Läs Ulla Gudmundsons krönika ”Politikens återkomst” i veckans nr av Kyrkans Tidning
”Vi sover på en vulkan … Ser ni inte att jorden åter darrar? Revolutionens vind blåser, stormen närmar sig …”
” Scenen är den franska deputeradekammaren.”
”Talaren i deputeradekammaren är Alexis de Tocqueville, politiker, en tid fransk utrikesminister och antagligen en av de främsta samhällsforskarna någonsin. ”
”För det Tocqueville egentligen ville undersöka var inte 1830-talets Amerika. Det var demokratins själ, dess bärande principer omsatta i ett konkret samhällsexperiment.”
”Då som nu pressades tid och rum samman av en radikalt ny kommunikationsteknik – järnvägar och telegraf då, internet och mejl nu. Då som nu sprängde de ekonomiska krafterna sina nationella ramar. Finanskriser och terrorism skakade samhällena då också.”
”Men Tocquevilles poäng är att brytpunkter kräver vägval.”
”Och en människa som förlorat sitt jag är, som den israeliske författaren Amos Oz skriver, den idealiska rekryten för fanatiska ideologier och rörelser.”
Ulla Gudmundson
är Sveriges ambassadör vid Den heliga stolen.
// Irène
PS ”Brytpunkter kräver vägval”. Detta gäller också i högsta grad dagens katolska kyrka där påven dock ENVÄLDIGT vill bestämma ett sådant vägval och tar sig frihet att styra åt höger genom att ensidigt premiera konservatism och traditionalism.
”Tocqueville såg två strömningar framgå ur franska revolutionen – en som ledde till fria politiska institutioner och en som ledde till nya former av absolutism och förtryck ” skriver Ulla Gudmundson.
Katolska kyrkan räknar 1,17 miljarder medlemmar.
Så oerhört respektlöst och översittaraktigt av en påve, som gärna påstår sig vara en tjänare, att pådyvla alla dessa katoliker sitt VÄGVAL.
Så oerhört förmätet att tro att alla katoliker har samma uppfattning som han när det gäller VÄGVAL .
Det är Gudsfolket som tillsammans ska göra VÄGVAL.
Det kräver dock att påven först lär sig stava till D E M O K R A T I
Irène,
En briljant analys – som alltid av Ulla Gudmundsson, frestas jag skriva.
Överförd på vår moder Kyrkan så ser det väl ut ungefär så här:
Ledningen strävar efter att finna nygamla former av absolutism. Av detta följer förtryck. Bilden är djupt deprimerande.
Men underifrån sker mycket. Det är inte bara i USA marken skakar under biskoparnas fötter. Även i urkatolska Irland mullrar det.
Vad som kommer att hända vet ingen. Förmodligen något vi inte kan förutse. Själv väntar jag med spänning på den förste biskop som modigt reser sig upp och säger att kyrkan behövs för evangeliets skull, inte för att vårda gamla traditioner och föreställningar. Och som därtill drar de nödvändiga praktiska slutsatserna förstås.
Jämlikhet mellan män och kvinnor, frivilligt celibat samt insikten att det är mot naturen att tvinga homosexuella till livslång ensamhet.
Gert Gelotte
Irène, Gert, envar.
Samtidigt som kyrkbänkarna töms på generationer av passiva ceremonikonsumenter samlas hundratusentals unga vuxna i det postkristna Europa när de enkla bröderna från Taizé kallar till gudomlig lovefest. Det är fotfolket som röstar med fötterna, drivna av upplysta samveten och varmt Jesus-älskande hjärtan.
De har gjort sitt val mellan å ena sidan ”dogmatisk lydnad, rigiditet, revirtänkande och övervakning från övervintrad inkvisition” och å andra sidan ”tankens frihet, enkelhet, gemenskap över samfundsgränser och jämställdhet mellan män och kvinnor” som Irène skriver om Taizé och Boses ekumeniska kloster.
Utan att kanske veta om det har dessa unga ekumener mer gemensamt med dem i urkyrkan som ansåg Kyrkan vara uppbyggd av alla Jesu vänner, och inte i någon som helst mening ”konstituerad” av dess monarkiska biskopar (Tertullianus vs Ignatios et al.)
Det är Kristus som är hörnstenen hela byggnaden måste harmoniera med; det är inte en liten elitistisk klick i Rom som ska utöva suverän makt. Gudsfolkets suveränitet – den gudomligt ledda demokratin – ligger djupt förborgad i hela Bibeln. Inte förrän allt folket sagt amen är saken avgjord.
Prinsen av apostlar kallar oss kungar och präster eftersom vi blivit myndigförklarade av vår skapare sedan tidernas begynnelse. Det om något ingår i vår mänskliga konstitution. Existentiellt ”dömda” till frihet, av Gud kallade till att vara fritt väljande personer, till, fritt vald gemenskap.
Ännu mer så sedan vi lärt känna vår älskande frälsare. Bara fria, självständiga människor kan välja att älska Gud så som Gud valt att skapa oss för att kunna slösa med sin kärlek. Ömsesidighet, genuin ömsesidighet med oss var och en, är vad Gud söker genom att sända sig själv till jorden. Tillsammans utgör vi ”bruden” till vår himmelske brudgum.
Samuel.
Angående Ulla Gudmundssons ovanstående krönika i Kyrkans Tidning
Jag tycker hon/den överträffar sig själv! Den är politisk och andligt visionär
på en global nivå, utöver just den konkreta appliceringen i min kyrka – och andra institutioner.
Denne Tocquevilles tankar och visioner verkar var ordentligt aktuella även
i vår tid, skulle vara spännande läsa mer på svenska, pro et contra.
Krister Bosco
Ulla Gudmundssons reflexioner är så spännade och bra, både i denna krönika
i Kyrkans Tidning och nu nyligen i en skrift från Utrikespolitiska Institutet.
Krister