Vatikanens senaste encyklika LUMEN FIDEI ”ett verk av 4 händer” präglas till största delen av Benediktus tro på en Gud som gynnar män framför kvinnor och heterosexuella framför homosexuella.
Tro hit och dit……..jag tror nog inte på samma diskriminerande Gud som Benediktus och det återstår att se om Franciskus – som satt sitt namn under encyklikan -gör det…….?
Tragiskt att påvar inte inser att förkunnelse om TRO, HOPP och KÄRLEK är inkompatibelt med FÖRTRYCK och DISKRIMINERING.
Men å andra sidan förutsättning för att just bli påve är just att INTE inse detta. Den som insett detta blir aldrig påve men ibland president i USA som tex Barack Obama eller Jimmy Carter.
Grundförutsättning för att kunna bli påve är att förkunna över- och underordning mellan könen och mellan hetero-och homosexuella.
Varken Obama eller Carter tycks heller tro på samma diskriminerande Gud som påvarna i Vatikanen eller biskoparna i USA biskopskonferens. Såväl Carter som Obama har gjort sig kända för att spegla en djup Gudstro just genom att politiskt verka för jämställdhet mellan män och kvinnor och mellan hetero-och homosexuella. Obama gått i spetsen för homosexuellas likaberättigande tex genom att politiskt verka för samkönade äktenskap och Carter kämpar fortfarande för kvinnors likaberättigande.
DN rapporterar
http://www.dn.se/nyheter/varlden/religiosa-ledare-anklagas-for-kvinnofientlighet/
om konferensen The Mobilizing Faith for Women 28 juni där
”USA:s före detta president Jimmy Carter går till attack mot religiösa ledare från olika trosinriktningar. Med sin passivitet godkänner de kvinnofientlighet av alla slag, menar Carter.”
”– Det finns en stor ovilja bland manliga och en del kvinnliga ledare att tillstå att det här är något som existerar, att det är allvarligt, att det är oroväckande och att det oförväget borde tas itu med, sade Nobelpristagaren vid konferensen The Mobilizing Faith for Women som han och hans människorättsorganisation Carter Center arrangerat.”
Lyssna på Jimmy Carter när han beskriver trafficking som en omskrivning för vår samtids slavhandel främst med kvinnor och ofta för sexuellt ändamål. Carter beskriver hur många av världens kvinnor utsätts för fysisk och psykisk misshandel, omskärlelse och annat våld, förtryck och diskriminering och hur kvinnor får hålla tillgodo med sämre löner och sämre möjlighet till utbildning.
Och sist men inte minst hur kvinnor inte anses lika värdiga att göra tjänst inför Gud som män och därför utesluts från att bli kvinnliga ämbetsbärare.
// Irène
PS Signum kommenterar senaste encyklikan skriven av män FRÄMST för män.
Att Ulf Jonsson SJ inte tycker detta på något sätt är anmärkningsvärt är inte på något sätt anmärkningsvärt
http://signum.se/lumen-fidei-nya-encyklikan-publicerad/
ENCYCLICAL LETTER
LUMEN FIDEI
OF THE SUPREME PONTIFF
FRANCIS
TO THE BISHOPS PRIESTS AND DEACONS
CONSECRATED PERSONS
AND THE LAY FAITHFUL
ON FAITH
Irène,
Professor Tina Beattie, känd reformkatolik, säger i ett uttalande om encyklikan ”Trons ljus” att den är en blek kopia av föregångaren BXVI: s mentalitet och tankegångar, hon saknar det genuina avtrycket av den socialt medvetne argentinske prästen. Men TB ser också tecken på att en annorlunda vision börjar framträda:
”It asks to be read, not as the first encyclical of a pastoral Pope who represents the advent of global Catholicism, but as the last intellectual flourish of a European papacy insulated from the complex realities of modernity by its baroque institutions. Beautifully crafted and erudite, it is an eloquent and fitting elegy to that great tradition. It is also highly idealistic about the Church and deeply pessimistic about post-Enlightenment western society which is the focus of its concerns – its author being apparently oblivious or indifferent to the world beyond that context which has already taken the Vatican by storm.
Many will welcome this encyclical with its elegant weaving together of biblical, theological and philosophical themes, but I suspect that others will struggle with its bleak view of modern society and its romanticised vision of the Church. Only in one short section which comes about half way through its 88 pages does it acknowledge the possibility that faith might be found outside the doctrines, magisterial authority and sacramental unity of the Catholic Church. This section, titled ‘Faith and the search for God’, is so different in tone that it leads me to suspect that here we detect the influence of a quieter, more pastorally sensitive authorial voice, and a hint of a different vision which is about to emerge. Apart from this one section, there is no suggestion that secular society and other religions might have something positive to contribute to the self-understanding of the Catholic faith, nor that people of faith come in many shapes and forms. The overall impression – apart from that one section – is that European culture is riven between faithful Catholics and godless relativists who have lost all concept of truth and meaning. For an encyclical so concerned with truth, this is not a true picture of the complex realities of the modern world.
We still await the first encyclical by a pope who represents the dynamism and plurality of a global Church, who writes not with rings on his fingers but with dirt under his fingernails, whose theology emerges not from the books he has read but from the people he has encountered in the streets and alleys where the poor are to be found.”
http://www.thetablet.co.uk/blogs/611/17
Inez
Vänner,
encyklikan får mig att tänka på en bisarr bild – ett teologiskt bibliotek som talar till andra teologiska bibliotek. Men mitt i stormfloden av ord finns en mening som säger det mesta om huvudförfattaren Benedikt XVI och nästan allt om kyrkans kris:
”The question of truth is really a question of memory, deep memory.”
När sanning reduceras till minne, till att hålla strikt ordning på böckerna i biblioteket, förlorar tron gradvis sin relevans.
En av mina vänner, han är bibliotekarie, brukar skämtsamt säga att det värsta bibliotekarier vet är människor som lånar böcker: ”De stökar bara till i hyllorna”. Hans skämt kan tjäna som metafor för den institutionella kyrkan, Ratzingers kyrka.
Gert
Gert och Inez
”Ratzingers kyrka” FRODAS MER ju MINDRE tillgång till böcker / bibliotek.
”Ratzingers kyrka” ÖKAR mest i tredje världen där kvinnor pga fattigdom och stora barnkullar ännu inte så mycket orkar driva jämlikhetsfrågor mellan könen och MINSKAR i västvärldens demokratier i takt med att jämlikhet mellan könen ökar.
Sambandet är högst påtagligt.
Hur det blir med Franciskus kyrka återstår att se. B16 har ju i FÖREBYGGANDE SYFTE mot reformer sett till att bygga in en rejäl bromskloss i den kyrkliga strukturen genom att stärka TROSPOLISSTYRELSEN dvs genom utnämningen av ärkebiskop Müller som dess chef.
En som mer effektivt månar om att det klerikala och patriarkala vatikanska kastsystemet bibehålls får man leta efter.
