Enzo Bianchi fyllde nyligen 70 år och firades bl.a. med en festskrift som innehåller denna intervju med Enzo Bianchi av Amadeo Lomonaco.
Gud gör oss aldrig besvikna.
Enzo: Efter en tid hos abbé Pierre i Rouen i Frankrike, tillsammans med tiggare, f.d. legionärer, alkoholister som abbé Pierre levde med och vårdade, förstod jag att kristendom – åtminstone för mig – inte behövde vara att åstadkomma viktiga saker inom politik eller på universitet, som jag dittills trott, utan att det kunde vara något mycket enklare, också fördolt.
Jag tänkte på klosterlivet och med all min kraft har jag genomfört det
Amadeo Lomonaco: Ett annat val som har genomsyrat ditt liv har varit att förbli munk och att inte blir präst…
Enzo: Jag kände inom mig att jag ville förbli en vanlig troende. Jag tror att vi behöver visa att också någon som inte tillhör prästämbetet kan försöka leva ett liv enligt evangeliet, ett kristet liv. Jag har velat följa motströmmens väg för klosterväsendet är helt ”klerikaliserat” och består huvudsakligen av prästmunkar. Men jag vill återvända till ursprunget, till Pacomio, Basilio, Benedict, när de vanliga lekmännen utförde denna tjänst i kyrkans hjärta och för hela kyrkan, utan att därför tillhöra hierarkin.
Amadeo: Med denna inriktning börjar Bosekommuniteten ta gestalt 1965, vid Andra Vatikankonciliets slut. I början mötte kommuniteten mostånd och många hinder för att sedan erkännas till fullo
Enzo: Ja, i början när en ung man börjar leva tillsammans med andra, ute på landet, där man sjunger tidegärden, väcker det genast misstankar, särskilt när en i gruppen är protestant. Då fanns en stor oförståelse från den lokala biskopen mot oss. Men genom Guds nåd blev kardinal Pellegrino, nyss kommen från konciliet, öppen för och med erfarenhet av ekumenik, ansvarig för vår kommunitet. Han tillät oss att växa och att fördjupa våra rötter. Jag måste säga att det motstånd som vi mötte blev till en nåd för mig: det lärde mig att vi skulle förbli enkla, ödmjuka och detta är mycket viktigt. Kyrkan ska inte omedelbart godkänna nya former, den ska låta några år gå, inte bara år utan decennier – som i vårt fall – ty tiden gör urskiljningen när man ser uthålligheten, troheten hos dem som öppnar nya vägar. Det finns inget annat sätt.
Amadeo: Bose är idag en bönens fresk, mitt i kyrkans liv. Vilken kyrklig modell önskar du med utgångspunkt från påven Franciskus undervisning?
Enzo: Jag tror att påven Franciskus säger sådant som är centralt för kristendomen: en fattigare kyrka, en kyrka där de fattiga finner sin plats, en kyrka där syndare känner sig mottagna; där världens ytterområden känner sig älskade… Vi behöver denna kristna enkelhet, som är den som Jesus har lärt oss genom sitt sätt att leva, när han möter dem alla på Galileens vägar, utlämnad, utan garantier, utan försvar, då han förkunnar det glada budskapet, då han överallt sprider tilliten, tron, hoppet om det eviga livet i Gud. Detta behöver vi. Jag tror att påven Franciskus ger oss alla dessa tecken och det är något som fröjdar hjärtat.
Amadeo: Kan man säga att efter konciliets vår så öppnar han en ny vår i kyrkan?
Enzo: Ja, jag vill säga så här: jag är en särskilt lyckosam kristen. I början när jag var 20 år öppnade påven Johannes och Konciliet för en vår i kyrkan. Sedan kom perioden med genomkorsandet av öknen, prövande och tröttsamt, när mycket fördjupades. Också detta en Herrens nåd. Och sedan, vid slutet av mitt liv, redan gammal, en ny vår som får mig att sjunga ett ”Magnificat”. Jag vill t.o.m. säga att jag dör med mindre sorg när jag ser denna vår ta gestalt.
Amadeo: En del ideal som blir allt mer rådande i dagens samhälle kan ibland förändra den sanna mänskliga identiteten. Vad betyder det i själva verket att vara människa?
Enzo: Att vara människa betyder att alltmer vandra med de andra, i harmoni med andra, i rättvisa, i ömsesidigt förtroende. Att vara människa betyder slutligen att vara kristen och att vara kristen betyder att vara allt igenom människa. Den kristna vägen är en väg av förmänskligande, jag skulle t.o.m. säga den väg – vilket även historien visar – där människan mer än någon annanstans har förmänskligats och visat sin förmåga att älska. I kristendomen står kärleken i centrum eftersom Gud är kärlek.
Amadeo: Vilken skatt upptäcker man när hjärtats vishet växer med åren?
