5 JUN 2010 (VIS) – At 4.30 p.m. today the Pope celebrated the Eucharist in the church of the Holy Cross in Nicosia, Cyprus, in the presence of priests, religious and representatives of local ecclesial movements.
In his homily during the votive Mass for the Holy Cross, the Holy Father affirmed that the Cross ”is something far greater and more mysterious than it at first appears. It is indeed an instrument of torture, suffering and defeat, but at the same time it expresses the complete transformation, the definitive reversal of these evils: that is what makes it the most eloquent symbol of hope that the world has ever seen. It speaks to all who suffer – the oppressed, the sick, the poor, the outcast, the victims of violence – and it offers them hope that God can transform their suffering into joy, their isolation into communion, their death into life. It offers unlimited hope to our fallen world.
”That”, he added, ”is why the world needs the Cross. The Cross is not just a private symbol of devotion, it is not just a badge of membership of a certain group within society, and in its deepest meaning it has nothing to do with the imposition of a creed or a philosophy by force. It speaks of hope, it speaks of love, it speaks of the victory of non-violence over oppression, it speaks of God raising up the lowly, empowering the weak, conquering division, and overcoming hatred with love. A world without the Cross would be a world without hope, a world in which torture and brutality would go unchecked, the weak would be exploited and greed would have the final word. Man’s inhumanity to man would be manifested in ever more horrific ways, and there would be no end to the vicious cycle of violence. Only the Cross puts an end to it”.
The Holy Father went on: ”While no earthly power can save us from the consequences of our sins, and no earthly power can defeat injustice at its source, nevertheless the saving intervention of our loving God has transformed the reality of sin and death into its opposite. That is what we celebrate when we glory in the Cross of our Redeemer”.
Turning then to address priests, religious and catechists, the Pope highlighted how, ”when we proclaim Christ crucified we are proclaiming not ourselves, but Him. … Let us never cease to marvel at the extraordinary grace that has been given to us, let us never cease to acknowledge our unworthiness, but at the same time let us always strive to become less unworthy of our noble calling, lest through our faults and failings we weaken the credibility of our witness”.
Agneta,
jag vet inget om din församling, kan bra prata om den jag tillhör, och det jag ser och upplever. Jag är inte någon ledargestalt, bara en helt vanlig församlingsmedlem, som inte tillhör någon särskild sub-kultur. Jag tycker att du generaliserar på ett olyckligt sätt.
Precis som du tycker jag illa om den tystnadens kultur som har rått, och dess konsekvenser. Jag hoppas att stålbadet leder till fröbättringar. Man kan aldrig försvara att människor far illa för att skydda institutionen. Dock ifrågasätter jag kraftigt det underförstådda påståendet att detta skulle ha skett av ond vilja (det har jag skrivit om förut), när det egentligen handlar om obetänksamhet. Ansvarslös sådan, det håller jag med om, men ändå obetänksamhet.
Tag fasta på det som är positivt. Luta dig tillbaka i förvissningen att Gud älskar dig och bistår dig, och att så länge vi som påven säger lever för att försöka bli lite mer lika Kristus varje dag så gör vi hans verk. Detta kan inkludera protester mot det orättfärdiga, mot hyckleri och mörkläggande. Visst. Men låt oss inte bortse från det som faktiskt är bra. De flesta av oss lever för att vara goda katoliker.
Anna Maria
Anna Maria
Tack ska du ha. Det var bra skrivet.
Men vill bara säga att jag faktiskt till min egenförvåning inte är olycklig över att ha insett det jag har insett. Sett det jag sett. Eller änteligen vågat att se.
Tvärtom har jag en glädje i hjärtat idag och kanske blir jag med tiden … godare.
Jag tror inte att det är generaliseringar ang grupper … inte utifrån min erfarenhet. Din erfarenhet är dessbättre annorlunda. Dessbättre eller desto sämre… I dont know.
För mig är Gud större än katolska kyrkan och Gud är inte katolik.
En god katolik?
Om Gud inte är katolik hur blir man en god katolik?
Om Gud inte är jude hur blir man en god jude?
Om Gud inte är muslim hur blir man en god muslim?
Allt gott // Agneta
Agneta,
tack detsamma. Det jag menar med att vi försöker vara goda katoliker är att vi försöker leva i Kristus, så som han lär oss, med honom som förebild. Man kan också säga ”goda kristna”, det är för mig samma sak. Jag hoppas för dig att du en dag återfår tron, jag upplever den som något väldigt positivt som skänker mig glädje och hopp, varje dag.
Gud är givetvis varken katolik, kristen, jude, hindu eller muslim. Han är helt enkelt bara Gud. Och oändligt stor.
Likaledes,
Anna Maria
Agneta,
Jag håller med om att bristen på kärlek och medkänsla märks mest i att det i Katolska kyrkan talas mycket om ”vi och de” och där vi alltid är bättre. De, kan vara medlemmar i andra samfund, icke troende. Men man kan också mena den som inte är som ”jag” , homosexuella, frånskilda osv. eller helt enkelt dem som inte tycker som man själv.
Förutom i de sexuella övergreppen och mörkläggningen av dessa förstås, ett slags bottenmärke.
