-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Hbtqi-frågan i olika kyrkor
- Charlotte Åkerlind om Vilka katolska predikanter – läs influencers – anser Stockholms katolska Stift ska stödjas och vilka ska motarbetas?
- Irene Nordgren om Biskop Anders Arborelius ”Får jag frågan att bli påve säger jag ja”
- Irene Nordgren om Svar från biskop Anders
- Gunnar Eriksson om Svar från biskop Anders
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: februari 17, 2010
Opus Dei i Aftonbladet
Vänner, jag än ingen vän av Opus Dei. Men även organisationer man ogillar har rätt till en schyst behandling. På Aftonbladets webbupplaga finns idag en artikel, under rubriken Aftonbladet avslöjar, om hur Svenska Opus Deis kvinliga gren köpt en herrgård i … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
18 kommentarer
18 svar till ”Opus Dei i Aftonbladet”
Jag är inte heller förtjust i Opus Dei och det kan säkert vara värt att granska dem. Men jag håller med om att det måste vara korrekta uppgifter och nyanserat. Annars leder det bara till att alla katoliker dras över en kam och att Katolska kyrkans ledning känner att de kan säga att media alltid är fördomsfull och negativ mot dem.
/Anneli
[…] Katolsk Vision, […]
Anm. Klicka på rubriken för att komma till blogginlägget / Krister Janzon
Joakim Hörsing,
Det skulle vara mer givande om du kom med egna synpunkter i stället för en direktlänk när man klickar på din kommentar, eller hur.
/Anneli
Anneli,
Bara en formkommentar: detta är ett accepterat sätt mellan bloggar att ge kommentarer/synpunkter på.
Det uppkommer när en bloggare – som Joakim Hörsing – skriver adressen till vårt inlägg på sin blogg.
Vissa tidningsbloggar ordnar det på ett mer samlat sätt, som en lista över de kommenterande bloggarna.
Krister Janzon
bloggmoderator
Vänner,
om jag minns John L Allens bok ”Opus Dei” rätt, det var ett tag sedan jag läste den, så utmynnar den i följande konstaterande:
Att avgörande för om man gilllar eller ogillar OD är hur man förhåller sig till den kyrkliga auktoriteten.
I OD kritiserar man, enligt Allen, ingenting som kommer uppifrån. Instämmer man i detta förhållningssätt till den kyrliga auktoriteten gillar man OD. Instämmer man inte, ogillar man OD.
Jag instämmer inte och ogillar alltså OD. Absolut, icke ifrågasättande lojalitet, mot auktoriteter är, enligt min mening, både skadligt och farligt. Detta oavsett om auktoriteterna är politiska eller religiösa.
OD är alltså en konservativ, auktoritär och auktoritetstroende rörelse inom kyrkan. Sådana rörelser finns det gott om.
Varför några skrämmer slag på svenska journalister, men inte andra, är en intressant fråga. Exempelvis gullaste det ju helt okritiskt med karmeliterna, vars manliga medlemmar rör sig tämligen fritt i samhället medan kvinnorna lever bakom låsta dörrar och höga murar – frivilligt, men ändå.
Svaret är kanske att det är svårt att få grepp om OD. Vanliga ordnar, som karmeliteterna, lever i särskilda hus (kloster) och bär konstiga kläder (habiter). Man vet var man har dem, de lever för sig själva utanför det vanliga samhället och är påtagligt pitoreska.
OD:s medlemmar däremot kan finnas var som helst och går inte att identifiera – om man inte känner klädkoderna förstås.
Besöker du en katolsk kyrka och ser någon som ser ut som en genomsnittlig mormonmissionär, så är han eller hon sannolikt medlem i OD. Men säker kan inte vara.
På sätt och vis är OD också en radikal rörelse – för katolska förhållanden. Man hävdar nämligen att det går alldeles utmärkt att leva ett heligt liv utan att gå i kloster och utan att bära konstiga kläder – bara genom att leva ett helt vanligt liv med ett helt vanligt yrke i en helt vanlig familj.
När OD:s grundare Escrivá kläckte den idén i Spanien på 20-talet var den närmast revolutionär. Oavsett vad som sägs fanns det och finns det nämligen en tydlig uppdelning i heltidskristna och deltidskristna i kyrkan. Gränsen dras vid celibatet som i praktiken ses som bekräftelse på att någon tar Gud på fullt allvar.
En konsekvens av detta är att celibatet är biljetten till samliga maktpositioner i kyrkan. Ja och så manligt kön förstås.
Härav följer att klerikalismen är en enormt stark kraft i kyrkan. OD som började som en lekmannarörelse, fast grundad av en präst, är idag en genomklerikaliserad lekmannarörelse. Verkligt inflytande förutsätter prästvigning eller åtminstone celibat. Det är trist för kyrkan behöver verkligen en lekmannarörelse som motstår klerikalismen och celibatsromantiken.
Är då OD en farlig rörelse? Nej och ja – på samma sätt som andra rörelser som på ideologisk grund vill omvända människor och förändra samhället i sin riktning. Härvidlag skiljer sig OD inte från extrema riktningar inom politiken eller miljörörelsen.