// Irène
Engelsk övers av Leonardo Boffs reflektioner kring Lumen Fidei
”The encyclical doesn’t bring any spectacular novelty that draws the attention of the theological community, of the faithful as a whole, or the general public. It is a high theology text, in an ornate style and full of biblical quotations and ones from the Holy Fathers. Interestingly, it cites authors from Western culture such as Dante, Buber, Dostoevsky, Nietzsche, Wittgenstein, Romano Guardini and the poet T.S. Eliot. You can clearly see the hand of Pope Benedict XVI, especially in the refined arguments that are hard to understand even for theologians, using Greek and Hebrew expressions, as a doctor and teacher usually does.”
”It has a typically Western and European tone. In the text, only European authorities speak. The teaching of the continental churches, with their traditions, theologies, saints and witnesses of faith, is not taken into consideration. This solipsism should be noted since only 24% of Catholics live in Europe; the rest are outside, 62% of them in the so-called Third World and Fourth World. I can imagine a South Korean, Indian, Angolan, Mozambican or even an Andean Catholic reading this encyclical. It’s possible that all of them would understand very little of what is written there, nor would they find themselves reflected in this type of argument.”
http://iglesiadescalza.blogspot.se/2013/07/first-impressions-of-encyclical-lumen.html
// Irène
PS Noterar att Boff (i engelska översättningen) använder begreppet solipsism
”Solipsism, filosofisk term (av latinets solus ipse = ensamt själv). I ontologisk mening betecknar den ståndpunkten, att det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelser.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Solipsism
Vist är encyklikan på en hög teologisk akademisk nivå och bär tydliga drag av Joseph Ratzinger. Det betyder inte att den är dålig om man omsätter/översätter den teologiska innebörden till liv här och nu.
Schopenhauer hävdade kunskapsteoretisk psolipsism. Världen är min föreställning, yttervärlden finns bara i mitt medvetande, som en dröm menade han. Denna totala metafysiska subjektivitet är opraktisk. Ofta tar vi ändå våra sinnesintryck för givna och sluter oss till att de berättar något väsentligt om verkligheten. Vi talar då om naiv realism. Då upphör psolipsismen att vara ett filosofiskt problem.
Jag menar det är fel att använda termen psolipsism i detta fall. Boff tycks snarare mena västerländsk kulturimperialism.
Irène.
Du citerar Leonardo Boffs kritik av Lumen Fidei. Han skriver:
The richest part, in my opinion, is No. 45 where the Creed is explained. Here, it becomes an affirmation that overflows theology and touches on philosophy: ”The believer thus states that the core of all being, the inmost secret of all reality, is the divine communion.” And it adds: ”this God of communion…is capable of embracing all of human history and drawing it into His dynamic of communion.”
Franciskus resa till Lampedusa – ”jungfruresan” med maximalt symbolvärde – visar att han tänker praktisera sina franciskanska ideal om att ge moralisk upprättelse till de fattigaste, de mest maktlösa och marginaliserade, Jesu minsta systrar och bröder. Och väl där genomför han en mässa där han välsignar och välkomnar ”jordens förbannade” att ta emot ”the inmost secret of all reality .. the divine communion”.
Tydligare än så kan inte tron uttryckas, tron att Gud älskar varje människa lika högt och vill ge henne det bästa han har att erbjuda – sig själv. Om nu Gud har tagit emot henne, hur mycket mer ska då inte vi … John Allen skriver i NCR: Amnesty International issued a statement shortly after the pope’s visit, saying the gesture will ”favor respect for the human rights of immigrants, of asylum seekers and refugees.”
Påven har brutit solipsismens bojor och visat vägen för resten av världen. Och Kyrkan.
Samuel.
Bengt,
nej, Ratzingers språk behöver inte medföra att hans och påvens encykliga är dålig. Men när jag läste texten undrade jag om den är skriven av en levande människa eller om den är skriven av en yrkesroll? Det vill säga samma fråga som man ibland har anledning att ställa inför vissa politiska och journalistiska texter.
Förväntade ord bildar tillsammans en förväntad text. Efteråt frågar man sig: Vad läste jag? Betyder den något – åtminstone för författaren? Kanske gör texten det. Själv läste jag till punkt därför att jag föresatt mig det, men ibland gled ögonen på diagonalen över alla dessa ord. Som i Hamlet:
”What do You read my lord?
Words,words,words.”
Betyder orden i encyklikan verkligen något eller är de bara markörer?
Gert
Gert!
Bra fråga. Det handlar om hur vi tolkar texter.
Jag tror orden betyder väldigt mycket.
Bengt,
förhoppningsvis för Ratzinger, men för vem annars. För mig? Nej. För dig?
Gert
Bengt
”Det handlar om hur vi tolkar texter.”
Om det vore så väl ……….
Min erfarenhet är att Ratzinger har gett sig själv ALLT tolkningsföreträde på ALLT vad texttolkning heter vare sig det gäller hans egna eller andras texter………
// Irène
PS Sorry Bengt men Ratzingers texter innehåller dessutom ständigt återkommande uttryck som på ett pinsamt sätt illustrerar nedanstående
http://sv.wikipedia.org/wiki/Klich%C3%A9_%28spr%C3%A5k%29
Vänner,
om jag jämför encyklikan med Jimmy Carters tal, så tycker jag encyklikan till stora delar framstår som fromt pladder medan Carter säger väsentligheter hela tiden. Det kan bero på att jag är mer van vid att lyssna till politiker och till att tolka politiskt språk. Men det kan också bero på att Jimmy Carter har något att säga.
Gert
Gert
”om jag jämför encyklikan med Jimmy Carters tal, så tycker jag encyklikan till stora delar framstår som fromt pladder medan Carter säger väsentligheter hela tiden.”
Jag kunde inte ha uttryckt det bättre…….
// Irène
Samuel
”Franciskus resa till Lampedusa – ”jungfruresan” med maximalt symbolvärde – visar att han tänker praktisera sina franciskanska ideal om att ge moralisk upprättelse till de fattigaste, de mest maktlösa och marginaliserade, Jesu minsta systrar och bröder. ”
Jag håller med om att Franciskus på sin korta tid som påve redan hunnit med flera värdefulla symbolhandlingar som ligger på hans pluskonto.
Nu är det så att det kommer att krävas mer än bara symbolhandlingar av Franciskus för att Jesu minsta systrar och bröder ska få upprättelse.
Tex att få kardinal Dolan att sluta motarbeta Obama care vars syfte just är ett steg på vägen för att Jesu minsta systrar och bröder inte ska vara beroende av välgörenhet för att överleva när de blir sjuka.
Eller tex se till att Vatikanens observatör i FN ger f-n i att motarbeta kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa vilket bla bidrar till att drygt 70.000 av Jesu minsta systrar årligen dör i illegala aborter.
I båda fallen krävs att Franciskus först reformerar katekessynen på sex- och samlevnad och preventivmedel.
Och inte att förglömma att häva exkommunikationen av Roy Bourgeois
Inte förrän så sker kommer jag att ansluta mig till jubelkören…..
// Irène
Irène, vänner.
Den fortsatta behandlingen av de amerikanska ordenssystrarna och inte minst av Roy Bourgeois avgör vad den nya påven går för.
Det är i och för sig bra att han valt en enklare livsstil och att han talar mycket om kyrkan som de fattigas kyrka, men det är långt ifrån tillräckligt. I själva verket är det enbart pinsamma självklarheter. Pinsamma därför att det väcker så mycket beundran att påven uppför sig på ett sätt som borde vara en självklarhet.
Gert
Irène.
