Jag vill uppmärksamma alla på att Women’s Ordination Conference den 25 mars för 18:e gången genomför en global aktion för kvinnors rätt att även i Katolska kyrkan få sin diakon-eller prästkallelse prövad. Jag har skrivit om aktionen på Inspiration för katolska reformvänner men känner att det kan vara bra att lägga upp den även här, där det finns möjlighet till diskussion.
På WOC:s webbplats finns en ”verktygslåda” med tips för den som vill göra något konstruktivt, aktiviteter som är fullt möjliga för oss i Sverige att genomföra.
Bengt Malmgren skriver på sin blogg bl.a. uppskattande om gruppen Kvinnor kring Jesus där kvinnor i Svenska kyrkan som har olika syn på ämbetsfrågan samlats i en grupp för att ha en dialog. Där finns såväl kvinnliga präster som motståndare till kvinnliga präster.
Jag ställde på Bengts blogg frågan om när något liknande ska startas i Katolska kyrkan? Ingen nappade, kanske för att det är så få katoliker här i landet som vågar stå för att de är positiva till kvinnliga präster i RKK? Ska det verkligen behöva vara så stor skillnad till Svenska kyrkans fördel när det gäller öppenhet och dialog?
Anneli
Gert,
Ja, mina tankar fortsatte i liknande banor. Hur man utför sitt arbete är onekligen intressant!
Runt hälften av prästerna i Svenska kyrkan är kvinnor. Så vitt jag vet är de i samma uträckning som sina manliga kollegor uppskattade i sina församlingar och sköter sina uppgifter på ett bra sätt.
Frågan man måste ställa sig då är, kan man vara en bra präst utan en prästkallelse?
Med tanke på allt klagande jag hört på katolska prästers brister, för att inte tala om de sexuella övergrepp allt för många gjort sig skyldiga till, blir frågan när det gäller dem i stället, kan man vara kallad till präst fast man är uppenbart olämplig för uppgiften?
Om man kan vara en bra präst utan kallelse och en dålig präst med kallelse, vad har kallelsen för betydelse?
Det här skulle vara intressanta frågor att diskutera på t.ex. en workshop, gärna ekumenisk.
Anneli
Anneli,
Om man kan vara en bra präst utan kallelse och en dålig präst med kallelse vd består i så fall kallelsen av och hur identifieras den? Man bör nog tagga ner kallelsen till vad den är, en uppgift i församlingen som förutsätter personlig lämplighet.
Gert
Alltså … jag har alltid ifrågasatt kallelser eftersom det i fel läge kan vara egots allra största euforiska klimaxupplevelse. Och många egocentriska präster har jag mött … där Gud är deras egen teaterregissör o kyrkan deras teaterscen. Både i RKK o i Lutherska kyrkan.
Agneta
Agneta, Gert
Instämmer! Och orsakerna kan vara många till detta egocentriska, men jag tror att ett
skäl är att prästen kan vara för uppfylld av att känna sig kallad till att tjäna; och då känner sig vara förmer och stolt över denna ”utvaldhet”. Och en felaktigt vördande inställlning från omgivningen spär på. Jag tror det är viktigt att varje präst har en lyhörd och klok äldre präst som fadder (gärna en lekperson också!). Några präster har sagt mig att de hade nytta och glädje av Peter Hornung S.J. i den rollen.
Och jag vill inte glömma alla ”naturligt” kloka präster, utan dessa omnipotenta drag. Som stretar på med sina uppgifter.
Krister
Krister,
Helt rätt.
Men jag tänker fortfarande på drömsituationen: Två språkrör tillsammans för Gud.
Som miljöpartiet. Det ger respekt o frihet. En man o en kvinna!
Agneta
Som det är nu i Katolska kyrkan är frågan om vad kallelsen omfattar en ickefråga, jämfört med vem som alls kan vara kallad. Helt absurt egentligen.
Anneli
Gert frågar: Vad tror du är rätt?
– Eventuellt kyrkans praxis under 2000 år, d.v.s. att prästämbetet är för män. Men jag är inte säker. Men jag håller inte med dig om att detta är en fråga som gäller mänskliga rättigheter och jämställdhet. Att likställa frågans diginitet med slaveriet håller jag inte med om.
Men jag tycker man skall diskutera frågan förutsättningslöst. Vad innebär det att vara kallad till präst? Vad innebär kallelse över huvud taget? Vi är alla kallade till olika saker i livet, prästämbetet och äktenskap är livsövergripande, andra saker kan gälla att vi kallas till mera begränsade uppgifter. Men vårt liv som kristna är i grunden kallelse.
Finns det män som blivit präster som inte i själva verket är kallade, där både de själva och dem som upptagit dem missbedömt situationen.
Ekumeniska seminarier eller workshops där sådana saker diskuteras tror jag vore mycket berikande och intressant.
Bengt
Du talar om ”kyrkans praxis” som om kyrkan var en Odelad Enhet.
Kyrkan är delad i olika delar. Och praxis varierar.
Alla andra kyrkor utom den katolska har gifta präster enligt praxis sedan 2000 år.
Här har katolska kyrkan ändrat praxis och har försvar för detta.
Hur förklarar du att kvinnor kan vara präster, rabbiner och imamer överallt inom de monoteistiska religionera utom inom katolska kyrkan (och ortodoxa )?
Lite märkligt måste du väl ärligt tillstå.
Tror du på fullt allvar att Gud menar att kvinnor som råkar födas som katoliker (eller ortodoxa) är undantagna från Guds kallelse till att bli ämbetsbärare inom den kyrka de fötts in i.
Unga katolska flickor som växer upp i västvärldens demokratiska och alltmer jämställda samhällen där de som flickor kan ministrera – tror du det är BEFRÄMJANDE för katolska kyrkan att förbjuda de flickor som tidigt känner en kallelse att hänvisa till att ISTÄLLET bli nunnor.
// Irène
Bengt,
jag tror också att ekumeniska seminarier om kvinnors tillträde till prästämbetet i katolska kyrkan vore av stort värde. Men då får inte utgångspunkten vara att det inte får handla om mänskliga rättigheter och jämställdhet. Bibeltolkning och tradition är inte de enda tolkningsvägarna.
Självklart är slaveriet ett oändligt mycket allvarligare problem är prästämbetsfrågan. Jag anser inte att de är av samma dignitet. Däremot anser jag att försvaret för nuvarande ordning överensstämmer med försvaret för slaveriet. Det finns en skillnad i grad, men inte i art.
Förresten, skulle inte du och jag kunna ta initiativet till ett seminarium om prästämbetet. För att det skall bli meningsfullt krävs dock att biskopen personligen och offentligen garanterar att präster och systrar i stiftet som eventuellt vill delta och argumentera för kvinnliga präster får göra detta och inte efteråt utsätts för repressalier.
Om seminariet enbart består av katolska kvinnoprästmotståndare och ekumeniskt inbjudna kvinnoprästförespråkare torde det inte tillföra mycket. Vad som behövs är ett seminarium som öppnar debatten i stiftet.
Vad säger du om mitt förslag?
Gert
Gert och Bengt,
Ja gör det! Ni har båda stora, men tror jag olika, kontaktnät både i och utanför Katolska kyrkan. Ges olika åsikter plats tror jag att det kan bli jättebra!
Jag anmäler mig redan nu!
Anneli
Och jag kan stå för fika!
Agneta
Bengt du stiger i min aktning om du tackar ja till Gert! //irene