OD binder dock ris kring egen rygg genom en utbredd förkärlek för diskreta aktionsgrupper. Inte många drar slutsatsen att OD i Stockholm döljer sig bakom organisationsnamn som Mälarföreningen.
OD försvarar detta med att det står medlemmarna fritt att arbeta i vilken organisationsform som helst. Men avsikten är naturligtvis att likt Maos revolutionärer röra sig som fiskar bland fiskar. Men då får OD finna sig i att omgivningen drar slutsatsen att den som döljer något också har något att dölja.
Det som lockar människor till OD tror jag är samma saker och omständigheter som lockar människor till andra subkulturer. Genom att du ger upp din personliga frihet får du ett slags frihet från omedelbart personligt ansvar samt den trygghet som det innebär att allt har sin givna plats i tillvaron. Därtill blir du delaktig i och buren av en vänskap mellan likasinnade med en gemensam yttre fiende – den fientliga och degenererade omvärlden.
Gert Gelotte
Krister,
Där ser man, jag får klicka med urskiljning i fortsättningen eftersom jag föredrar att själv välja om jag vill läsa en blogg eller inte.
Nu tycker jag att Joakim Hörsings synpunkter om Opus Dei är vettiga och väl värda att läsa.
Ett stort problem med OD är att de drar till sig, kanske satsar på att nå, begåvade ungdomar med dåligt självförtroende. Det är också den kategorin som så vitt jag vet far mest illa av att vara med och mår sämst när det lämnar OD. Det finns ju faktiskt också de som bara konstaterar att Opus Dei inte är något för dem och går vidare.
Detta att Opus Dei inte arbetar öppet utan att det hela tiden är medlemmarna som driver olika verksamheter som kan heta allt möjligt är inte heller bra, i mitt tycke. Söker man sig till en utbildning har man rätt att få veta vilken organisation som driver den. Likadant med en förening eller fritids eller vad det nu kan vara.
/Anneli
Anneli,
Har du träffat de unga männen eller de unga kvinnorna inom OD?
Jag har gjort det! Det du skriver om stämmer inte.
Om du har det, kan du då motivera ditt uttalande ”med dåligt självförtroende”? Är det inte istället dina läsefrukter du relaterar till?
Besök dem! De tar emot dig med öppna armar. Och du befriar dig från en omotiverad fördom!
Torbjörn,
Ja, jag har träffat unga som varit i kontakt med Opus Dei, både dem som haft stora svårigheter att göra sig fria och som jag efter bästa förmåga stöttat och folk som helt enkelt bara gått vidare. Däremot har jag inte läst särskilt mycket om gruppen, utan det jag vet har jag s.a.s direkt från hästens mun.
Jag skulle känna mig helt fel i plisserad kjol och blus och är alldeles för självständig och stark för OD:s smak. Men enskilda sympatisörer kan jag komma utmärkt väl överens med.
Gert,
Att Opus Dei är en grupp som bygger mycket på auktoritet, strikta regler och givetvis inget ifrågasättande från medlemmarna, stämmer med vad jag vet. De visar visar också sekteristiska tendenser i och med att man i de första kontakterna med främst då ungdomar är väldigt trevliga, erbjuder en social gemenskap, samt att man på olika sätt försöker att inleda kontakterna utan att öppet tala om vilka man är. Jag har också förstått att präster och ledare tar sig mycket tid med sina adepter. Vilket ju kan vara bra, men ger större möjlighet att detaljstyra.
Men att jämföra OD med en orden tycker jag inte låter sig inte göras. En orden är alltid tydlig med vilka man är, vilken regel man lever efter, vad som förväntas av den intresserade. Den som introducerar ska också vara öppen med svårigheterna i ett så radikalt val.
Just ärligheten jämfört med dolda avsikter är avgörande tycker jag. Den som är intresserad ska så långt det går veta precis vad den ger sig in på. Ordenslivet är ett radikalt val och passar inte så många.
Ordnarnas regler är ju menade att ge frihet att koncentrera sig på sin kallelse. Man ska inte behöva fundera på vad som ska ske under dagen, gruppen ska fungera så bra som möjligt socialt osv.
Sedan kan man förstås fråga sig om det alltid är så det fungerar och när en regel övergår från att ge frihet till att begränsa? Men det kanske är att avvika från ämnet, vilket jag ska försöka avhålla mig från.
/Anneli
Anneli,
du har rätt i din jämförelse mellan OD och de äldre och mognare ordnarna. Vad jag ville säga med min jämförelse var att svenska media tillåter sig helt andra och lägre krav på saklighet och relevans när man skriver om OD jämfört med när man skriver om exempelvis Karmel.
Gert Gelotte
Jag kan tänka mig…
att de ibland (ofta?) gör fel, BUT!!!Who does n o t . . .
”Stora svårigheter att göra sig fria”
– Nästa gång: Skriv här!!!! (Jag har ”makt att” agera…)
Om Du är osäker: PRÖVA och VAR STARK ”plisserad kjol och blus”
En av de bästa män inom OD har muskler som The Lionheart och långt långt blont hår som vilken potent man som helst.