Kung Augias stall står så djupt i dynga att det krävs en herkuleisk flod att göra stallet rent och mockat. Denna flod heter reformation. Med folket, Guds medarbetare, som pådrivare ser Bergoglio ut att kunna bli den som riktar floden rätt. Åtminstone har han lyckats tända ett hopp hos många.
Det kommer att krävas idogt opinionsbildningsarbete.
Samuel.
Samuel, vänner
Du skrev
”Det kommer att krävas idogt opinionsbildningsarbete.”
Och alla hjärtans omvändelser.
I tanke, känsla och handlingar.
Krister
Vänner,
tyska Publik-Forum skriver om encyklikan:
http://www.publik-forum.de/Religion-Kirchen/zwei-paepste-und-ihr-glaube
Gert
Gert! Irène!
Mera ang kunskapsteorietisk solipsism: Är det något kyrkans teologi och filosofi inte är de solipsistisk. Kyrkan bejakar för det första förnuftet och vetenskapens möjligheter att vinna kunskap om världen, tron är ingen ersättning för kunskapen, inte heller ett komplement för att fylla ut de kunskapsluckor som vetenskapen och förnuftet inte lyckats fylla utan en kvalitet för sig, nödvändig och viktig. Kyrkans tro bygger på förutsättningen att det går att uppnå vishet och kunskap också hermeneutiskt genom humanvetenskaper och teologi som ger oss djupare insikt i vår natur.
Det är snarare Gert och Irène som här ger uttryck för en solipsistisk kunskapsteori. Word, word, word… Det är egentligen onödigt att tala och försöka beskriva saker i ord. Filosofin och teologin är onödiga. Vad som återstår är då politisk aktivism och en nödvändig naiv realism för att man skall kunna samverka.
Ert ställningstagande att Katolska kyrkans senaste påve-encyklika ”bara är ord ord ord” och ”floskler” är mig helt främmande. Encyklikan är en djup meditation över vad kristen tro är som för mig betyder väldigt mycket tolkad i trons ljus så som jag tagit emot den och levt den under mitt liv som kristen.
Carter är en garvad politiker och är van att tala politikens och aktivismens språk. Det är också en nådegåva, och Kyrkans tro kan inspirera till sådant, men påvliga encyklikor skall inte vara politiska stridsskrifter utan påminna oss om och grunda oss i kyrkans tro.
I ett avseende håller jag inte med Carter (eller om det var Irènes tolkning av Carter?): Motivet bakom Kyrkans nuvarande ordning att prästerskapet är förbehållet män beror inte på att kvinnor anses mindre värdiga, så tolkar jag det.
Om encyklikan bara är floskler och tomma ord, så skulle ju samma sak kunna sägas om Bibeln och tidigare kyrkliga dokument, t.ex. Andra Vatikankonciliets huvudkonstitutioner med deras rikhaltiga hänvisning till bibeltexter.
Tron bygger på uppenbarelse och människors möte med den levande Guden. I trons ljus uppenbaras verklighetens fullhet för oss, det är en huvudtanke i encyklikan. Tron, hoppet och kärleken, dessa tre kardinaldygder är ovärderliga för människan. Kyrkans uppgift är att bevara minnet av Guds uppenbarelse i frälsningshistorien och föra det vidare. Tron handlar både om ihågkomst och framtid. Ordet ”memory” är ett frekvent förekommande ord i encyklikans engelska text. Låt mig till sist citera några ställen:
”The light of faith is unique, since it is capable of illuminating every aspect of human existence. A light this powerful cannot come from ourselves but from a more primordial source: in a word, it must come from God. Faith is born of an encounter with the living God who calls us and reveals his love, a love which precedes us and upon which we can lean for security and for building our lives. Transformed by this love, we gain fresh vision, new eyes
to see; we realize that it contains a great promise of fulfilment, and that a vision of the future opens up before us. Faith, received from God as a supernatural gift, becomes a light for our way, guiding our journey through time. On the one hand, it is a light coming from the past, the light of the foundational memory of the life of Jesus which revealed his perfectly trustworthy love, a love capable of triumphing over death. Yet since Christ has risen and draws us beyond death, faith is also a light coming from the future and opening before us vast horizons which guide us beyond our isolated selves towards the breadth of communion.” (LF 4)
”Abraham’s faith would always be an act of remembrance. Yet this remembrance is not fixed on past events but, as the memory of a promise, it becomes capable of opening up the future, shedding light on the path to be taken. We see how faith, as remembrance of the future, memoria futuri, is thus closely bound up with hope.” (LF 9)
”Year of Faith, a time of grace which is helping us to sense the great joy of believing and to renew our wonder at the vast horizons which faith opens up, so as then to profess that faith in its unity and integrity, faithful to the memory of the Lord and sustained by his presence and by the working of the Holy Spirit.” (LF 5)
”The question of truth is really a question of memory, deep memory, for it deals with something prior to ourselves and can succeed in uniting us in a way that transcends our petty and limited individual consciousness. It is a question about the origin of all that is, in whose light we can glimpse the goal and thus the meaning of our common path.” (LF 25)
”Language itself, the words by which we make sense of our lives and the world around us, comes to us from others, preserved in the living memory of others. Self-knowledge is only possible when we share in a greater memory. The same thing holds true for faith, which brings human understanding to its fullness. Faith’s past, that act of Jesus’ love which brought new life to the world, comes down to us through the memory of others — witnesses — and is kept alive in that one remembering subject which is the Church. The Church is a Mother who teaches us to speak the language of faith. Saint John brings this out in his Gospel by closely uniting faith and memory and associating both with the working of the Holy Spirit, who, as Jesus says, ”will remind you of all that I have said to you” (Jn 14:26). The love which is the Holy Spirit and which dwells in the Church unites every age and makes us contemporaries of Jesus, thus guiding us along our pilgrimage of faith.” (LF 38)
”In God’s gift of faith, a supernatural infused virtue, we realize that a great love has been offered us, a good word has been spoken to us, and that when we welcome that word, Jesus Christ the Word made flesh, the Holy Spirit transforms us, lights up our way to the future and enables us joyfully to advance along that way on wings of hope. Thus wonderfully interwoven, faith, hope and charity are the driving force of the Christian life as it advances towards full communion with God.” (LF 7)
Bengt
”Det är snarare Gert och Irène som här ger uttryck för en solipsistisk kunskapsteori.”
Jag påminner om att det är Boff som använder begreppet ”solipsism ” i sin kommentar till encyklikan men med helt ANNAN syftning än den du vitt och brett försöker göra gällande.
Jag har kollat originaltexten. Det kan du också här göra.
”Cabe apontar esse solipsismo pois na Europa vivem apenas 24% dos católicos; o resto se encontra fora, 62% dos quais no assim chamado Terceiro e Quarto Mundo.”
http://leonardoboff.wordpress.com/2013/07/05/primeiras-impresses-sobre-a-enciclica-lumen-fidei/
Boff använder begreppet solipsism utifrån att encyklikan är skriven i en ”västlig ton” då texten som Boff också exemplifierar enbart låter europeiska auktoriteter komma till tals. Detta ska ses mot bakgrund av att – som Boff skriver- ”endast 24 % av alla katoliker lever i Europa resten bor utanför Europa.” Boff föreställer sig en katolik i Sydkorea eller Indien eller Angola eller Mozambique eller Latinamerika som läser denna encyklika. Det är troligt att alla dessa katoliker skulle förstå ytterst lite av vad där står och inte heller skulle de i texten känna igen mycket av sig själva menar Boff.