Anna-Maria,
Det finns underbara och kärleksfull människor i Katolska kyrkan visst är det så. Men de mest kärleksfulla, medkännande och barmhärtiga människorna jag mött har inte tillhört något samfund alls.
Troende har alltså inte monopol på att kunna älska sin nästa, men för att en tro ska vara värd namnet är kärleken till Gud och sin nästa en förutsättning.
Jag undrar hur mycket vikt som läggs vid det i prästers och teologers utbildning?
/Anneli
Anneli,
eftersom jag inte är teolog har jag inget svar på frågan om utbildningen. Jag har dock svårt att tro att kärleksbudskapet skulle tonas ner eftersom det är så centralt (se gäna påvens predikan ovan).
Ingen har monopol på kärleken till nästan, och alla är fria att göra goda gärningar, oavsett samfundstillhörighet eller tro. Gud utesluter ingen. De som eventuellt tror på ”vi och dom” och tycker sig vara förmer än andra är för mig inte ”goda kristna”.
Anna Maria
Anneli,
Ja just det.
Jag funderade i fm. Det är lite kring frågan ”vi och de andra”.
Det är en gammal tanke att god konst kommer från Gud. Den ”goda konsten” kan ge oss en förhandsglimt om det eviga livet.
Om man då hävdar att det finns en ”religiös konst” blir det en paradox, en motsägelse, en obrukbar dubblett. Det sägs att den religösa konsten handlar om Gud eller är Gud men det gör ju den goda konsten också. Även om den inte uttalar hans namn ideligen.
Vad händer med den ”goda konsten” när den kommer för nära Gud? Blir det en tautologi eftersom all god konst kommer från Gud och han vill inte ha den tillbaka? Gud har gett konstnärer, poeter, musiker etc en gåva för att kunna föra fram ett meddelande till människorna på jorden. Ett ofta bortom orden identifierbar gudasänd gåva som de flesta människor kan uppfatta (Mozart ex).
Om vi sas skickar tillbaka den i form av hyllningar blir den lam och hämmad i all sin vördnadsfullhet. Den blir så räddhågsad.
Det förefaller vara en så onödig uppdelning mellan ”religiösa romaner” och ”romaner”, kristen poesi och poesi. Eller att identifiera Mozart som katolik. Han hyllade Gud i kyrklig musik men att kalla honom katolik? Cohen’s Halleluja… judisk?
Även ateister och ateistiska konstnärer kan gå Guds ärenden eftersom de är kapabla förmedlare av ”god konst”.
Jag vill inte hylla konstnärer, poeter, musiker etc men jag har liksom du VERKLIGEN träffat de mest hudlösa och kärleksfulla och enkla människorna utanför kyrkan. Det skrämmer mig.
Anna Maria
Jag tror du ska veta att jag inte har ännu förlorat tro på Kristus och jag vet inte om det är ens möjligt att inte tro. Att förlora tron på kyrkans ledning och prästerskap samt kapaciteten i församlingens medlemmar att ha ett eget kritiskt tänkande (o därmed sann barmhärtighet) är något annat.
Jag hade verkligen önskat att jag kunde skriva att jag har haft en positiv upplevelse av kyrkans präster. Det har jag inte och jag orkar inte längre med det patriarkaliska magistratet eller omnipotenta maktförmyndarskapet längre. Kanske har jag blivit vuxen.
Men du är rar i din omsorg det värderar jag. // Agneta
Anna Maria,
Inte heller jag är någon teolog och detta med undervisningen har jag inte ägnat en tanke förrän jag råkade se det igår.
Vad jag funderat på under eftermiddagen är hur det skulle vara om Katolska kyrkans ledning frågade alla katoliker på vilket sätt de kan hjälpa dem att ha kärleken till Gud, sin nästa och sig själv (som jag glömt hitills) i centrum och hur katolikerna kan hjälpa kyrkans ledning på motsvarande sätt.
Detta för att jag tror att det Olle Carlsson gjort och gör, är att ha kärleken och barmhärtigheten i centrum och att det är anledningen till att hans kyrka är fullsatt.
Agneta,
Det kan nog stämma att all god konst, musik och litteratur kommer från Gud, men vi ska nog inte veckla in oss i vad som är god konst musik och litteratur…
/Anneli 🙂
Anneli,
Naturligtvis inte men det är intressant och bra som bild över att Gud verkar igenom allt.
Gud behöver ingen förannonsering.
En ganska legitimerad bild dessutom av alla de sorters människor.
Agneta
Men nu är det ju faktiskt så att liknelsen om den barmhärtige samariern handlar om något annat än socialt pathos.
”Du skall älska […] din nästa som dig själv.” Är kärleksbudet, och på den laglärdes fråga om vem som är vår nästa svarar Jesus med liknelsen som avslutas med frågan:
”Vilken av dessa tre var den överfallne mannens nästa?” (Frågan är inte ”Vem såg den överfallne mannen som sin nästa?”)
”Den som visade honom barmhärtighet.” svarade den laglärde.
”Gå du och gör som han.” svarade Jesus.
Vad är det den laglärde skall göra enligt Jesus. Han skall ödmjuka sig och inse sin brustenhet, lik den överfallne mannens, och älska den som kommer till honom och räddar honom från en säker död i vägkanten – älska sin frälsare.