Min bäste vän var inom OD 12-13 år; lämnade Verket (som numerari) och är idag supernumerari (2 döttrar och 4 söner). OD hjälper dem ekonomiskt!!!
Do it!
Gert,
Jo, det är klart att man ska ställa krav på media att göra en saklig och nyanserad granskning även av Opus Dei. Det är dessutom viktigt, eftersom kritiken annars är alltför lätt att avfärda för de berörda.
Kan det vara så att de journalister som tänker sig att göra spektakulära reportage om de etablerade ordnarna ändrar sig på vägen? Kloster kan ju fungera olika väl, men systrarna och bröderna i dem gör ofta ett starkt intryck på den de möter och motverkar kanske på det sättet en slarvig och dålig journalistik?
Men sedan är det ju som sagt också skillnad på en orden och sekt, som jag tror att även journalister uppfattar…
/Anneli
Anneli,
Jag tror att dåliga kunskaper lätt leder till förutfattade meningar. Och den vanlige journalisten har nog helt olika förutfattade meningar om OD respektive charmiga systrar på Omberg eller djupsinniga karmelitfäder i Skåne.
Men dåliga kunskaper är ingen ursäkt. Dels kan man skaffa sig kunskaper och hinner man inte det kan man använda sitt omdöme. Den mest fundamentala källkritiken kan alla utöva – är det sannolikt, är det troligt, är det rimligt? Det som i journalistutbildningen kallas för ”common sense-kritik”.
Gert Gelotte
Gert,
Jag undrar om inte den här artikeln är ett exempel på den utbredda ovanan att bli så förälskad sin tes att man struntar i källor och fakta som inte passar en och pressar de man ändå använder för hårt?
Gillar man inte Katolska kyrkan känns det säkert bra att göra Opus Dei till ”representant” för den, bättre än att försöka med systrarna på Omberg, som minsann inte bara är charmiga! Utan nog kan upplevas som en utmaning att närma sig för en katolikovänlig journalist.
/Anneli
Som lärare och katolik får jag ibland försvara OD och jag citerar alltid goda saker som Escriva sagt och som jag använt i min bok Katekes för hedningar. De flesta intelligenta åhörare gillar det! Escriva är i själva verket en modern mystiker och att du inympar helighet i vardagssysslor och olika yrken i samhället är riktigt bra. Jag gör det själv så gott det går. På sätt och vis är Escrivas vision den enda moderna formen av katolicism, tänker jag ibland.
Sedan ryser jag inför tanken på att själv bli en medlem, liksom många andra fria katoliker gör det. Det borde finnas en ”fri” OD vid sidan av den inbundna. Djävulen gillar ju organisationer för där finns lite handlingsutrymme. Men jag tänker fortsätta försvara grundtanken i OD och tror (naivt) att de flesta medlemmar instämmer i den.
Gelotte pratar mycket om lydnad. Men lydnad är hos en individ frihet, hos en annan tvång. När du har hjärtat på ett visst ställe är lydnaden och auktoriteten en egen styrka och frihet, precis som en from muslim bekänner sig som ”underkastad” – vilket i själva verket är att vara sig själv. Jag gillar inte den här mätmetoden – hur mycket auktoritetstro krävs av denna sekt? Det är samma misstag som en ganska stupid katolsk präst uttryckte i en predikan för barn (!) – ”Hur lydiga mot Gud har ni varit denna vecka?”. När vi tänker så torskar vi på en världslig sociologisk projektion av liberal karaktär.
Klokt av dig att problematisera detta, Staffan.
Lustigt detta kommer in samtidigt som jag hyllar Gardell i ”Kyrkan måste rannsaka sig”.
Staffan,
”Intelligenta åhörare” om du får säga det själv och helt opartiskt..
Det viktiga är att ingen känner sig pressad eller tvingad till lydnad och anpassning till vad t.ex. OD anser är rätt. Lydnad måste vara ett fritt val och där har det i alla fall tidigare brustit hos OD.
Jag har märkt att katolska ledare ofta sätter likhetstecken mellan lydnad mot Gud och lydnad mot Katolska kyrkans ledare.
Som jag ser det är det snudd på att häda. För min egen del försöker jag efter bästa förmåga uppfatta vad Gud kallar just mig till och jag väljer att följa kallelsen även om den går stick i stäv med vad kyrkans ledare säger. Jag litar på att Gud vet mitt och allas bästa, men kyrkoledare är liksom jag själv bara människor och därmed felbara.
Den katolska kyrka jag konverterade till en gång i tiden trängde sig inte på, utan lät den intresserade söka sig fram. Prästerna var tillgängliga för samtal, men propsade inte på att man skulle skynda på, utan väntade tills man var redo för nästa steg.
Jag ser med sorg att det allt oftare talas om att KK ska evangelisera och olika ”knep” att attrahera människor diskuteras. Var finns respekten för varje människas egen väg till Gud i detta strategiska tänkande?
/Anneli
Anneli,
Dina präster var nog liberala jesuiter som vandrat vilse i koncilie-träsket. Tyvärr kommer de att bli alltmer sällsynta nu när man stramar till både här och där.
Samtalen med FSSPX går bra och man kommer i år till en god slutsats.