Bengt du får lovprisa denna encyklika hur mycket du vill. Jag tänker inte ta din kärlek för Ratzinger ifrån dig. Jag respekterar din uppfattning och din känsla för Benediktus XVI.
Men jag ber om respekt för min uppfattning av Ratzinger som alltför mycket Europa centrerad, som alltför mycket pensionerad europeisk teologi- och filosofiprofessor. Betänk att Ratzinger blev påve när han var 77 år. Det hade gått drygt 50 år sedan Ratzinger hade doktorerat (om Augustinus) när han valdes till påve. Under den senaste 50-årsperioden har det hänt sååååååå mycket inom den vetenskapliga teologin runt tex kvinnor och sexualitet som teologen Ratzinger blankt struntade i. Nej du Bengt Ratzinger saknade förmåga till egen teologisk förnyelse och då är det naturligtvis omöjligt att förmedla förnyelse till andra.
Han höll sig inom sin teologiska krets med sina manliga celibatära elever från anno dazumal dit ingen teologiskt akademiskt utbildad kvinna hade tillträde. Allt nytt avfärdades som RELATIVISM.
Och inte att förglömma polissonen Ratzingers 25 år som TROSPOLIS. En yrkesteolog som i sitt yrkesliv väljer en post där det går ut på att lägga fokus på det polisiära hyser jag stor misstänksamhet mot……..
Att Ratzinger frivilligt avgick är den tyngsta posten på hans pluskonto.
Som ”född” katolik vill jag känna mig som tillhörande en UNIVERSELL och ALLMÄNNELIG kyrka. Jag avskyr betoningen på ROMERSK och romersk kejsarkult.
Och jag avskyr religiösa ledare som inte lever som de lär typ B16 eller patriark Kirill.
Fåfänga översittartyper som anser sig veta bättre än folket de ska leda vägrar jag att lyssna på.
Mitt katolska hopp står till Franciskus …….dock synd att han satt sitt namn på en encyklika i vars innehåll han endast haft ett lillfinger med …….
// Irène
PS Jag hänvisar till kliché i Wikipedia, inte floskel. För mig finns en nyansskillnad och tydligen för dig också eftersom du medvetet byter ut det ena ordet mot det andra ……….när någon citeras bör det göras exakt.
Till sist vill jag instämma i detta
”Tron, hoppet och kärleken, dessa tre kardinaldygder är ovärderliga för människan.”
MEN
Som jag tidigare påpekat dessa tre kardinaldygder är inte kompatibla med förtryck och diskriminering.
Bengt
”I ett avseende håller jag inte med Carter (eller om det var Irènes tolkning av Carter?): Motivet bakom Kyrkans nuvarande ordning att prästerskapet är förbehållet män beror inte på att kvinnor anses mindre värdiga, så tolkar jag det.”
Carter säger ordagrannt ”Women are not fit to serve God on equal basis. They are precluded to being priests, pastors and chaplains… men are considered being worthy to hold those postitions in the service of God. ”
Tycker du det är märkligt att -oavsett teologisk förklaring / överbyggnad – KVINNOR – inom kyrkor som inte ger dem tillträde till prästfunktion – känner att de är mindre värdiga, har mindre värde, är underordande MÄN ?
Tycker du det är märkligt att kvinnor inte accepterar MÄNS verbala försäkringar att de är lika mycket värda i Guds ögon när samma MÄN förbjuder dem att ta tjänst inför Gud vid altaret ?
Tycker du inte att det är märkligt att de abrahamitiska religionernas ende Gud skulle säga olika saker till olika religiösa ledare INOM samma religion typ kristendom ?
// Irène
Bengt, du skriver:
”Det är snarare Gert och Irène som här ger uttryck för en solipsistisk kunskapsteori. Word, word, word… Det är egentligen onödigt att tala och försöka beskriva saker i ord. Filosofin och teologin är onödiga. Vad som återstår är då politisk aktivism och en nödvändig naiv realism för att man skall kunna samverka.”
Tänk så svårt det är att göra sig förstådd. Vad jag menar och vad som rimligen framgår av sammanhanget är ord som saknar verklig betydelse, eller snarare ord som mist sin betydelse och blivit markörer för att detta är en encyclika, ord som blivit lika kejsarens nya kläder. Hur du kan få detta till att jag anser att filosofi och teologi är överflödiga är mig en gåta.
Därtill tycker jag inte att man skall jämföra Ratzingers skrift med bibeln. Men det är naturligtvis alldeles utmärkt om du finner encylikan djupt meningsfull. Dock skulle jag uppskatta en förklaring av vad du menar med ”en nödvändig naiv realism”.
Gert
Irène, Gert, Bengt, Samuel, Krister,
Jag hyser förhoppningar om att påve Franciskus markerar ett historiskt skifte; att han blir en latinamerikansk påve som inte bara är intellektuellt västorienterad, att han blir den förste postkoloniale påven som solidariserar sig globalt. Encyklikan har flera medförfattare, men när påve Franciskus nyligen besökte Lampedusa talade han själv fritt ur hjärtat:
”Today no one in our world feels responsible; we have lost a sense of responsibility for our brothers and sisters. We have fallen into the hypocrisy of the priest and the levite whom Jesus described in the parable of the Good Samaritan: we see our brother half dead on the side of the road, and perhaps we say to ourselves: ‘poor soul…!’, and then go on our way. It’s not our responsibility, and with that we feel reassured, assuaged. The culture of comfort, which makes us think only of ourselves, makes us insensitive to the cries of other people, makes us live in soap bubbles which, however lovely, are insubstantial; they offer a fleeting and empty illusion which results in indifference to others; indeed, it even leads to the globalization of indifference. In this globalized world, we have fallen into globalized indifference. We have become used to the suffering of others: it doesn’t affect me; it doesn’t concern me; it’s none of my business!
We are a society which has forgotten how to weep, how to experience compassion – ‘suffering with’ others: the globalization of indifference has taken from us the ability to weep! In the Gospel we have heard the crying, the wailing, the great lamentation: ‘Rachel weeps for her children… because they are no more’. Herod sowed death to protect his own comfort, his own soap bubble. And so it continues… Let us ask the Lord to remove the part of Herod that lurks in our hearts; let us ask the Lord for the grace to weep over our indifference, to weep over the cruelty of our world, of our own hearts, and of all those who in anonymity make social and economic decisions which open the door to tragic situations like this. ‘Has any one wept?’ Today has anyone wept in our world?”
http://www.vatican.va/holy_father/francesco/homilies/2013/documents/papa-francesco_20130708_omelia-lampedusa_en.html
Inez
Invändningen att encyklikan bara är ord, ord, ord som uppenbarligen har kommit från flera håll är fullt begriplig, så vitt jag kan se. Budskapet fördunklas av mängden ord som används för att föra fram det. Något jag utgår från är en medveten strategi från författarnas sida.