Enzo: Man upptäcker att Gud är trogen, att Gud är trogen och aldrig sviker, att vi måste sätta all vår tillit till honom. Bara av Honom kan vi hoppas att gå vidare bortom döden. Detta är mitt hopp nu: bortom döden är Han som omfamnar mig och alla dem som jag varit tillsammans med och som funnits i mitt liv. Detta hoppas jag. För detta ber jag.
Översättning: Örjan Ekman
**********************************************************************
Jättestort tack och kram ÖRJAN för din eminenta översättning av intervjun med Enzo Bianchi – min kristna favvo !
Bose kloster -där det känns att vara bland Jesu Vänner- har jag döpt till
Monastero della bouna volontà
// Irène
”Kyrkan ska inte omedelbart godkänna nya former, den ska låta några år gå, inte bara år utan decennier – som i vårt fall – ty tiden gör urskiljningen när man ser uthålligheten, troheten hos dem som öppnar nya vägar. Det finns inget annat sätt.”
Så sant och rätt. Det är artiklar som denna som inger hopp och mod. Så mkt, tyvärr också på denna sida, som bara demonstrerar splittring, oförsonlighet och maktkamp och i vart fall får mig att tappa modet.
Det goda exemplet, det vackra i en människas liv, går inte att polemisera mot, argumentera emot och det finns många sådana om man vill se med goda ögon. Liv och hopp. Kanske något att ta efter?
Tiden prövar allt!
Karin G,
tack för ditt inlägg. Det pekar på något viktigt, men som också väcker en fråga:
Är det möjligt att kritisera kyrkans praxis, till exempel att inte prästviga kvinnor, utan att det betraktas som splittring, oförsonlighet och maktkamp?
Ta inte illa upp. Min fråga är seriöst menad.
Gert
Gert,
Självklart inte. När man diskuterar en sakfråga seriöst, utan angrepp på den som har en annan uppfattning än man själv är det klart att man kan kritisera och debattera vilken fråga som helst i kyrkan. När man inte tillskriver motståndaren åsikter han/ hon inte gett uttryck för. När man inte tar motståndarens ev brister i debatten som ett skäl att själv falla för skamgrepp. ( jag talar nu självklart om seriösa skribenter och inte om uppenbara fridstörare och nättroll). Där toleransen gäller den som har en annan åsikt än mig själv. Det är väl det som är själva måttet på tolerans. När man helt enkelt har respekt för den andre, för människan, även om hon sitter gömd bakom en skärm!
Tyvärr råder det här en hård ton som i vart fall hindrar mig från att i normala fall gå in i debatten. Här respekteras den samtycker, ja, man hyllas rent av, medan den som uttrycker en aldrig så liten avvikelse från det den aktuella skribenten debatterar avfärdas med en raljerande och aggressiv ton. Att döma av antalet skribenter som ger sig in i samtalet kanske det inte är så vågat att påstå att man kommit till vägs ände med denna metod.
Jag betecknar mig som reformkatolik. Jag läser med intresse flera av de artiklar utifrån som presenteras här, men lika engagerad som artiklarna kan göra mig lika nedslagen blir jag av den ” homiletiska utläggningen” som presenteras.
Det var skälet till att jag idag tog till orda. Texten stod ut. Intervjun med Enzio Bianchi stimulerar och fäster blicken vid det väsentliga. Den ger hopp och livsmod. ” kloakarbetet” kan nog vara nödvändigt men att bara vistas i källaren gör att man förlorar orienteringsförmågan.
Vänligen
Karin G
Tack till Örjan Ekman för översättningen! Vi är många som inte kan italienska och därmed missar en hel del intressanta artiklar.
Anneli
Karin G,
jag har inget att invända mot ditt senaste inlägg – i princip. Men i min erfarenhet är praktiken en annan.
Kritik, i annat än detaljer, är aldrig välkommen i Stockholms katolska stift. Jag kan lätt bevisa detta och du kan kontrollera min bevisning.
Katolsk visions manifest är inte på något vis provokativt formulerad – tvärtom. I dag är det väl närmast allmängods inom den katolska reformrörelsen. Läs så får du se!
Likväl hann manifestet inte mer än ut på nätet innan biskop Anders Arborelius tog avstånd från det på stiftets hemsida och uppmanade undertecknarna att återvända till kyrkans tro. Biskopens andra avståndstagande finns fortfarande på stiftets hemsida. Du finner det i arkivet.
Biskopens agerande fick väldigt allvarliga konsekvenser. Man kan nog säga att det uppfattades som biskopliga skottpengar på Katolsk Vision. Och då hade ännu inte en enda debatt förts på bloggen.
Biskopens attack, och han har som sagt gjort det två gånger, sker i en kaskad av fromma ord. Men innebörden i sak är minst sagt grov. Under Katolsk Visions första år hade jag hela tiden en känsla av att befinna mig i de katolska kloakerna skyfflandes skit.
Till sist fick vi stänga bloggen och starta om för att bli kvitt de grövsta stiftstrollen – varav en del hade sin hemvist i SUK och i konservativa organisationer godkända och främjade av biskopen. Vad jag vet ingrep biskopen aldrig mot dessa troll. Han har mig veterligen aldrig lyft ett finger för att bidra till en seriös debatt och det gäller i princip hela maktskiktet i vårt stift. Det finns inte en enda präst som sagt ett endaste hörbart ord till vårt försvar – utom i hemlighet.