Om vi tar det andra avsnittet ”An illusory light?” http://www.vatican.va/holy_father/francesco/encyclicals/documents/papa-francesco_20130629_enciclica-lumen-fidei_en.html
så börjar man med att tala om att encyklikan kommer att kritiseras av den moderna världen och då vet vi att modern är negativt i ”vatikanska”. Det skapas därmed omedelbart ett ”vi”, de fromma katolikerna som kommer att kritiseras av ”de” den omgivande världen.
Därefter kommer en fiktiv redogörelse för hur den kritiken kan se ut, att tron ger en illusion av ljus men i själva verket leder in ett irrationellt mörker.
Författarna talar slutligen om hur det i själva verket är, att mänskligheten så småningom kommer att upptäcka det verkliga ljuset, Sanningen. Inga bevis av något slag för detta antagande presenteras, vilket är självklart eftersom det inte går då resonemanget handlar om tro.
Däremot talas det om den förvirring och osäkerhet som blir följden av att inte följa författarnas antaganden om framtiden. I händelse någon skulle ifrågasätta påståendena.
Så uppfattar jag budskapet i alla fall, någon som gör en annan tolkning?
Jag tror att det kan vara idé att läsa en liten bit i taget och analysera texten allteftersom. Annars tror jag att det blir som Gert skriver att man till sist läser på diagonalen för att det är en sådan ordrikedom 🙂
Anneli
Jag är inte så bevandrad i teologi och förstår inte ens alla ord ni svänger er med här. Men jag vill be er att ge den nye påven en chans. Han har inte innehaft ämbetet så länge.
Jag tillhör dem som är mycket entusiastisk över den nye påven. Min första tanke när han blev vald var ”Wow! En kristen påve!”. Han lever verkligen i Kristi efterföljd. Hans enkelhet, hans ödmjukhet.
Han har framhävt andra vatikankonciliet som den helige andes verk. Det lovar gott och kanske kommer det att leda till förändringar vad gäller kvinnors och homosexuellas status i kyrkan, tidigare än vi tror.
Irène.
”Jag håller med om att Franciskus på sin korta tid som påve redan hunnit med flera värdefulla symbolhandlingar som ligger på hans pluskonto.”
Vanity Fair utser Franciskus till årets personlighet och Elton John hyllar påven: ”… ett mirakel av ödmjukhet i en tid av fåfänga …” vanity fair…
Dagen skriver:
I motiveringen står det bland annat att de 100 första dagarna som påve har lyft Franciskus till toppen av listan över världsledare som skapar historia. Enligt nyhetsbyrån AFP skriver också magasinet att ”revolutionen fortsätter”.
http://www.dagen.se/nyheter/paven-arets-personlighet-i-italien/
Samuel.
PS. Håller helt och hållet med Helena – påven lever i Kristi efterföljd. Han lever som han lär. Det borde vara självklart, men sett mot historiens mörker är ljuset allt annat än självklart.
Helena,
Du skriver att du inte förstår allt vi skriver här och jag förmodar att du då inte förstår just någonting av encyklikan vi diskuterar.
Genom din kommentar sätter du fingret på något viktigt. Franciskus är tydlig med att han månar särskilt om de fattiga, vilket är gott och väl, frågan är bara hur många av dessa fattiga som kan ta till sig innehållet i ”Lumen fidei” som han satt sitt namn under?
Anneli
Helena
”Jag tillhör dem som är mycket entusiastisk över den nye påven. Min första tanke när han blev vald var ”Wow! En kristen påve!”. Han lever verkligen i Kristi efterföljd.”
Lite smått orolig måste jag få fråga om jag hör rätt att du underförstått antyder att den förre påven inte var kristen, inte levde i Kristi efterföljd ……….!?
// Irène
Helena,
Tack för din uppmuntrande och frimodiga öppenhet! Den tycker jag är viktigare
än att du begriper alla de teologiska orden och de sammanhang i vilka de används.
För det senare är ingen lätt historia, det blir ofta andras snåriga sammanhang; bättre att vi var och en försöker ”göra” sin teologi, utifrån trosbekännelsen (Credot).
Politik i Kyrkan, dvs bl a hur olika påvar fungerat utifrån sina och sina tiders förutsättningar, det är som jag ser det en ännu svårare fråga än hur jag tror i Kyrkans gemenskap.
Och jag hoppas mycket på påve Franciskus! Med hjärta, tanke och ett långt påveliv!
Krister
Irène!
”Boff använder begreppet solipsism utifrån att encyklikan är skriven i en ’västlig ton’…”
– Således stämmer mitt antagande att Boffs textkritik av encyklikan mera gäller västlig kulturimperialism än psolipsism.
– Visst, jag respekterar din uppfattning att Ratzinger är alltför mycket Europa centrerad, europeisk teologi- och filosofiprofessor där förnyelse inte är första prioritet, utan grundning och konsolidering av Kyrkans arv. Dock finns implicit i detta en sprängkraft som förnyarna kan bygga på. Joseph Ratzinger har tjänat Kyrkan och mänskligheten genom sin nådegåva, det är inte att förakta.
Reformation är utveckling som bygger på den kraft som finns inneboende i evangeliet. Tillbaka till källorna och aggiornamento är fortfarande ledorden.
Jag tror Ratzinger hade en insikt både i sina styrkor och begränsningar. Kanske valde han att avgå för att han gjort sitt, och att Kyrkan nu behövde andra nådegåvor på ledarplats.
Det handlar inte om motsatsställning mellan gammalt och nytt. Kontinuitetens eller brytnings hermeneutik, ett begrepp som Ratzinger introducerade förefaller mig vara en meningsfull tolkningsmodell för samtalet vi för här. Frågan är om vi står för brytningens eller kontinuitetens hermeneutik. Ratzinger var tydlig med att han står för kontinuitetens hermeneutik, så också jag.
Förstod Ratzinger den reformkatolska rörelsen rätt? Han uppfattade den som ett hot mot Katolska kyrkan, ett modernistiskt projekt som skulle leda till ett förödande av det arv kyrkan förvaltat. Han såg i den efterkonciliära kyrkan en tendens att kasta ut barnet med badvattnet och bryta med källorna, en brytningens hermeneutik. Men kanske han övertolkade och var för rädd.
”…synd att han satt sitt namn på en encyklika i vars innehåll han endast haft ett lillfinger med”
– Jag tror nog påve Franciskus vet vad han gör, hittills har han inte lämnat något åt slumpen utan har en medveten strategisk framtoning. Det vore märkligt om det inte vore samma sak med att han gett ut denna encyklika som Benedikt XVI förberett. Jag tror att påve Franciskus också står för kontinuitetens hermeneutik, men är inte lika rädd och är beredd att syna korten. Han har andra starka sidor än Benedikt XVI, han är en dialogens människa, sätter omsorgen om det fattiga i första rummet och en människa om vilken man kan säga att han lever verkligen det evangelium som han tror på. Jag tror dert är en sådan påve vi behöver idag, och jag instämmer i de positiva förhoppningar som du, Inez m.fl ger uttryck för här.
”dessa tre kardinaldygder är inte kompatibla med förtryck och diskriminering”
– Nej, det är de definitivt inte. Här berör du de punkter vi inte är överens på. Bevarande av äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna och att prästämbetet enligt Kyrkans nuvarande självförståelse är för män anser ju jag inte är diskriminering i sig, vilket du anser. Dessa kärnfrågor har vi kommit tillbaka till gång på gång i våra samtal.
Gert!
Nej, jag tror inte i grunden att du anser att filosofi och teologi är överflödiga, jag tror också att du menar att det går att kommunicera tankar med andra på basen i en grundläggande interindividell varseblivning av varat. Dock tyckte jag din beskrivning av encyklikan som ord som mist sin betydelse gav sken av en sådan uppfattning.
Med ”en nödvändig naiv realism” förstår jag det praktiskt nödvändiga i att förutsätta att de medmänniskor jag samagerar och kommunicerar med har en gemensam uppfattning av varat som gör kommunikation meningsfull. Detta är inget vi reflekterar över till vardags, utan alla människor förutsätter naturligt detta.
Boff nämnde i en kommentar till encyklikan solipsism. I det sammanhanget kan det vara skäl att påpeka denna självklarhet. Solipsism betecknar i kunskapsteoretisk mening den ståndpunkten, att det enda jag kan ha kunskap om är mig själv inklusive mina upplevelser. Begreppet blandas ibland ihop med egoism, eller som Boff i detta fall gör, med västerländsk kulturimperialism, vilket är något helt annat.
Sedan följde min tankekedja denna väg: Det är paradoxalt att Boff nämner solipsism i samnband med encyklikan, eftersom kunskapsteoretisk solipsism ligger så långt borta från traditionellt katolskt tänkande, och i synnerhet från Ratzingers tänkande, som möjligt. När Boff och Gert Gelotte beskriver de tankar som framförs i encyklikan som meningslösa ord (men som jag uppfattar högst meningsfulla) ligger det närmare till hands att utifrån det associera till solipsism.
Irène skriver:
”Tycker du det är märkligt att -oavsett teologisk förklaring / överbyggnad – KVINNOR – inom kyrkor som inte ger dem tillträde till prästfunktion – känner att de är mindre värdiga, har mindre värde, är underordande MÄN ?”
– Det är inte generellt så att kvinnor känner sig mindre värda än män i Katolska kyrkan. Men det finns i Katolska kyrkan liksom i samhället i övrigt fortfarande mycket att göra för jämställdhet mellan könen.
”Tycker du det är märkligt att kvinnor inte accepterar MÄNS verbala försäkringar att de är lika mycket värda i Guds ögon när samma MÄN förbjuder dem att ta tjänst inför Gud vid altaret ?”
– Nej, det tycker jag inte är märkligt. När jag argumenterar för detta är det ett handikapp att jag är man. Skulle jag vara kvinna skulle jag slippa den typen av invändningar.
”Tycker du inte att det är märkligt att de abrahamitiska religionernas ende Gud skulle säga olika saker till olika religiösa ledare INOM samma religion typ kristendom ?”
– Meningsskiljaktigheter och konflikter kring olika frågor har funnits under kyrkans hela historia. Det är inget märkvärdigt.
Bengt,
Jag tycker nog att du som man inte ska uttala dig så kategoriskt om hur kvinnor upplever Katolska kyrkan.
Alla,
Jag har tänkt vidare på detta med att Franciskus gång på gång påtalar hur viktiga de fattiga är för honom och för kyrkan.
Majoriteten av de fattiga ja faktiskt majoriteten av lekfolket kan/orkar säkert inte ta sig igenom Trons ljus. Är de då inte inkluderade i inledningens ”and the lay faithful”?! Vilka räknas i så fall in i den kategorin?
Franciskus har börjat genomföra en del förändringar mot det som borde vara en självklarhet, typ skärpt lagarna mot ekonomisk brottslighet och övergrepp mot barn i Vatikanen.
Men han har inte råd med alltför många misstag och den här encyklikan borde han, som jag ser det, ha arbetat om så att den mer speglar hans intentioner.
Iréne,
Ja, det blåser verkligen nya vindar i det katolska Sverige när troende offentligt ifrågasätter om tidigare påvar varit kristna!
Anneli
Bengt,
du skriver: ”Nej, jag tror inte i grunden att du anser att filosofi och teologi är överflödiga, jag tror också att du menar att det går att kommunicera tankar med andra på basen i en grundläggande interindividell varseblivning av varat. Dock tyckte jag din beskrivning av encyklikan som ord som mist sin betydelse gav sken av en sådan uppfattning.”
Vilket jag förmodar är en reaktion på detta inlägg av mig: ”Förväntade ord bildar tillsammans en förväntad text. Efteråt frågar man sig: Vad läste jag? Betyder den något – åtminstone för författaren? Kanske gör texten det. Själv läste jag till punkt därför att jag föresatt mig det, men ibland gled ögonen på diagonalen över alla dessa ord. Som i Hamlet:
”What do You read my lord?
Words,words,words.”
Betyder orden i encyklikan verkligen något eller är de bara markörer?”
Att detta jag skriver skulle kunna leda till slutsatsen ovan finner jag högst osannolikt.
Gert
Irène.
Du frågar Helena:
”Lite smått orolig måste jag få fråga om jag hör rätt att du underförstått antyder att den förre påven inte var kristen, inte levde i Kristi efterföljd ……….!?”
Visst är Ratzinger kristen, men så fort Kyrkans fokus flyttas från trons centrum i Kristus har man avvikit från Kristi efterföljd.
När man hävdar – som Ratzinger – att ett sant kristet liv bara kan levas inom det romerska samfundet, och ingen annanstans, har man flyttat fokus från friheten i Kristi efterföljd.
När man hävdar – som Ratzinger – att lydnad mot läroämbetet är ett oeftergivligt villkor för ett sant kristet liv, har man flyttat fokus från hjärtats trohet i Kristi efterföljd till en paragrafridande gärningslära.
När man hävdar – som Ratzinger – att en Petri eftr besitter andlig överhöghet som vore han en Kristi ställföreträdare, har man ersatt Kristi efterföljd med lydnad mot en usurpator av Kristi tron.
Mot detta religiösa högmod står den franciskanska ödmjukhetens tjänarideal; någon som utövar sitt inflytande genom glädjens, sanningens och kärlekens inneboende krafter. En biskop av Rom som gjort apostelns ord till sina: Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull.
Kristi sanning befriar från synd och skuld, men också från de mänskliga påfundens förtryck. Som papismen och gammalromersk triumfalism.
Det konstantinska arvet är ett ont arv.
Samuel.
Gert skriver: ”Att detta jag skriver skulle kunna leda till slutsatsen ovan finner jag högst osannolikt”
– Exakt vad jag också vill säga, (nästan) lika osannolikt som att man av den aktuella encyklikans text kunde dra slutsatsen att författarna omfattar en solipsistisk åskådning.
Anneli skriver: ”Jag tycker nog att du som man inte ska uttala dig så kategoriskt om hur kvinnor upplever Katolska kyrkan.”
– Det är ju just det jag inte gör, d.v.s. inte generaliserar och uttrycker mig kategoriskt. Jag konstaterar av egen erfarenhet och observation att alla kvinnor inte känner sig förtryckta och nedvärderade på grund av Katolska kyrkans lära. Men det är egentligen en diskussion du får ta med de kvinnorna.
Samuel:
Jag anser inte att Ratzinger står för allt det negativa du listar upp.