De som är lite fina i kanten tiger ihjäl oss, men demonstrerar ändå då och då sitt förakt. Jag tänker närmast på Signums redaktion.
Visst har vi som skriver på bloggen gjort misstag och själv har jag ibland tappat både humöret och tålamodet. Men vi har sällan kunnat välja samtalsklimat.
Det står var och en fritt, som så önskar, att föra en saklig debatt på KV:s blogg och på så vis själv bidra till samtalsklimatet. Var och en som skriver på bloggen ansvarar själv för sina inlägg. Var och en som replikerar väljer själv vilken skribent och vilka inlägg han eller hon vill diskutera och på vilket sätt.
Gert
Gert,
Jag svarade på din konkreta fråga. Inget annat. Dina personliga erfarenheter av kommunikation med olika personer/instanser kan jag naturligtvis inte ha några synpunkter på. Jag har ingen anledning att ifrågasätta dina upplevelser och behöver därför inte kontrollera dina motståndare. Det var ju inte dem frågan gällde.
Signum läser jag med behållning vilket naturligtvis inte innebär att jag aldrig är kritisk. De flesta skribenter här verkar däremot av princip vara kritiska och det är väl ett gott exempel på vad jag menade med principiellt ställningskrig snarare än sakfrågedebatt. Personangrepp, konspirationsteorier, raljerande och hätskhet är emellertid inte det jag förknippar med Signums artiklar.Oftare här än där, faktiskt.
Men tycker du inte själv att det är en smula märkligt att om man nu som jag, stillsamt säger att man finner tonen alltför hård och otrevlig, personangrppen så frekventa att man drar sig för att delta i debatten, så blir svaret att man själv ska bidra till att debatten blir saklig och att varje skribent själv ansvarar för sina inlägg?
Ja, jag kan hålla en saklig och trevlig ton men det krävs två för att dansa tango, och om replikerna på det jag skriver följer ovanstående mönster har man ju ingen lust att delta.
På dig verkar det som om det inte är något problem. Ok, detta inlägg var som sagt bara ett svar på din direkta fråga. Ett schysst sådant, hoppas jag.
Schysst är ett fel ord om man häckar bakom ett skynke, Karin.
Hur kan man tala med någon som delar samma tro men som befinner sig bakom ett skynke o inte vill säga sitt namn eller visa sitt ansikte? Vad är det för en pytteliten tro som ger utrymme för detta? Vad är det för en kyrkogemenskap som har lagt grund för detta?
Visst vi har talat om rätten för anonymitet på bloggen förr… men för mig har denna katt o råttalek betytt att jag bl.a. därför har förlorat 98% av min tro på RKK. Med eller utan vissa positiva förebilder som Enzo.
Anonymt rävspel har inget med tro att göra. Däremot tycker jag att en del KVs bloggare har varit alldeles för försvarsinställda o stundtals aggressiva…i det ger jag dig rätt….men att tjata samma sak är naturligtvis jobbigt för exempelvis skribenterna. Vi är ett fåtal.
Att biskopen inte tar itu med sitt uttalande om KV är kasst…vad han förmedlar med det är att han är biskop bara för vissa, helt enkelt. Att Signum vill förbli en elitistisk katolsk överklasstidning är lika kasst då det inte finns en katolsk tidning som svarar upp till annat o andra inom RKK. KM är för mig lite av Damernas värld eller Hänt i veckan med touch av kristen katolsk söthet. Signum borde visa större ödmjukhet. Signum leds av en samling spända intellektuella.
För mig är det förlorade fåret …. Jesus.
Och bara G-d vet om några herdar har rätten och får rätten att hämta hem Honom.
Jag tror Han vandrar ute i världen idag o är inte intresserad av att konvertera tillbaka till katolsk trygghetförsäkrande kollektivism. Vad är det för ett hem det förlorade fåret kommer hem till? En plats där många av de övriga fåren gömmer sig i höstackar?
Wake up!
Agneta
Karin G,
nej jag tycker inte det är märkligt. Katolsk Visions blogg är i stort behov av de reformkatoliker och andra som efterlyser ett annat tonläge i debatten. Större mångfald vore förträffligt. Men vi som skriver är få och vi är de vi är med de personligheter och temperament vi har.
Till vår fördel kan sägas att vi inte bara är missnöjda med vad andra skriver, vi skriver något själva också. Det tycker jag fler skulle göra.
Gert
Bara ett stort och varmt TACK till Örjan, för att du tagit dig tid att göra en så vacker översättning av intervjun med Enzo. Det är inte ofta jag får gåshud när jag läser katolsk andlighet, går lättare igång på judisk andlighet på gamla dar. Enzo är ett viktigt undantag. Du förmedlar värmen och hoppet i hans tonfall. TACK Örjan!