Bengt
”Således stämmer mitt antagande att Boffs textkritik av encyklikan mera gäller västlig kulturimperialism än psolipsism.”
Du började haka upp dig på Boffs sätt att använda begreppet solipsism genom att påstå
”Jag menar det är fel att använda termen psolipsism i detta fall. Boff tycks snarare mena västerländsk kulturimperialism.”
Jag menar att det är väl förmätet av dig som svensk icke professionell varken teolog eller filosof att påstå att en latinamerikansk yrkesprofessor i bla religionsfilosofi använder ett filosofiskt begrepp FELAKTIGT.
Jag menar att det ju snarare är så att Boff som latinamerikansk yrkesfilosof ville hitta ett TALANDE begrepp för att få oss översittareuropéer att VAKNA UPP och förstå VIDDEN av den ”västerländska kulturimperialism” som uppenbarligen FORTFARANDE ger sig till känna i den senaste encyklikan från Vatikanen. Och det är helt uppenbart att denna kritik är riktad uitfrån B16 författarskap av encyklikan.
Boff är urbota trött på först en polsk och sedan en tysk påve som vill tvinga på sina europeiska teologi- och filosofiauktoriteter på utomeuropéer utan att respektera deras egna tolkningar av evangeliet utifrån deras horisont.
Latinamerikansk kristen befrielseteologi vänder sig mot hur vi européer fastnat i det kartesianska Cogito ergo sum tänkandet. Befrielseteologin vänder upp och ned på detta resonemang och hävdar istället ”Jag är alltså tänker jag.”
Dvs det primära är inte teori utan praktik. LIVET självt är det avgörande dvs omgivning, kultur, ekonomi, språk, tidsepok allt påverkar sättet en människa tänker på. Gustavo Gutierrez menar att befrielseteologi tolkar evangeliet utifrån den Andre, den fattiges och den förtrycktes här och nu situation.
Boff är negativ till B16 men positiv till Franciskus och han beskriver valet av honom till påve enligt nedan
“The European cardinals were so ashamed and humiliated by the crimes of the Vatican Bank and of pedophilia that no one wanted to be pope. So they chose one from the end of the world. In this context the figure of Bergoglio emerged, together with his personal qualities. In him there are signs of holiness. We need a pope like this.”
http://vaticaninsider.lastampa.it/en/inquiries-and-interviews/detail/articolo/boff-pope-el-papa-24413/
Jag noterar att du tar dig frihet att definiera Jimmy Carter som “GARVAD politiker “ samtidigt som du skriker i högan sky om jag påstår att B16 encyklika utmärks av klichéer eller när Gert använder ordet “markörer” eller “words words words “……
När jag lyssnar på Jimmy Carter hör jag en engagerad människa av kött och blod som tar parti mot all form av förtryck och diskriminering.
När jag lyssnar på B16 dvs läser hans encyklika hör jag en ”garvad” katolsk yrkesteolog som vet att utnyttja klichéer att gömma sig bakom …….
Till sist – jag skriver
”Tycker du det är märkligt att kvinnor inte accepterar MÄNS verbala försäkringar att de är lika mycket värda i Guds ögon när samma MÄN förbjuder dem att ta tjänst inför Gud vid altaret ?”
Du svarar
”Nej, det tycker jag inte är märkligt. När jag argumenterar för detta är det ett handikapp att jag är man. Skulle jag vara kvinna skulle jag slippa den typen av invändningar.”
Jag vet inte vad du menar med handikapp. I min värld betyder handikapp en funktionsnedsättning.
Jag tror inte du menar att vara man är en funktionsnedsättning.
Det är massor med MÄN som ”slipper den typ av invändningar” du får bla Hans Küng, Helmut Schüller, Roy Bourgeois, Christian Weissner (Wir sind Kirche) eller i Sverige Gert Gelotte.
// Irène
Anneli o Irene
När jag skriver att jag inte förstår allt menar jag främst ord som solipsistisk. Min engelska är hyfsad och jag hade inga problem att förstå encyklikan, fast den varken berörde eller upprörde. Den är helt klart ett verk av Benediktus, vars tro jag ej heller avsåg att ifrågasätta.
När den nye påven valdes var det min spontant första tanke att vi fått en kristen påve. (Tror det var när vi fick veta att han valt ett enkelt träkors istället för ett av guld.) Vad jag egentligen menar med detta är nog snarare att vi fått en helig man till påve. Diskuterade detta med en präst från ett afrikanskt land och han var minst lika glad som jag. ”Det känns som om Kristus kommit tillbaka” var hans ord. Att vår nye påve behandlar den gamle med vänlighet och som en jämlike får mig bara att tycka ännu mer om honom.
Helena
”När den nye påven valdes var det min spontant första tanke att vi fått en kristen påve. ”
Det är helt OK !
Spontant var det min första tanke när jag läste din kommentar att det var märkligt att detta skulle vara nödvändigt att påpeka ………
Men om du inte själv tycker det så får det stå för dig och är också helt OK.
Här på KV blogg är det tillåtet att tycka olika.
// Irène
Irène!
Så vattentäta skott mellan akademiska filosofer och en intresserad amatör är det inte att man inte kan förstå varandra. Boff och jag skulle säkert ha ett mycket givande tankeutbyte. Jag anmärkte på det paradoxala i att Boff använde begreppet solipsism om en text som författats av personer som verkligen inte delar den filosofiska åskådningen. Men jag tror du är rätt tolkning på spåret, att Boff använde begreppet just i paradoxal mening för att förstärka uttrycket för sin frustration.
Kontentan av diskussionen här finner jag vara att encyklikan inte nödvändigtvis uttrycker saker som är fel eller falska, men att annat borde sägas idag än det som sägs i encyklikan. Vi lever i en brytningstid där kyrkan behöver uppdatera sitt förhållningssätt till den moderna världen. Det är kanske först idag, i och med påve Franciskus som representerar det nya, som Andra Vatikankonciliets aggiornamento på allvar slår igenom och förverkligas.
Påve Benedikt XVI representerar ett kapitel i den moderna kyrkohistorien som nu får en värdig avslutning genom encyklikan LF genom att påve Franciskus valt att ta upp och avsluta hans projekt som nu ges åt framtiden att förvalta.
Det nya bygger på det gamla. Reformation är utveckling, inte revolution. Modernismen är ingen ersättning för den kristna tron, då kastar vi ut barnet med badvattnet. Inte bara aggiornamento gäller, utan också åter till källorna. Jag tror Benedikt XVI på ett profetiskt sätt beskrev den utmaning kyrkan står inför idag genom att tala om kontinuitetens och brytningens hermeneutik.
Jag bejakar det nya och ser med spänning fram mot det skede vi nu går in i världshistorien, frälsningshistorien och Kyrkans uppdrag och mission i världen. Vad jag vänder mig mot är att betrakta det gamla som förlegat och utan relevans.
Påve Franciskus själv, medveten som han är och i ständig kontakt med världen runtomkring, har säkert hört och tagit del av kritiken mot den nya encyklikan. Han berörde den som hastigast i samband med förra söndagens Angelus:
”Påve Benedikt hade påbörjat denna encyklika inför trons år, och följde på de tidigare om kärleken och hoppet. Jag följde upp detta projekt och avslutade det. Jag ger det med glädje åt Guds folk: särskilt idag behöver vi tillägna oss det essentiella i den kristna tron, fördjupa den och tillämpa den då vi dagens aktuella frågor. Men jag tror även att denna encyklika, åtminstone i vissa delar, kan vara användbar för dem som söker Gud och meningen med livet.” (min övers.)
http://www.youtube.com/watch?v=DajbN8ViEy8
Som jag sade tidigare, påve Franciskus är mycket målmedveten i allt han gör, och det är nog inte bara av artighet mot sin föregångare han valt att publicera denna encyklika och betonar vikten av att fördjupa tron. Jag ger mitt fulla stöd till det Helena säger: ”Att vår nye påve behandlar den gamle med vänlighet och som en jämlike får mig bara att tycka ännu mer om honom.”
Pingback: Semestertider | Bengts Blogg
Helena,
Att välja träkors istället för ett guldkors är det lika med helighet?
Oj vad många då som är heliga via yttre saker och eventuella gulligheter för att verka eller vara fattig o troende.
Vi får väl se om det finns en man som är påve i vad en påve enligt kristendom ska vara eller om det är ett spel för gallerierna.
Att folk faller till föga för yttre attiraljer vare sig det är svindyra cappor/pradaskor eller enkla träkors kan vara uttryck för en religiopolitisk korrekt följsamhet. Inte olik den dyrkan ryssarna kände inför den kommunistiska enkla klädstilen.
Var vaken! En idolisering av den nye påven o en nedsvärtning av den förre o ett heligförklarande av den förrförre… oj oj…
Folk ha verkligen behov… nästan lite löjeväckande…
Agneta
Agneta
Jag ger bara uttryck för min uppfattning. Om jag råkat göra någon upprörd ber jag om ursäkt för detta. Det var inte meningen.
Jag tycker symbolhandlingar är viktiga, att de sänder en signal till hela kyrkan.
När jag besökt Rom, och då främst området kring Petersplatsen, med alla butiker som säljer förgyllda kors och rosenkransar… Ja då har tanken gått till när Kristus drev ut månglarna i templet. Ett träkors känns viktigt för mig.
Helena,
Jag blir inte ett dugg upprörd och jag tror inte folk som läser denna blogg (o det är många ser jag på statistiken) blir upprörda.
Men idolisering är en barnsjukdom o kyrkans folk borde kommit längre än så om den ska hänga med den tid som är vår med vetenskap o medicinsk utveckling parat med en ofta mogen känsla för en andlighet i ett kyrktrött Europa. Icke-kyrktrogna som önskar en balanserad och jämlik värld med mänskliga rättigheter kanske inte direkt intresserar sig för fattigmansteater förrän det finns reell substans i det.
Det är nog många som tröttnat på fasader o charader. O fromliga prelater! Och 2:a världskriget o sovjet-Kina-kommunismen lärde oss att folk gärna förälskar sig i tjusiga fasader. Se ovan inlägg av mig.
Men det är väl ok att påven tar namnet Fransiskus o vill att prelarer kör billigare bilar o att de som han själv bär träkors. En symbolhandling KRÄVER reella handlingar annars blir det falskt, helt enkelt. Det är ju mängder av prelaters handlingar bevis på.
Vuxna mogna människor kräver lite mer än så som verkligt underlag för reformer.
Katoliker får väl vänta o se tiden an o ge denne påve en chans. G-d visar sig i slutändan för den kloke. Den som inte bländas i sitt omdöme av grupptrycket.
Anneli,
Vill passa på att säga att många av dina inlägg var lysande. Har inte hunnit läsa eller svara förrän nu. Detta med att presentera ett ”ni” o ”vi” är en tydlig varning från början …
Även det förundrar jag mig över att inte fler reagerar på. Det är ju som gamla 68-vänstern.
Förlegat o kontraproduktivt.
Agneta
Agneta
Bengt
”Men jag tror du är rätt tolkning på spåret, att Boff använde begreppet just i paradoxal mening för att förstärka uttrycket för sin frustration.”
Det var ju jättesnällt sagt (jag känner din klapp på huvet) men sorry stryk det där med ”paradoxal mening” …….du har fortfartande inte hajat att Boff använder begreppet i överförd betydelse……. som symbol.
Du är alltför bokstavstroende vilket ofta ställer till problem i våra samtal. Polariseringen mellan bokstavstroende och icke -bokstavstroende är ett stort problem överhuvudtaget mellan människor. Skillnaden brukar åtföljas av att vara auktoritetsberoende eller inte vilket ytterligare spär på ett främlingsskap mellan människor…….
Din glorifiering av B16 delar jag inte. Det lidande han skapat för så många fantastiska människor inom katolska kyrkan och den POLARISERING och den SPLITTRING han bidragit till INOM KYRKAN bland troende katoliker är bara hur tragiskt som helst.
Att hans efterträdare upplevs och beskrivs som att ”vi fått en kristen påve” säger mycket…..ja säger ALLT till och med……
// Irène
Irène!
Inte alls någon ”klapp på huvudet”. Jag debatterar inte på den nivån. Jag släpper solipsism-sidospåret nu.
Indelningen i bokstavstroende och inte bokstavstroende är knappast en förklaringsmodell som leder till ökad förståelse. Jag uppfattar det mera som ett försök från dig att definiera bort mig genom att placera mig i en kategori som du vet var du har.
Bokstavstroende är över huvud taget ett konstigt begrepp. Hur kan man tro på bokstäver? Bokstäver är ju symboler som betecknar något i varat.
Men det är sant att jag tar ord på allvar och tillskriver dem betydelse, jag menar att ord är viktiga, vad man säger och inte säger. Ord kan hela och bygga upp, men ord kan också såra och så split.
Kristendomen är mycket ett Ordets religion. Gud skapade världen genom sitt Ord. Jesus Kristus är det levande Ordet som kommit till oss från himmelen. Jag tror också på Bibeln som helig skrift, Guds uppenbarade Ord till människan, som är till gagn och nytta för vår frälsning. Men naturligtvis inte på ett naivistiskt lättvindigt sätt som du tycks föreställa dig.
Bengt
”Bokstavstroende är över huvud taget ett konstigt begrepp. Hur kan man tro på bokstäver? ”
Så svarar en äkta bokstavstroende…………
Du skriver kilometervis med argument varför du anser att Boff använder begreppet solipsism felaktigt och hur han blandar ihop begreppen, du anklagar Gert och mig för att det är snarare är vi som ger uttryck för en solipsistisk kunskapsteori, ”att teologi, filosofi, bibel och Andra Vatikankonciliets huvudkonstitutioner med deras rikhaltiga hänvisning till bibeltexter” ger sken av att vara onödigt för oss etc
Jag anstränger mig för att bemöta dig och dina argument och till sist efter många om och men klämmer du fram att du ”tror att jag är rätt tolkning på spåret……”
Ja jag är sur på dig fn Bengt och betackar mig för dina kränkande predikningar …….
// Irène
Irène, Bengt
Skall ni ”tugga” på detta sätt, så gör det nånannanstans, please!
Det är vare sig nöjsamt eller konstruktivt att utsättas för.
Krister
Krister! Ha överseende!
Irène! Jag avslutar mitt deltagande i samtalet för denna gång.
Frid!